Internationella Mansdagen

Det är lite skrämmande att jag inte ens har hört talas om den förr. Kanske är det så att jag inte är tillräckligt allmänbildad. Kanske hade jag inte heller känt till internationella kvinnodagen ifall jag inte råkade vara född just det datumet. Genom insikten om mina egna existentiella och psykologiska brister och problem har jag även fått mycket insikt i andras. Och andras syn på det hela. Och tyvärr ser jag en väldigt tydlig bild mellan manligt och kvinnligt i det här. Idag är det Internationella mansdagen, och detta är mitt inlägg till dess ära.

Risken är att jag blir väldigt sågad för det här, men det skiter jag faktiskt i. Jag kommer generalisera en hel del. Men det blir lätt så när man har väldigt bristande underlag och kunskap. Jag kan bara prata utifrån de jag pratat med och utifrån mig själv, och egentligen hoppas jag verkligen att jag har fel. Hoppas att jag är mer ensam om det här än vad jag tror. Men tyvärr vet jag att så är inte fallet.

Det finns någon slags utbredd bild av att kvinnan är det utsatta könet, män är svin, män styr världen, you name it. Men ta en titt på relationer som spricker, barn som växer upp, dating, socialt umgänge. Vilka är det som lär sig att älska sig själva, kommunicera om sina känslor, visa, känna och läsa reaktioner? Vilka är det som lär sig att vara tyst om sina känslor och vara likgiltig i alla lägen? Vilka är det som, från barnsben, blir kallade BÖG om de på något sätt uttrycker en längtan efter närhet eller uttrycker något fint inför någon, även om det är en person av motsatt kön?

Egentligen hoppas jag att vi alla har olika svar på det här, eftersom jag inte önskar någon den inställning till mig själv som jag själv har. Men jag vet att det finns många som känner igen sig i det här. Och jag hoppas att de tjejer som känner likadant också känner igen sig i det jag säger, även om ni kanske reagerar negativt på mitt svartvita synsätt.

Vart jag ville komma är att jag under det senaste åren känt och sett så mycket känslomässigt utanförskap och tomhet hos killar. Själv har jag varit ”singel” (hatar det ordet) i snart åtta månader, och jag ser fortfarande ingen som helst slut eller framsteg i arbetet med att lära mig tycka om mig själv. De flesta (inte alla) tjejer jag pratar med om det jag snart ska försöka måla upp, är helt oförstående. De har från början fått lära sig att älska sig själva, klara sig själva, prata och ventilera sina känslor, krama och söka trygghet hos vänner och familj. Med andra ord kan de, när de bryts loss ur ett förhållande eller kanske i jakten/väntan på sitt första eller nästa förhållande eller i sin rena ensamhet, känna sig trygga med sig själv och vila i det tills nästa fas i livet kommer. Killar däremot, de jag pratat med, är så svaga i sin egen person att de helst vill träffa någon IGÅR. För utan någon annan finns man inte. Det värsta är de (det är inte alls ovanligt) killar jag känner som vid 25, 30, 40, 50, 60, 70, 80 års ålder (eller döden) fortfarande aldrig träffat någon. Aldrig kommit nära en annan person. Helt friska, ibland attraktiva, starka människor som helt enkelt aldrig fått lära sig hur man gör. Hur det går till. På de datingsidor jag varit medlem i under det senaste halvåret (http://andreaslundblad.se/natdating) går det ungefär tjugo killar på en tjej. Säkert ingen fullständig sanning men det är tillräckligt nära. Detta gör att det självklart helt och hållet är tjejerna som styr. Och att de män som inte vet ”hur man gör” aldrig heller kommer träffa någon. Tjejerna går med i datingsidorna (det här tar jag från deras presentationer) för att de är trötta på ”krogragg och one night stands” medan killarna (utifrån min egen erfarenhet) går med för att få någon form av bekräftelse på att man duger och kanske i bästa fall träffa någon. Eftersom det är näst intill omöjligt för många av oss att träffa någon i andra sammanhang. Själv har jag nog aldrig riktigt hoppats på att träffa någon, utan mer kanske önskat att jag kan hitta mig själv i kommunikationen med andra.

