Silence

For many reasons, silence is the perfect title of this post. My ”blog” has been silent for longer than my songwriting. And when it comes to certain strong emotions, my heart has been like a stone since… Very long. It’s also been exactly two years since I played my own not-finished song at my mum’s funeral. A swedish song named ”Tystnaden” (The Silence).

Watch the video ”Tystnaden” on YouTube

Silence can be one of the most beautiful things. But also one of the most heavy and devastating. The silence that haunts me the most right now is the emotional one. The feeling of not being open to love. Or life. After great losses in life, one gets afraid of losing more. I meet wonderful people who opens their hearts to me. I open my eyes and I open my mind. But the heart reminds cold. But that’s not painful to me, except the pain of hurting someone else. The most hurtful are those moments when I meet someone and just can’t stop it (not like I want to stop it, but there are moments when the control is not mine).

I said I don’t want to stop it. But I somehow wish I could. Maybe not stop it but at least hold it back and not express it all. Because this storm of emotions and thoughts always looks like desperation when it reaches the receiver. And you all know what occurs when you express too much too early? Yes you do. Silence. Another silence. Much stronger silence. It’s somehow beautiful in a poetical way. But living that silence makes me ask thousands of questions about what’s going on on the other side. I hold it back but I can’t seem to stop myself express some of it. Just a tiny bit of one of the theories. I push away that beautiful person who was the source of the feelings. She slowly disappears into forgetting me as a freak she once met and I slowly disappear into another period of silence. And we’re back at the start of this vicious circle. You’ve been there too, right?

My big sister Fia Lehikoinen wrote something beautiful on the subject:

Silence to me is a message. One that is impossible to read. And as beautiful as silence can be I prefer clarity. I chose to interpret it as the time to gracefully let go. Live in the present

.

And of course she’s right. She’s very right. It’s all about living in the present. But the emotions are also parts of the present. And it takes a long while to let them pass by. Especially if they’re strong.

Nästa vinter i Schweiziska alperna?

Min vinter-arbetsgivare, den Schweiziska skidskolan, letar efter nya svenska medarbetare inför säsongen 2015/16. Chefen föredrar unga, blonda tjejer har han sagt. Men det är självklart öppet även för oss andra 😉

Vill du spendera nästa vinter i den soligaste delen av de Schweiziska alperna?

Vill du spendera nästa vinter i den soligaste delen av de Schweiziska alperna?

Schweiziska skidskolan erbjuder allt från skiddagis till extrem offpist-guidning. Språkkunskaper är alltid ett plus, och eftersom vi befinner oss i den Franska delen av Schweiz är franska vårt huvudspråk när det kommer till… Allt… Men jag lärde mig franska där nere, så tänk inte på det. Det viktigaste är att du är motiverad att åka skidor, lära ut och att le ikapp med solen!

Det kan även vara på sin plats att nämna att den Schweiziska skidskolan betalar ut en skaplig lön. Till skillnad mot de svenska motsvarigheterna som lever på att utnyttja ungdomar som vill ha roligt….

Oavsett vilken nivå eller typ av skidåkare du är, kontakta mig på info@andreaslundblad.se

Vi ses nästa vinter!

Andreas Lundblad

/Andreas Lundblad, ESS Thyon

 

Independence

I’ve been struggling for a while, feeling bad because the only, or at least the biggest, thing I really care about in life is to share it with someone.

It seems like it has became some kind of crime nowadays, in times when single is the norm, to loose yourself in someone else. I want to turn that over. When I held the love of my life in my arms, and felt loved by her, I instantly knew that she is the one for me. Unfortunately, I’m not the one for her. But that’s another story…

What I want to say is, I didn’t loose myself in her. I WON myself in her. The need and will of sharing my life with someone I love and feel loved by doesn’t make me too dependent. I survive on my own. I stay alive. I do what I need to do. And when I want to do something, I do that. I don’t need to share my life with someone. I am independent.

But. When I feel loved by one I love. When I hold someone who wants to hold me. No matter if we’re on different continents, it’s enough to know that it’s true. When I’m in this state, I fly. I’m invincible. Supernaturally strong. And suddenly I know exactly what I want. And when. Where. How. I don’t build my life around her. I build my life around myself. But this construction becomes solid, lasting and true only when there’s real love, shared with HER.

