Just nu 95.000 kronor vid smidig affär. Kontakta mig på info@andreaslundblad.se för mer information.
TILL SALU – Austin Mini BMC 850 Stationsvagn 1965
Svara
En vår som fick vara vår
Det känns som att de senaste åren har saknat en årstid. Riktigt givande vintrar har avlösts av vackra varma somrar och VÄLDIGT MYCKET HÖST… Våren är dock en årstid som jag inte riktigt mindes smaken av. Fram tills i år.
Kontinuerlig träning
Det som kanske syns tydligast, och är mest mätbart, är nog min träning och mina prestationer i olika tävlingar. Maj 2016 var den första månaden på många år som jag lyckades göra idrotten till en stor, viktig och naturlig del av livet. Halvvägs in i juni känns det fortfarande som att detta skulle kunna hålla för alltid, men än så länge är jag glad att ha hittat tillbaka till en hälsosam aktivitetsnivå. Och kanske framförallt, en inspiration och utvecklingskurva som överträffar allt jag tidigare upplevt. En ny vår.
Tävlings- och testresultat
Vårvintern avslutades, för min del, med att vi lyckades vinna vår kategori i Patrouille des Glaciers i slutet av april. Tävlingen var vinterns stora mål men jag bråkade med olika sjukdomar och dålig form i stort sett hela säsongen. Därför var det en stor lättnad att jag var starkast i laget när tävlingsdagen kom, och det som skulle varit vinterns avslutning blev nog snarare ett startskott för våren.
Falkloppet avgjordes bara några dagar efter att jag anlänt till Sverige i början av maj. Idén var att få en tidig indikator på löpformen inför våren och sommaren, som ett litet test. Det tog mig 36 minuter och 11 sekunder att genomföra de 10 kilometrarna längs Ätran och vallarna, vilket var min snabbaste miltid på nästan fem år. Positivt överraskad och totalt utslagen men ändå en riktigt bra början.
Det gick några veckor med helt okej träning innan jag, väldigt spontant, anmälde mig till Hallandsleden Terräng 30 km. Det har gått nästan sju år sedan jag sprang så långt, och jag tvekade in i det sista innan jag bestämde mig för att ge det en chans. Tanken var först att testa den korta banan på 10 km men enligt säkra källor är första 20 km den finaste delen. Något som jag numera kan intyga. Till slut gick starten och jag var fast besluten att försöka springa Tillräckligt långsamt för att kunna vinna. Egentligen trodde jag nog inte att jag hade en chans, men jag visste åtminstone att min enda chans är att hålla rätt tempo från början. Jimmy Jacobsson stack iväg direkt och jag brydde mig aldrig om att hänga på, men jag fick åtminstone en betryggande andraplacering redan ut från start. Det tog inte många kilometer innan jag kom ikapp Jimmy, och redan innan vi sprungit fem kilometer kunde jag höra att han kämpade för att hänga med. Min taktik hade hållt dit fram, men jag visste att vi hade 25 km kvar och att han är betydligt mer rutinerad än mig på de längre distanserna. Så jag fortsatte att försöka hålla nere farten och pulsen för att spara på krutet tills han eventuellt skulle komma ikapp igen. Men fem kilometer blev tio, som blev tjugo och när jag nådde målet efter 30 km var jag återigen positivt överraskad. Tiden 2:16 på en väldigt kuperad och teknisk bana var nästan 5 minuter snabbare än jag hade vågat hoppas på och en kvart snabbare än jag vågat tro på. Dessutom räckte det till en segermarginal på nästan 18 minuter. Tillräckligt långsamt för att vinna.
Bara tre dagar senare var det dags för 3000m-test med RunFBG på Falkenbergs IP. Benen var fortfarande tunga efter söndagens lopp men jag tog mig runt på 9:38, vilket kanske inte är någon världsklass men för mig var det nytt personbästa. För första gången sedan 2012 kunde jag notera ett nytt sådant på en löpdistans, och oavsett vilken sådan är det en oerhört viktig milstolpe och inspiration.