Jag har redan snuddat vid ämnet några gånger tidigare men jag tror verkligen på att det handlar mycket om att tro på sig själv. En tanke slog mig tidigare idag, nämligen att det är intressant med folk som VET att de ser bra ut fast de egentligen inte gör det. Kanske för att jag själv är precis tvärtom. Jag VET att jag är totalt ointressant trots att jag egentligen inte är det. Jag är nämligen kille och har genom en rad olika erfarenheter lärt mig att mobba och avsky mig själv sedan barnsben. Dels som skydd för andras mobbing. Om jag säger något taskigt till, eller argumentera emot mig själv innan nån annan hinner göra det, slipper jag känna mig nedtryckt av nån annan. Dels som en produkt av alla tjejer jag INTE kommit nära genom åren. Egentligen handlar det om att ingen någonsin väglett/lärt mig hur man gör. Men till slut blev det lika mycket en övertygelse om att det var mig det var fel på. Att ingen vill ha mig för att jag är totalt ointressant.

Sen kommer det känsligaste. Kanske för att det kan låta som smutskastning av mina egna föräldrar. Men det är verkligen inte det. Jag har formats av hur de varit som personer och deras relation, och de har i sin tur formats av nåt annat. Och sen har jag själv stängt ute min familj ganska rejält under hela min uppväxt, så de fick nog aldrig någon ärlig chans. Och det är nog lika mycket det hårda klimatet i skolan och alla elaka barn som är orsak. Jag har aldrig varit mobbad av någon annan än mig själv, men det hade jag troligtvis blivit om jag varit just mig själv. Men hur som helst. Något i min uppväxt har tagit bort all självkänsla och raderat det fina ur min självbild. Jag vet inte hur man visar känslor eller läser andras signaler. Jag vet inte hur man gråter inför andra människor. Jag vet inte hur en relation ser ut. Jag vet inte hur man löser en konflikt. Jag vet inte hur man pratar om sina innersta tankar och låter någon stötta en. Jag vet inte hur man ber om hjälp. Det finns säkert många tjejer som känner igen sig. Av samma eller andra anledningar. Men i den lilla värld jag lever i är detta ett stort problem för killar. Och en stor anledning att uppmärksamma just internationella Mansdagen. För det är väl jämställdhet vi kämpar för? Inte att stärka kvinnorna och trycka ner männen?

Jag tror på jämställdhet. I den bemärkelsen att beakta både män och kvinnors styrkor och svagheter samt skillnaden mellan könen. För att utvecklas tillsammans. När det uppnås kommer även jag uppskatta internationella kvinnordagen och skriva ut dess namn med stora initialer.

Tack till den som införde Internationella Mansdagen. Nästa år ska jag uppmärksamma den mer!

”Pojkar vill – killar kan!”… Inte…. 🙁

Vackert väder – Dagens låt 5 november 2012

Jag har dragit mig lite för att ta med en av Jakob Hellmans låtar på den här listan. Inte för att de inte platsar, tvärtom. Men det känns så orättvist att välja en låt bland alla dessa mästerverk. Till slut kom det dock ett beslut som en blixt från klar himmel. Det var nog i söndags, men jag är lite långsam ibland.

Spotify: Jakob Hellman – Vackert Väder
Spotifylista med samtliga bidrag: Dagens Låt andreaslundblad.se

Att välja en låt från skivan som är utsedd till den bästa svenska genom tiderna är inte lätt. Men samtidigt förtjänar han en plats på listan. Mannen som gjorde en skiva för att han ville. I slutet av åttiotalet. Sen blev den så hyllad att han fick prestationsångest och nästan helt drog sig tillbaka i bortåt 25 år. Sånär som på några enstaka gästspel och hemlighetsfulla framträdanden. Tack Jakob för att du revolutionerade svensk musik. Vackert väder fick äran. Det kanske låter lite konstigt? Finns ju så sjukt många bra textrader i alla de andra låtarna… Men här är det jag som bestämmer och det fick bli den här. Så vacker. Lyssna och njut!

