Jag var relativt sen med att gå med i Facebook. Det började explodera precis när jag var som absolut minst intresserad av att umgås med folk eller hålla kontakten med dem. Förra sommaren tog jag bort mig från Facebook för första gången…

Jag tyckte att jag lade alldeles för mycket energi på något som absolut inte gav mig någonting. Efter några månader gick jag med igen. Jag ville visa nån bild för någon och hade missat nåt evenemang. Utan Facebook finns man inte. Skrämmande men naturligt i dagens samhälle. Tog bort mig igen någon gång i samband med att pappa dött eftersom jag satt framför datorn hela kvällarna ”för att skydda mig mot ensamheten och tvivlet, och mot tomheten efter explosionen”.

Lars Winnerbäck – Nånting större

Återigen hade jag hamnat i ett ”missbruk” av Facebook. Åtminstone i mina ögon. Jag behövde vila. Det kommer hända igen, jag vet det. Men nu har jag förstått att jag kan må bra av Facebook ibland men inte alltid. Så jag har accepterat att jag förmodligen kommer gå ur och gå med när det är läge även i framtiden. Kanske flera gånger per år. Och nyckeln till mina ställningstaganden kommer i första hand vara graden av Ensamhet. Förra gången jag gick ur Facebook var det för att jag fastnade i en ensamhetskänsla och inte tog mig för att träffa folk eller bearbeta det som händer runt mig. Efter några månader var jag ensam på riktigt. Väldigt ensam. Känslan var, och är fortfarande; ”Ensammast i världen”. Även om jag vet att så inte är fallet. Men efter några månader till hade jag isolerat mig ändå, och umgicks inte med någon trots att jag frigjort mig från datormissbruket. Så jag valde att gå med igen, för på Facebook finns de flesta av de som bryr sig. Och de jag bryr mig om. Men de finns aldrig i min närhet geografiskt. Som jag påpekat flera gånger tidigare. Men om jag finns på Facebook så vet jag att Ni finns kvar på riktigt. Så, kort och gott:

• När jag gör mig själv ensam trots att jag har folk runt mig, då går jag ur. Då blir Facebook ett hinder och en belastning i mitt liv.
• När jag känner mig ensam och verkligen är ensam på riktigt, då är jag med. För då är Facebook ett verktyg för att må bättre eller kanske rentav en förutsättning för att överleva.

Jag skrev ett inlägg för någon månad sedan (faktiskt i skrivande stund exakt en månad sedan) som jag kallade för ”Hemma? Vad betyder det?”. Om att aldrig kunna känna sig hemma någonstans. Och det är ett annat lågvattenmärke för mig. När Facebook / internet börjar kännas som ett hem. Då är det dags att gå ur. För längesen.

Jag har hittat något handfast att hänga upp mina Facebook-avhopp och -återkomster på. Vet inte om någon känner likadant, men reflektera över det. Jag tror nämligen att hela befolkningen mår, mer eller mindre, dåligt av det extrema informationsflöde vi lever i. Men det där är inte mina ord, det har jag hört andra säga. Många gånger.

Kram