So, to all of my friends… Don’t be afraid of losing yourself in someone else. Look forward to WIN yourself with someone else. And don’t feel a shame for feeling like the meaning of life and your biggest wish is to share it with someone who loves you. Because it’s not a crime. It’s natural, it’s our biggest instinct. And it’s the most beautiful thing that can happen. Just make sure it’s mutual……..

Lättare sagt än gjort

Ibland har Jonas Colting sagt eller skrivit saker som jag beundrat, och nästan önskat att det var mina egna ord. Men jag kan inte glömma en gång när jag kände precis tvärt emot. Colting, som är förebild för tusentals människor inom kost och träning, kläckte ur sig något i stil med att man aldrig kommer att nå någon topp om man lyssnar på sin kropp. Jag tänker inte citera, men jag tänker tappa bort mig i min egen uppfattning om att det är så viktigt. Och så fruktansvärt svårt. Att lyssna på sin kropp. Och det gäller inte bara idrott.

Däremot kan jag citera min vän Johan Edins kommentar på ovan nämnda uttalande. Johan är en av världens snabbaste skidåkare, så vitt jag vet står han fortfarande obesegrad av Petter Northug på 200 meter rullskidor. Jag vill minnas att detta uttalande från Colting, och därmed även JEdins kloka kommentar, kom under sommaren 2012. Vintern efter skulle JEdin ta sig till samtliga kvartsfinaler i längdskidornas världscup. Om jag inte blandar ihop för mycket och minns fel. Det kan ha varit ett år tidigare eller senare. Han kan ha missat nån världscup. Men dessa resultat och årtal är inte särskilt viktiga i sammanhanget. Johan är alltså en av världens snabbaste skidåkare och han sa ”Om min kropp skriker sovmorgon och tårta så tar jag sovmorgon och äter tårta”.

Ett annat fysiskt fenomen och en vän som gjort intryck är Martin Johansson. För er som är bekanta med idrotten orientering behöver han nog ingen närmare presentation, och är ni någorlunda intresserade av längdskidor så har ni säkert hört hans namn några gånger där också. För er som inte har en aning kan jag säga att han i våras sprang in som andra svensk i Göteborgsvarvet, där han varit nära att inte starta eftersom han inte hade hunnit springa något asfaltspass efter skidsäsongen. Hans meriter kanske är ointressanta i sammanhanget, men Martin har gjort sig känd som en person som testat kroppens gränser i trettio år. Och för trettio år sedan hade han fortfarande en månad kvar till sin födelse. Det säger väl ändå en hel del? Hur som helst minns jag hur jag bekymrade mig för en 16-åring vid namn Zackarias Toresson, också han en maskin utan motstycke, tränade för mycket och inte verkade inse hur viktigt det var att återhämta sig. Jag minns att jag berättade för Martin under någon av alla timmar vi spenderade ihop på högskolan i Borlänge, att jag önskade att Zacke kunde lära sig av mina, eller Martins alla misstag. Martin svarade lugnt att ”Var och en måste lära känna sin egen kropp”. Många vet vad Martin gjorde som tonåring, och för oss som vet blir det där ett ganska mäktigt citat.
Men hur lätt är det egentligen? Kroppen förändras genom hela livet, och dessutom verkar olika delar av kroppen ha totalt olika åsikter. Och språk. Inom kärlek, idrott, utbildning, jobb och livets alla vägval stöter vi på dessa konflikter. De konflikter där hjärnan och medvetandet försöker sortera de intryck som kommer från olika delar av kroppen. Och som om inte det vore nog blandas vi (förhoppningsvis) dagligen in i relationer till andra människor, vi påverkas mer än vi tror av väder, årstider, mörker, ljus, månen, solen, och kanske det värsa av allt… Media. Men det är en annan historia. Hur många historier har vi inte hört eller upplevt där en person med hög ambition och förmåga blir kär i fel person. Hjärtat (och förmodligen andra delar av kroppen) vill inget hellre än att vara nära denna man eller kvinna. Förälskelsen och attraktionen är blind inför alla de fruktansvärda slag som ges mot kroppen och/eller själen. Fysiska som psykiska, själv har jag bara upplevt det sistnämnda men jag antar att de är ungefär lika vidriga. Hur som helst kan vi fastna för alltid hos den där personen. Kanske av förvriden omtanke, kanske för att det finns barn inblandade, kanske för att vi är för rädda att bryta upp. Vissa blir kvar i det där hela livet och den där höga ambitionen och förmågan blir som bortblåst för alltid. Självförtroendet, som vissa av oss en gång hade, kommer aldrig tillbaka. Andra tar sig loss men bara efter några månader av förtryck kan hela livet, eller åtminstone flera år, vara förstörda. I detta fallet skulle vi ha lyssnat på hjärnan, som skrek desperat i hopp om att hjärtat skulle höra ”Det här är inte okej, du får inte låta dig själv brytas ner av denna hemska människa”. Men hur lätt är det? Hur lätt är det att lyssna till något annat när hjärtat är den starkaste röst vi har? Och som jag ser det, trots allt, den allra viktigaste.