”Kom med och lägg dej här i gräset under mej och
blöt ner kläderna
Det är väl vackert väder ovanför molnen
men regn där vi står
Åh, de finns ingen vackrare än du
i din vanliga tröja och i ditt våta hår

Jag håller mitt lilla liv
emellan händerna
Nu har jag lust att ta ett kliv och
sätta nåt spår innan jag går
Kom med och gör en liten stund som ska
va kvar i hundra tusen år

Ref:
Ibland vill man inte gärna gå in
fast regnet öser ner
Ibland vill man hellre sitta kvar
Och skratta högt där döden ser

Har du fått andra himlar
i ögonen?
När du får mej vart du vill
med de vanliga blå
Kom med och lägg dej i gräset under mej och
blöt ner kläderna

Vad tänker du påååå?
Och lägg dej på marken under om du vill
och sätt ditt liv på spel för min skull”

Container – Dagens låt 2 november 2012

David Shutrick har jag inte hört mycket av. Bara en låt faktiskt. Men jävlar vad bra den låten är. Lite mystisk, lite mitt i prick, lite glad, lite bitter… Och så vidare. Lyssna och njut!

Spotify: David Shutrick – Container
Spotifylista med samtliga bidrag: Dagens Låt andreaslundblad.se

Jag tror tyvärr att texten jag hittade är fel på några ställen. Säg gärna till om ni hör/läser nåt jag missat att rätta till!

Det finns en doft som man kan känna 
Varje vår när de ska smälta 
De är så lite kan man tycka 
Men I Sverige är det mycket 

Jag ville göra upp med vintern 
Jag ville röja upp I röran 
Jag gick till en container 
Och skulle kasta grejer 
Men det fanns så fina saker 
Jag fick mer med mej tillbaka 

Jag har hittat allt man kan tänka sej 
I en blå container fann jag dej 
Eller om du fann mej, vi har grälat om det där 

Det finns saker pengar inte kan ge 
Du håller inte med om de’ 

Men vi fann varann 
Det bästa I mitt liv har varit gratis 

Hon titta mot ett fönster 
Där stod en man och rökte 
Hon viska vi försökte, alldeles för länge 

För dagarna blev lika 
Och tiden den gick snabbare 
Vi försökte väl att bromsa den 
Med dom sista slantarna 
Men backarna blev brantare, och brantare 

Jag har hittat allt man kan tänka sej 
I en blå container fann jag dej 
Eller om du fann mej, vi har grälat om det där 
Det finns saker pengar inte kan ge 
Du håller inte med om de’ 

Men vi fann varann 
Det bästa I mitt liv har varit gratis 

Och skämten blivit sämre 
Och livet blivit tyngre 
Du känner att du mognat 
Men knappast blivit yngre 

Du vill börja om från början 
Som om våren är tillbaka 
Får du kasta gamla grejer 
Allt utom de kära 
Kan du hitta nått du gillar 
Är väldigt tungt att bära 

Jag har hittat allt man kan tänka sej 
I en blå container fann jag dej 
Eller om du fann mej, vi har grälat om det där 

Det finns saker pengar inte kan ge 
Du håller inte med om de’ 

Men vi fann varann 
Det bästa I mitt liv har varit gratis 

Det bästa I mitt liv har varit gratis 

Jag har hittat allt man kan tänka sej 
I en blå container fann jag dej 
Eller om du fann mej, vi har grälat om det där 

Du fick en stol mot en persienn 
Och vi fann en säng och vi dela den 
Och sen sa vi båda två; 
Det är tur att man kan få så fina saker 

Det bästa I mitt liv har varit gratis”

Jag Sviker Aldrig Dig – Dagens låt 29 oktober

Det här inlägget skulle också kunna heta ”äntligen”. Men samma rubrik igen under samma dygn känns lite fantasilöst. Jag kan inte direkt påstå att jag är något stort fan av Sara Varga. Men idag fick jag en låt skickad till mig av en vän som jag är livrädd att förlora. Den fick mig att gråta. Det har gått över elva månader sedan förra gången jag fick fram något mer än en enstaka tår. Så jag har inget val. Här dagens låt. Tack.

Spotify: Sara Varga – Jag sviker aldrig dig
Spotifylista med samtliga bidrag: Dagens Låt andreaslundblad.se

Det var framförallt en del på slutet av låten som fick det att brista. Till slut. Jag har längtat efter det här sen den 26 november 2011. För jag tror det var då jag grät senast. När hon sjunger ”Jag minns dig som en ljus och vacker själ som älskade livet”. Och då såg jag plötsligt mig själv genom mina egna ögon. Den person jag var för ett år sedan. Jag var en tickande bomb, men det man inte vet har man inte ont av. Jag minns mig som en ljus och vacker själ som älskade livet. Jag kan verkligen se på mig själv med de ögonen, men jag kan inte föreställa mig hur jag någonsin skulle kunna ta mig dit igen.

