Jag skrev om det i samband med att jag tog studenten för sju år sedan. Om människans behov av fysisk närhet. Texten finns kvar och jag hittade den när jag började skriva igen. Jag tror att det hänger ihop. Om jag ska skriva måste jag känna, eller åtminstone reflektera över mina känslor. Och jag har varken skrivit eller reflekterat mellan hösten 2005 och december 2011.
Min känslomässiga utveckling har stått nog i stort sett stått still under hela tiden. Och kontakten med mina egna känslor har förmodligen gått tillbaka. Idag skriver jag texter på löpande band, både i form av låtar och de flummiga utskrifter från hjärnan som jag publicerar här. Jag har till och med provat att spela in musik för första gången i mitt liv. Mina egna låtar. Har mycket att lära, men jag tror det kan bli bra till slut. Och jag tror som sagt att det hänger ihop med att jag reflekterar över och försöker få kontakt med mina egna känslor. Jag hade riktigt dåliga betyg i svenskakurserna på gymnasiet, trots att jag aldrig nästan aldrig hade gjort ett stavfel eller byggt en mening fel. För om jag inte känner något kommer det inte heller några ord.
Men nu har jag tappat tråden innan jag ens hann börja skriva om den. Det jag skrev om när jag var 19 handlade om tron på att vi är beroende av kramar. Jag hade precis blivit dumpad och dessutom var jag på väg att förlora den samhörighet jag kände hos mina klasskompisar. Alla andra firade studenten, men jag ville bara ha kvar min enda lilla trygghet i livet, och kunde bara låtsas vara lika glad som de andra. Och jag hängde upp det på kramar. Jag förstod nog inte riktigt då hur rätt jag hade. Eller så har jag inte blivit ett dugg klokare nu. Ibland kan jag få panikattacker som bara grundar sig på brist av närhet eller sällskap. Och det jag skriver här är ju inte på något sätt fakta. Det är ju bara min egen uppfattning av mig själv och min omvärld.
Hello Saferide – Loneliness is better when you’re not alone
Jag tror nämligen att fysisk närhet är lika viktigt som mat, vätska, motion och sömn för ett fungerande liv. I ett av mina andra inlägg står det att jag kramas extremt lite. Detta skriver jag någon vecka innan jag publicerar, så jag hoppas att det ändrats lite då. Även om jag inte tror det eller ser hur det skulle kunna förändras. För jag antar att det är upp till mig, och det är inte det minsta naturligt för mig att springa runt och kramas hejvilt. I många fall är det rentav påfrestande för mig. Alla mina kusiner (finns bara tre) och deras familj har Aspergers syndrom, vilket fick mig att läsa om det. Jag hittade många saker (nästan allt) som stämde in på mig. Men det gör alla, så jag utgår från att jag bara har lite starkare drag tills motsatsen bevisas. Men en av sakerna var just problemen med att hantera fysisk kontakt. I mitt fall uppstår det förstås stora konflikter inombords, mellan behovet av kramarna och rädslan för dem. Och det är oerhört påfrestande när behovet av närhet krigar mot obehaget inför det. Kan man dö av krambrist? Kan man dö av en kram?
Det här stycket skriver jag mitt i natten efter en märklig kväll. En kväll då jag (som vanligt) inte kunde komma på någon att umgås med och samtidigt kände ett ännu starkare behov än vanligt. En kram hade jag nog inte fått på flera veckor. Min minnesbild är att världen var helt tom på folk. I godisaffärens kassa ser jag ingen person, på vägarna under min omväg hem ser jag inte en bil. Men bara i min hjärna. I verkligheten fanns det såklart. Det är märkligt, men inte konstigt, hur hjärnan blandar ihop känslomässiga intryck med det man ser. Jag satte mig vid datorn en stund och uppehöll mig med lite Facebookchatt och annan nätkommunikation bara för att få någon form av sällskap (även Facebook kommer dyka upp i ett eget inlägg snart, jag verkar vara bra på att koppla ihop mina inlägg). Chatten på Facebook slutade fungera, och jag la mig i sängen för att vila en stund. Ringde min finaste själsfrände men hon var upptagen. Sen somnade jag. Drömde konstigt. Vaknade några gånger. Och vid ett, när jag inte kunde sova längre, gick jag upp och började skriva. Jag tror nog att någon försökte säga till mig att jag behövde den här reaktionen. Tomheten gjorde sig påmind. Krambristen.
Det värsta är när kramarna och närheten tappar sin kraft. Eller rentav tar energi istället för att ge. När man känner att man börjar tappa fotfästet, när världen rasar utanför. Och de man älskar gör allt för att hjälpa till. Håller om och stöttar. Men det når inte fram. En av de som aldrig nått fram är mamma. Hon behöver kramar minst lika mycket som jag just nu. Och hon tar dem. Det får hon gärna, men för mig blir det en konflikt inombords. Och kramarna tar energi från mig istället för att ge. Men så länge det hjälper mamma så finns det ju något gott i det.
Återigen: Kan man dö av krambrist? Kan man dö av en kram?
Kram.
”en kram per dag gör att du klarar dig, två kramar om dagen mår du bra av, tre kramar om dagen behövs för att kunna utvecklas”
du har så rätt, en del kramar stjäl energi och andra ger så mycket! jag är övertygad om att man kan dö av krambrist men man kan inte dö av att få eller ge en eller ett par…
Kram vännen