Någonstans i det här vimlet av ord hade jag tänkt komma till den mest nutidsförankrade och ärliga delen. Den där om vad som fick mig att börja skriva just det här, just idag. Jag vet inte hur, så det kanske är lika bra att jag kastar mig dit helt osammanhängande. Utan att gå in på några detaljer, jag har berättat många av dem förr och kommer säkert att göra det igen, har jag av många (små som stora) anledningar och på många sätt kollapsat under de senaste åren. I fredags var det dags igen. Sedan nästan en månad tillbaka jobbar jag igen (kors i taket!). Jag bor i en väldigt vacker men glesbygd del av landet Schweiz där jag får mycket tid att tänka. Alldeles för mycket. Jag har under större delen av sommaren varit väldigt nedstämd, ensam och vilsen. Att hjälpa till med takläggning och andra små byggjobb var precis vad jag ville och behövde, och precis vad jag fick. Jag sa till redan från början att jag må vara väldigt driftig och stark, men att jag har mycket att bearbeta och att jag kanske inte kommer att kunna jobba heltid. Jag berättade till och med det läskiga i att jag inte vet var gränsen går, eftersom den verkar flytta sig hela tiden. Arbetsgivaren var mycket förstående och sa att jag bara behöver säga till om jag vill/behöver vara ledig. Men att jag gärna fick säga till i någorlunda tid så att det gick att planera. Såklart. Lättare sagt än gjort.

Återigen var jag där. Hjärtat vill inget hellre än att visa vad jag går för, hur mycket jag uppskattar detta jobb och att min vardag äntligen verkar få en struktur igen. Många här nere i Schweiz kallar mig för ”machine” eller ”animal”. I vintras började det gå ett rykte om att jag var omänskligt snabb uppför backarna med mina tunga freerideskidor och stighudar. När ryktet nådde mig ville jag som vanligt slå bort det med att ”då skulle ni se mina kompisar i Sverige”. I mina ögon var det inte heller särskilt omänskligt, jag hade sett resultatlistor med folk som gjort samma saker betydligt snabbare. Men ärligt talat var det ganska skönt att höra det där, och det kändes för första gången i mitt liv som att jag kunde ta till mig av en liten del av andras beundran. För jag har trots allt fått det där förr. Jag har bara inte tagit in det. Hur som helst. Jag må vara en maskin i den bemärkelsen att jag kan gå på hårt och länge. Så länge något är kul spelar det ingen roll hur ont det gör, jag bara kör på. Men om jag är en maskin så är jag en maskin utan varningslampor. Eller så är jag bara för dum för att se dem. Hela senaste veckan var jag ganska trött och oinspirerad på och utanför jobbet, och jag kunde inte förstå varför. Jag tyckte ju att det var kul, jag började komma med egna smarta lösningar och idéer och fick beröm för dem. Det började redan gå riktigt riktigt bra. Så varför så trött? Varför så svårt att få i sig maten, varför vill jag bara sova? Äh, det går över.