Början av låten skulle kunna vara skriven till mig från den enda som någonsin känt mig. Precis så helhjärtat ställde hon upp för mig när jag inte hade någon som helst livsgnista kvar. Tyvärr var det redan försent för oss, men jag kommer aldrig glömma vad jag fick av henne.

Snart kommer det ett inlägg om tårar, och kanske en dagens låt till det också. Om hur det var minst lika befriande som den där kvällen i maj när jag fick uppleva sex som något skönt och givande för första och hittills enda gången i mitt liv. Det spelar liksom inte så stor roll om jag någonsin kommer få uppleva det igen, varken sex eller gråt. Men jag vet att jag kan. Det är viktigt.

Du har gett upp för längesen
Men jag finns kvar här än
Du tittar inte längre
Och du lyssnar inte längre mer
När du blundar
Säg mig vad du ser
När du blundar
Säg mig vad du ser  

Du orkar inte alls
Men det gör jag för två
Och om du känner att du tror på mig
Så kommer det att gå

Jag sviker aldrig dig min vän
Här stannar jag kvar
Sida vid sida
Till våra allra sista dar

Jag sviker aldrig dig min vän
Mitt hjärta för dig slår
Om du vill så vet jag att det går
Jag sviker aldrig dig

De säger att ensam är stark
Fast jag vet att du är svag
Men jag kan inte läsa tankar
Jag är inte du
Och du är inte jag 

Du orkar inte längre
Men det gör jag för två
Och om du känner att du tror på mig
Så kommer det att gå 

Jag sviker aldrig dig min vän
Här stannar jag kvar
Sida vid sida
Till våra allra sista dar

Jag sviker aldrig dig min vän
Mitt hjärta för dig slår
Om du vill så vet jag att det går
Jag sviker aldrig dig

Jag minns dig som en ljus och vacker själ
Som älskade livet
Jag minns dig som en ljus och vacker själ
Som älskade livet
Jag minns dig som en ljus och vacker själ
Som älskade livet

Jag minns dig som en ljus och vacker själ 

Äntligen…

Ett meddelande till en vän blev även ett inlägg här. Äntligen kan låta som en märklig rubrik på detta meddelande, men jag tror att det får bli så.

Usch. Nu minns jag vad jag drömde innan jag vaknade. Jag är pappa på dödsbädden. Magen är så uppspänd att jag knappt kan andas, och till familjen som står vid sängkanten får jag inte fram annat än enstaka ord. ”Ska jag dö nu?” är den enda kompletta meningen och ingen kan/vill svara. Till slut känner jag hur strupen fylls med maginnehåll och jag kvävs av min egen kropp. När jag vaknar känns det precis som i drömmen. En bra sak är att jag äntligen börjat bearbeta det där. Men det gör mig påmind om min egen rädsla. Ska jag leva längre än farfar och pappa gjorde? Kommer jag hinna träffa mina barnbarn? Blir nog inte mycket sömn i natt….

 

Snart dags för det okända

Snart är det bara ett dygn kvar tills jag ska ställa mig framför folk jag känner och kanske även folk jag inte känner och berätta om delar av min syn på livet.

Ifall det bara hade varit okända människor hade jag nog inte blivit ett dugg nervös. Men nu ska jag alltså prata inför folk som tror att de känner mig! Läskigt! Inte ens jag känner ju mig! Men det ska bli kul. Alla är Hjärtligt välkomna i morgon klockan 18. Läs mer under följande länk:

andreaslundblad.se/cafe-hjartat

Nätdating

Jag tror det var i maj. Jag kände att jag var tvungen att försöka göra något åt min självbild och osynlighetskänsla. Så jag gick med i en datingsida på internet. Jag var varken redo för eller intresserad av att träffa någon, men jag behövde få någon form av bekräftelse/övertygelse att jag inte är totalt ointressant för det motsatta könet. En känsla som har byggts upp under hela mitt liv med hjälp av mig själv och de tjejer jag träffat. Eller snarare inte träffat. En självkänsla som är svår att reparera.

