För en tid sedan började jag på ett utkast till ett inlägg. Ett inlägg om meningen med livet. Frågan som vi aldrig får svar på, men som vi ändå ställer oss då och då. Åtminstone jag. Eftersom jag precis tagit ett steg som ger mitt liv riktning känner jag mig redo att skriva klart detta inlägg.

Mina funderingar den dagen fick mig att konstatera att min mening med livet går att sammanfatta i tre delar. Att längta, att uppleva och att minnas. Men längtan får inte vara hopplös eller förgäves. För att må bra behöver jag längta till någon, något, en plats eller en tidpunkt. Något konkret. Som jag verkligen tror på. Sen måste jag leva i nuet när detta inträffar, uppleva det med alla sinnen. Och slutligen kunna se tillbaka, minnas, med glädje och ro i kroppen.

Förmågan att längta och att leva i nuet, ja även den att minnas saker i en positiv anda, har varit som bortblåst för mig under hela 2012 fram tills nu. För nu har det äntligen börjat hända saker. Planer faller på plats, om än luddiga. Jag kan uppleva saker som berör mig. Om än väldigt lite. Och jag kan minnas saker från förr. Och njuta av minnet, men slippa längta tillbaka. För numera kan jag längta framåt. Åtminstone ibland. Åtminstone lite. Ibland till en person, ibland till en plats, ibland till en händelse och ibland till en tidpunkt. Och kanske till och med allihop på samma gång.

Det kränger i mitt liv nu. Fram och tillbaka, hårt och fort. Och jag gillar det. Jag har mycket kvar att jobba på och det kommer fler flummiga inlägg på den här sidan. För jag är inte längre rädd för livets utmaningar. Jag längtar efter att få krossa dem. Eller ta dem i handen och gå vidare. Eller både ock.

Jacob
Jacob är en av mina finaste vänner. Jacob är kristen. Troende. På riktigt. På ett sätt som gör att han kan dela med sig av sin trygghet och framtidstro. Han skrämmer inte bort någon, predikar inte sin tro. Bara förklarar vad han varit med om och hur Gud hjälper honom i hans liv. Jacob gifte sig i lördags, med sin vackra Matilda. Jacob lever med mening och mål, genom gud. Kärleken och äktenskapet mellan Jacob och Matilda Vändin är så äkta, så vackert, att jag var nära att gråta. Det skulle ha blivit första gången på över ett halvår, men det fick tydligen vänta ett tag till. Jag skriver det här för att tacka Jacob. Du har hjälpt mig, genom din tro, utan att försöka övertyga mig att dela den. Hjälpt mig att hitta en riktning för mitt liv. Jag är fortfarande inte kristen. Inte det minsta. Dock tror jag på musik. Jag sjöng på bröllopet, lite oanmält. En dag när jag får tag på videon ska jag publicera den. Och i samma inlägg tacka Jacob ordentligt.

Kram