På fredagen fick jag mjölksyra i benen och blev andfådd varje gång jag gick i en trappa. En 90-åring hade sprungit ifrån mig. Framåt eftermiddagen ville jag bara ta varje chans jag fick till att sitta ner, vaderna och ryggen gjorde så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Men det var ju trots allt fredag och jag skulle snart få en hel helg för återhämtning. Dessutom, till stor del, tillsammans med den vackraste av människor.
Hon skulle komma med tåget 21:25. Eftersom jag varit halvdöd hela veckan såg lägenheten, och jag själv, för jävlig ut, så jag ägnade första timmen åt att bada, raka mig, starta en tvättmaskin och… Och… Jag minns inte så mycket mer. Jag vet att jag ställde in ett alarm på telefonen för att komma ihåg att ta ur tvättmaskinen. Jag minns att jag ställde in ett annat alarm för att komma iväg till järnvägsstationen i tid. Jag minns att jag hade tänkt ut en rad överraskningar till Caroline inför ankomsten och resten av helgen. Jag minns att jag skulle ha haft tid, och planen var, att städa lägenheten grundligt samt förbereda en eller två av de där överraskningarna. Jag minns att jag vaknade på sängen av alarmet, utan täcke, och att det kändes som en bastu. Jag minns att jag mätte kroppstemperaturen till 39.8 grader och att jag knapp orkade ta mig till tvättstugan för att kolla tvättmaskinen. Jag vet att jag började skriva ett sms till Caroline om att jag kanske inte klarar av att komma och hämta henne men att jag skulle försöka fråga en kompis om hjälp. Om hon ville komma trots att jag var däckad. Ett sms som visade sig ha stannat halvskrivet bland utkasten i min telefon. Jag vet att jag blev kvar på sängen, tappade tidsuppfattningen, att en kompis erbjöd sig hämta Caroline men att jag till slut körde själv ändå. Jag minns att jag ”tappade bort” telefonen men hittade den på köksbordet (jag bor i en etta). Jag minns att jag kände kraftig smärta i trakterna kring hjärtat när jag tog på mig kläder för att gå ut till bilen. Att jag höll på att krocka en gång och köra i ”diket” två gånger (I alperna utgörs diket i bästa fall av en sluttning ner till nästa serpentinsväng). Det berättade jag förstås inte för henne.

Nu tror jag att jag har idiotförklarat mig själv tillräckligt. Men jag trodde någonstans att jag skulle komma till någon smart koppling mellan denna händelse och hur otroligt viktigt det är att lyssna på sin kropp. I tid. Jag borde ha tagit en extra dag ledigt redan när jag kände mig trött och oinspirerad i början av veckan. Precis som alla de hundratals gånger under min idrottssatsning då jag tränade ett, två, tre, fyra pass till istället för att vila en extra dag. Något som undantagslöst, i bästa fall, leder till några veckors sjukdom.
Men det är svårt att lyssna på kroppen när varje del vill helt olika saker. Och trots att jag är djupt övertygad om att hjärtat har den viktigaste och starkaste rösten, så måste jag lära mig att de andra också måste få göra sin åsikt hörd. Och ska jag vara ännu ärligare så tror jag nog att min arbetsgivare hade uppskattat att jag stannat hemma några dagar för att sedan komma tillbaka utvilad, än att gå på halvfart och kanske aldrig komma tillbaka till helfart. Precis som Caroline troligtvis hade föredragit att frysa på en perrong i ovisshet. Om alternativet är att jag riskerar min egen hälsa och kanske till och med mitt liv. Bara för att få en skymt av hennes ögon. Bara för en sekund av hennes armar runt min kropp. Men tyvärr finns det situationer då det är och alltid kommer förbli omöjligt för resten av kroppen, och för logiken och visheten, att överrösta hjärtat.

 

Lyssna på din kropp. Innan den tystnar för evigt.

Två år

Det fanns en tid i mitt liv med beständiga mål och rutiner, ett hem och en vardag som jag sällan längtade bort från eller ifrågasatte. Jag hade världens finaste flickvän som helhjärtat och tveklöst gav mig allt, som alltid trodde på mig. Vilket var bra, för jag själv hade varken självförtroende eller självkänsla. Inte ens dålig dito utan ingen alls.