Jag är glad att jag gick med, inte minst för att jag träffade en av mina absolut finaste vänner efter bara 2-3 dagar. Och kanske två-tre personer till som jag håller kontakten med. Samtidigt är det en stooooooor energitjuv. Ett tag skrev jag till de flesta jag såg som verkade intressanta, men jag slutade med det. En av tjugo kanske svarar, och det är ju alltid kul att prata lite. Men konversationerna bryts i stort sett alltid av efter några turer fram och tillbaka, och oftast precis när motparten konstaterat och kanske till och med sagt rakt ut att hon gillar det hon läser.

Idag pratade jag lite om det här med en person som jag faktiskt lärt känna genom just denna sida. Det var lite intressant, för parallellt med varandra målade vi upp varsin bild av nästan exakt samma sak. Här kommer ett litet modifierat utdrag ur konversationen. Innehållet är lite klippt och modifierat för att ni ska hänga med, men innebörden är bibehållen.

Jag: Jag har nästan aldrig fått ett meddelande där utan att jag har skrivit först
Hon: Viss är galna! Har några som tjatar varje dag om fika, middag.. Ses måste vi, spelar ingen roll vad vi gör! Jag kan komma och massera dig se på film och allt jävla sjukt!
Hon: Jag blir avskräckt då! Varför ska man ses så fort? Varför sån panik?
Jag: De är inte galna. De är killar.
Jag: När en av tjugo faktiskt svarar
Hon: Då är man desperat att hitta någon om man måste se mig omedelbart för se om jag är någon och är jag inte det ska man gå vidare!
Jag: Då vill de ta chansen medan den finns
Hon: Köttmarknad!
Jag: Eftersom man vet att nästan alla man hittills pratat med försvinner efter någon dag
Hon: Det ska ju finnas en chans att det ska bli något bygga på sen…
Hon: Är det verkligen så?!?
Jag: Försvinner tjejerna fort?
Jag: För mig är det så
Hon: 🙁
Jag: Kan bara tala för mig själv
Jag: Men jag har varit medlem i nästan ett halvår
Jag: Och än har motsatsen knappt bevisats en enda gång

Jag kan inte påstå att jag är en av de där som skriver hundra gånger att jag vill träffas samma dag. Dit kommer jag nästan aldrig heller, för jag är ganska nöjd bara med att få kommunicera lite med någon som verkar vettig. Men jag vill försöka förklara att jag mycket väl förstår både hennes bild och killarnas agerande. Jag ser inte det där som en desperation, utan mer än lycka över att någon ÄNTLIGEN har svarat på det man skriver. Om jag ska lyssna mer på vad andra säger än på min egen bild av mig själv så skulle det dessutom säga mig att jag är mer intressant än de flesta andra killar. Vilket borde betyda att de kanske får ännu färre svar än vad jag får. Men vad vet jag? ”Jag är ju bara här med ett lass grus”. På slutet har jag haft en lite speciell presentationstext, eftersom jag lite tappade hoppet om mänskligheten. Det verkade liksom inte spela någon större roll vad som skrevs på presentationen eller i meddelandena, så jag skrev så här och tänkte att det kan ju inte bli värre. Och sen dess har jag faktiskt fått ett eller två ”oprovocerade” meddelanden. Något som aldrig hände tidigare.

Presentation

Jag har ena foten på jorden och den andra i skrevet på den som förolämpar dig (fast det där skrev jag för att alla verkar ha fötterna på jorden och påpeka det).

Om du inte kan acceptera att vi människor numera kallas Homo Sapiens Sapiens av en anledning, kan du lika gärna vända direkt (Homo Erectus verkar förvisso leva kvar i stor utsträckning, men jag har tyvärr inte mycket gemensamt med dessa varelser). Alla har vi våra trauman och kriser att bearbeta. Vi bör kanske inte vara varandras terapeuter, men att stötta varandra i livet känns ganska grundläggande för alla former av relationer.