Jag var fysiskt relativt stark, på gränsen till elitled i Vasaloppet, sprang milen på under 35 minuter, halvmaraton på strax över 80 och 5000 meter på 16:27… Utöver det lyfte jag lite mer än min egen vikt i bänkpress. Jag hade äran och glädjen att umgås och träna med toppresterande idrottsmän och -kvinnor, vilket tyvärr också innebar att jag ständigt jämförde mig med dem. De som är i toppskiktet av VÄRLDEN i sina grenar. Det spelade ingen roll att jag var en vanlig enkel ingenjör från pengplatta Långås, på 7 m ö h utanför Falkenberg i Halland, som börjat träna på allvar först vid 20 års ålder. Jag kunde aldrig se vilken enorm utveckling jag gjorde på väldigt kort tid. Även idag har jag svårt att erkänna detta.

Jag passade även på att ta en högskoleexamen som byggnadsingenjör under den här tiden. Jag la inte särskilt mycket tid på denna utbildning men lyckades ändå på nåt sätt lämna den med årskursens bästa resultat och högsta betyg i nästan alla kurser. Något som jag fortfarande ibland försöker förklara bort med att det var en liten utbildning på en liten skola och att jag säkert skulle ha haft det mycket svårare på en ”ordentlig” utbildning…

Jag fick ett väldigt bra jobb på en internationell konsultfirma. Den eviga stressen över att ”bluffen” Andreas skulle avslöjas flåsade mig ständigt i nacken och gjorde att jag aldrig kunde vara nöjd med mina egna insatser. Första halvåret var en provanställning och jag var helt säker på att det skulle ta slut därefter. Det gjorde den såklart inte eftersom de var mer än nöjda med mig, men jag kan fortfarande, 1,5 år efter att jag sade upp mig själv, inte intala mig själv att de faktiskt menade allt positivt de sa om mig.

Idag är det två år sedan min pappa dog i cancer. De två första veckorna kände jag mig märkligt nog fri. Plötsligt hade jag något att skylla på. Det var inte konstigt alls att jag inte gick till jobbet, att jag varken tränade eller tävlade. Till och med mitt totala ointresse för att kommunicera och umgås med min älskade flickvän kunde jag skylla på pappas bortgång. Till en början…

Det var som att jag dog och föddes på nytt den dagen, på gott och ont. Jag lät demonerna komma in, och depressionerna avlöste varandra. Det var som att jag plötsligt lät de tråkiga känslorna ta plats på riktigt för första gången under mitt vuxna liv. Jag ville inget hellre än att gråta, men det var som om jag glömt hur man gör. Under ett års tid kom det inte mer än någon tår som bara lyckades vattna de sömnlösa ögonen.

Under månader av dödslängtan och tomhet var det en enda insikt som höll mig kvar. Jag trodde mig veta att om jag äntligen lärt mig släppa in ångesten och demonerna så måste det väl ändå betyda att jag en dag lär mig att även släppa in de positiva känslorna på riktigt? Under det senaste decenniet hade jag varit lika bra på att dölja den starkaste glädje som jag varit på att skjuta bort de läskigaste ångestmonstren.

De händelser som påverkat mig mest sedan pappa dog är troligtvis (i kronologisk ordning):
– Slutet på min stenhårda idrottssatsning
– Slutet av mitt 8-åriga, första förhållande
– Mamma fick sparken från sitt jobb
– Min första upplevelse av sex som var riktigt skönt även för mig, och därmed lite av en insikt i varför det verkar vara så jäkla viktigt för andra.
– Uppsägning från jobbet på eget initiativ, samt flytt/flykt till Stockholm
– Min halvt galna resa till Kanada och USA, där den sista ordentliga depressionen fick sitt slut
– Beskedet att mammas hjärntumör är tillbaka
– Informationen om att mammas förra hjärntumör varit elakartad och att man redan då visste att den en dag kommer komma tillbaka och döda henne
– Beskedet att mamma kommer att dö snart
– Stegvist förfall av mammas närvaro samt funktioner
– Ett kort men händelserikt förhållande där jag insåg för sent att jag låtit mig brytas ner till oigenkännlighet när jag som minst behövde det. Tillsammans med någon som jag fortsätter intala mig själv inte ville mig något ont alls
– Mammas död
– En (tillfällig?) flytt till Schweiz

Just nu har jag det riktigt bra, jag jobbar lite lätt i skidskolan här i alperna, och ibland som konsult i mitt eget företag. Men jag har inga planer, mål, drömmar eller visioner. Då och då flyger något förbi och jag gör vad jag kan för att följa. Och jag vet att jag klarar att genomföra precis vad som helst ifall jag bara vill. Men viljan består aldrig. För två år sedan brann en låga i mitt bröst, en stark och till synes omöjlig att släcka. Men den är borta. Jag lever ofta lyckligt i nuet men jag blickar sällan framåt. Som om jag vore rädd. Som om det inte fanns någon morgondag. Men det gör det. ”I morgon” är något av det vackraste jag vet och jag vill kunna se det igen. Jag vill ha tillbaka min låga.

Får jag hyra ditt hus?

Har du ett hus på någon vacker plats i södra Europa? Gärna på landsbygden, men jag är öppen för förslag.

Ifall du är intresserad av att hyra ut ett dylikt hus till mig under någon månad i höst är du hjärtligt välkommen att höra av dig. Jag behöver en lugn och varm plats för att skriva klart musiken till mitt första album, delvis på egen hand men även ihop med vänner under någon eller några av veckorna. Självklart betalar jag skälig hyra.

Hör av dig till mig på info@andreaslundblad.se eller 0706934132 om du har något tips.

Wake Me Up – Dagens låt 21 juli 2013

Avicii är ett geni. Fram till den sekund då jag hörde dagens låt hade ingen liknande musik lyckats nå mig. Liknande genrer har bara varit ett störande bakgrundsljud i min värld och jag vill fortfarande inte ens nämna dem vid namn. Dessutom stör det mig att Aloe Blacc‘s namn aldrig ens nämns. Men det går inte att säga annat än att den man som lyckats nå mig med musik som aldrig förut rört mig i ryggen måste ha något alldeles extra. 

Spotify: Aloe Blacc & Avicii – Wake Me Up
Spotifylista med samtliga bidrag: Dagens Låt andreaslundblad.se  

Feeling my way through the darkness
Guided by a beating heart
I can’t tell where the journey will end
But I know where it starts
They tell me I’m too young to understand
They say I’m caught up in a dream
Well life will pass me by if I don’t open up my eyes
Well that’s fine by me

So wake me up when it’s all over
When I’m wiser and I’m older
All this time I was finding myself
And I didn’t know I was lost

I tried carrying the weight of the world
But I only have two hands
I hope I get the chance to travel the world
And I don’t have any plans
I wish that I could stay forever this young
Not afraid to close my eyes
Life’s a game made for everyone
And love is a prize

So wake me up when it’s all over
When I’m wiser and I’m older
All this time I was finding myself
And I didn’t know I was lost”

Morfar

Påskafton 2013, Revelstoke, BC, Kanada

Jag undrar hur det känns att ha en mentor. En förebild i livet som visar hur man visar hur det känns. Jag undrar hur det känns att växa upp med kärlek. Kunna gråta i en kram hos sin familj. Jag undrar hur det känns att ha en trygghet i sig själv. Att inte ständigt längta till nån annans. Jag undrar hur det känns att leka mamma, pappa, barn. Att fråga chans, att säga ja, att vara nykär. Jag undrar hur det kändes för mina föräldrar att tappa greppet. Eller om de insåg det för sent, precis som jag.

Jag tog en promenad igår längs kanten av en flod. Jag ville vila mig i solen, höra floden, känna vinden. För varje hund jag klappade blev bilden än mer klar. Plötsligt gick min morfar vid min sida. Han som alltid hjälpte andra, men som aldrig bad om hjälp. Han som kunde allt och lite till, och alltid ställde upp. Med en känslomässig mur till alla i sin närhet, men ändå med ett hjärta av renaste guld. Jag drömde om honom natten som kom. I ett gränsland mellan liv och död, mellan morfars hus och graven. Mellan hundarna och sjukdomen, men utan cigaretter.

Jag undrar väldigt mycket som är självklart för er andra. Men nu har livet börjat ge mig svar. Igår lärde jag känna en person som kanske ingen kommit nära. Som varit död en tid, men ännu lever kvar. Min morfar, och en stor del av mig själv.