Utbildad byggingenjör, men var tvungen att ta en paus. Jobbar som instruktör i längdskidor och löpning. Kör lite taxi. Säljer lite skidor och friluftsprylar på Alewalds. Läser musikproduktion och låtskrivning. 

andreaslundblad.se

Uppvuxen utanför Falkenberg. Hus i Falun. Bor i Stockholm. Rotlös. Är det du som sitter och trycker på nyckeln till det här hjärtat som slutat slå? Snälla öppna, så kommer jag till dig med första bästa tåg…

Fritid
Jag har nästan bara fritid som jag ser det. Jag bestämmer ju trots allt helt själv vad jag ska göra med min tid. Så jag gör det jag känner för eller behöver. Äta, sova, träna är förstås grundläggande behov. Men annars kan gitarren, ukulelen, ett av munspelen, melodican eller mikrofonen åka fram. Eller så kanske jag jobbar lite. Skriver nåt knepigt inlägg på min hemsida ibland. Eller nån låttext. Lyssna på musik gör jag precis hela tiden. Antingen från LP, CD eller Spotify. Men om jag inte gör det är det ändå alltid nån låt som spelas i huvudet. Plugga händer att jag gör men mest för skojs skull. Jag har den förmånen att jag lär mig extremt fort om det är intressant och roligt. Så min byggingenjörsutbildning gick jag ut från med högst betyg i klassen trots att jag elitatsade på skidor och drev ett företag med högre prioritet än skolan. Skryt lagom säger nån, orättvist enligt någon annan. Men jag lovar. Det finns många saker jag skulle byta det mot om jag bara kunde!
Resa
Skulle gärna åka till Gamla Zeeland, men vet tyvärr inte var det ligger. Och inte Svartryssland heller… Letar och letar på min världskarta…
Gå ut en kväll
Om jag går ut en kväll kan det antingen vara för att något i mitt kylskåp tagit slut och jag måste handla. Eller så kanske jag är så godissugen att jag bara måste ha en påse. Men det finns förstås många andra anledningar. Träna försöker jag dock göra på dagtid, mycket trevligare när det är ljust och man ser något!
Klotterplank
Just det… Om du röker… Sluta!
I slutet av veckan lade jag upp en bild på min tatuering, som jag gjorde i onsdags. Reaktionen, 30 besökare direkt. Vilket visserligen händer så fort tjejer jag känner loggar in på stället. Men självklart, ingen av besökarna skrev något. Och jag orkar inte riktigt bry mig längre. De få gånger i mitt liv som jag träffat någon som besvarar någon form av attraktion har de ändå varit förbjudna eller bara ute efter att leka lite. Och egentligen har datingsidan spelat ut sin roll. Och jag vet att jag ändå aldrig skulle hitta någon om jag letade efter henne. Tids nog kanske det kommer en dag när jag är redo att träffa någon igen, och då hoppas jag att jag lärt mig hur man gör för att ta för sig av det man vill ha. Ibland önskar jag till och med att jag skulle kunna bli så egoistisk att jag kan ”stjäla” någon ur ett befintligt förhållande. Hittills är det ju faktiskt bara upptagna tjejer som visat ett genuint och besvarat intresse för mig. En av dem var faktiskt ihop med just mig. Det var ju bra. Men en situation kan aldrig väga upp känslan från 50 andra… Åtta år gjorde mig faktiskt ännu mer övertygad om att jag är totalt ointressant. Hur konstigt det än kan låta. Och det är INTE hennes fel att jag aldrig fått (eller gett mig själv?) en ärlig chans att lära mig det här.
Kram

41 sånger

Idag organiserade jag lite i min skrivmapp. Sorterade upp låtarna i allt från enstaka rader till låtar som börjat ta form även som inspelningar. Antalet ”färdiga” texter uppgick till så mycket som 41. Blev nästan lite förvånad själv.

Eftersom jag är ett big fan av matte kom jag snabbt till att om en tiondel blir till musik har jag en EP. En fjärdedel skulle ge ett helt album. Och om samtliga låtar blir av har jag fyra skivor på gång. Men det är många som går under samma tema. Så än så länge siktar jag på att göra en riktigt bra låt. Så får vi se sen. Snart ska ni nog få äran att lyssna på något, om jag bara vågar. Och vill. Men det får tiden utvisa. Tills dess får ni hålla till godo med det som finns på Soundcloud samt inlägg här på hemsidan.

”Jag kan inte bli arg på dig
Fast jag försöker lära mig
För ingen relation utan konflikter
Bara lätta steg på glaset tills det spricker”

”Som att försöka rädda en
Brusten damm med dynamit
När jag skrev de breven
Som tog mig hit”

”Jag har nog lärt mig att gå hem…

… På alla sätt från alla ställen
Ensam bortåt vägen” 

Orden är, som så många av mina andra citat, hämtade direkt och oavkortat ur en av Lars Winnerbäcks låtar. Fria vägar ut beskriver på ett vackert och enkelt sätt den vidriga känsla som i stort sett alltid hinner ikapp mig på vägen hem. Var jag än varit, var jag än ska.

”Och om du saknar mig ibland
så kan du släcka alla lampor
för jag finns nånstans i mörkret”

Ikväll umgicks jag, för första gången utanför skoltid, med mina klasskompisar i SMP912. Kvällen var bra rakt igenom, och avslutades på McDonalds med några uthålliga hjältar innan vi gick åt varsitt håll. På bussen pratade jag med tjejen bredvid. Och det är mer än jag brukar lyckas åstadkomma. Oavsett tid på dygnet.

”Å’ jag vet att jag har fel
Å’ jag vet att du har sett hur jag
går ensam genom livet

Å’ jag vet det är ett spel
Å’ jag vet att du har kämpat för nåt
som jag ta’t för givet

Men till slut kommer ändå ensamheten ikapp. Det är som om den gick några steg bakom hela tiden, tills människorna skingrats. Och den kommer alltid ikapp. Oavsett hur långt det var kvar till dörren när det sista ordet sades. Det är helt enkelt alltid för långt. Idag skildes jag från mina nya vänner med en gnutta lycka i bröstet och ett litet litet leende på läpparna. Om sängen stått precis där hade jag somnat lycklig. Eller åtminstone med en känsla av lycka. Men i natt var Stockholm lika tomt som Falun. Falkenberg. Långås. På alla sätt, från alla ställen. I alla tider. Och lyckan byts snabbt och enkelt ut mot en känsla av ensamhet. Sömnlöshet. Panik.

”Du kan väl sakna mig ibland
du kan väl stirra upp mot stjärnorna
så att vi har nåt gemensamt

Men nu ringer telefonen
Det är dags för mig att gå
Det är nån som vill att jag ska komma hem
Det är min gamla vän demonen
I sin tysta, mörka vrå
Hejdå! Vi kanske ses nångång igen”

Detta kunde ha blivit dagens låt. Men jag försöker att hålla mig till en låt per artist på den listan. Så länge som möjligt.

Kram

Utan dina andetag – Dagens låt 29 september 2012

Ibland publicerar jag covers i den här kategorin, även ifall jag nästan alltid gillar originalet bäst. Men ibland har Covers hjälpt mig att upptäcka artister. Och då förtjänar de en plats. I detta fall anser jag dessutom att denna cover är bättre än originalet.

Spotify: Carolina Wallin Pérez – Utan dina andetag
Spotifylista med samtliga bidrag: Dagens Låt andreaslundblad.se 

Låten i sig ger mig blandade känslor. Jag vill känna så igen. Fast jag skulle nog aldrig våga. Och kanske känner jag redan så. Jag kan inte riktigt stå utan någon annans andetag. Behöver vänner för att orka. Texten syftar ju förstås på något mer än bara vänskap. Men på något sätt beskriver den ändå det jag kämpar med. Att trivas i mitt eget sällskap. Jag kan inte ens stå. Men jag vet inte vems andetag det är jag behöver. Samtidigt som det här inlägget publicerade jag följande: SoundCloud-premiär. Det blir en form av dubbelinlägg.

”Jag vet att du sover
Känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig svag
Men jag vågar inte väcka dig nu

Jag skulle ge dig
Allting du pekar på
Men bara när du inte hör
Vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och genomskinlig grå blir jag
Utan dina andetag

Min klocka har stannat
Under dina ögonlock
Fladdrar drömmarna förbi
Inuti är du fjäderlätt och vit

Och utan ett ljud
Mitt hjärta i din hand
Har jag tappat bort mitt språk
Det fastnar i ditt hår

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och färglös som en tår blir jag
Utan dina andetag

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
Om du inte ser på
Och genomskinlig grå
Vad vore jag
Utan dina andetag

Vad vore jag
Utan dina andetag