Plötsligt hade jag varit i Sverige en hel månad och det blev dags för årets andra millopp, Friskusloppet. Vinden låg på från sydväst, som om den aldrig gjort annat, och jag bestämde mig för att hålla den klassiska Friskuslopps-taktiken. Gå inte upp och dra en meter i motvinden söderut, oavsett hur långsamt det går. Mycket riktigt började det med ett taktiskt rävspel där farten pendlade mellan 3:25 och 4:00 per km. Ingen ville dra upp tempot och efter 3-4 km var en stor del av startfältet samlat i en enda tätklunga. Plötsligt kom det en telefon-kille och sprang om. Vi var alla lite förvånade av att det var en kille med telefon på armen som drog upp tempot, men ingen vågade låta honom dra iväg själv så plötsligt var vi 5 personer som låg och hetsade i 2:55-3:10. Alldeles för snabbt men det varade bara i någon minut. Vid vändningen efter 4,5 km var vi fyra personer i tätklungan men telefon-killen fick släppa ganska snart och inte långt efter var det min tur. Jag hade misslyckats lite med att hålla min egen fart, men å andra sidan var det kul och lärorikt att få vara med och leka i tätklungan. Resten av loppet sprang jag och bevakade min tredjeplats, som jag höll hela vägen in i mål. Visserligen tog jag in lite på tvåan på slutet, men jag var väldigt nöjd med att få gå upp på prispallen och dessutom tiden 35:19, nästan en minut snabbare än Falkloppet en månad tidigare. Och bara några sekunder från officiellt personbästa på 10 km.
Ett foto publicerat av Andreas Lundblad (@animaluminium)
Senare samma vecka skulle RunFBG åka iväg till Trollhättan på ett litet löparäventyr. 10,6 km genom slussområdet och dess 1040 trappsteg. Idén om att åka med hade spökat i bakhuvudet i några veckor, men dagen var egentligen bortlovad till annat. Fem minuter före avresa tog ”vi” dock det mycket impulsiva beslutet att pausa Elins packning för att åka med till Trollhättan City Trail. Loppet skulle starta kl 14:50 och jag hade inte hunnit tänka på lunch, så jag åt en halv chipspåse, en Magnumglass och en Enervit Pre Sport i bussen på väg upp. Detta svaldes ner med vatten, kaffe och sportdryck. De andra skrattade lite åt mig men jag var inte orolig alls. Vetskapen att jag tidigare gjort mina bästa resultat på impulsiva beslut och McDonald’s-mat ingav istället hopp. Under uppvärmningen höll jag på att springa vilse bland slussarna och missa starten, men jag hittade tillbaka i tid. Löparlegenden Rune Larsson intervjuades före starten och sa bland annat att ”Om någon klarar den här banan under 50 minuter är den ett mindre fenomen”. Som alltid startade jag med orden ”Spring tillräckligt långsamt så har du chans att vinna”. Denna gången var det ett tiotal som brände iväg alldeles för fort, men de orkade hålla farten förvånansvärt länge. Efter 2-3 km började det dock splittras lite och vi var en liten klunga som höll ihop ett tag. Jag upprepade orden för mig själv; ”Tillräckligt långsamt. Tillräckligt långsamt”. Vi hade inte ens kommit halvvägs när jag snubblade förbi ledaren i en liten utförslöpa, och plötsligt låg jag först. Något orolig för att bränna av för mycket slog jag av en aning på takten men märkte ändå att tvåan hade svårt att hänga på. Så jag fortsatte i mitt ”tillräckligt långsamt”-tempo. I en av uppförstrapporna framåt slutet av loppet skuttade jag på lite för fort och fick nästan gå de första stegen när det planade ut ovanför. Benen sved av mjölksyra och jag började titta över axeln, övertygad om att de andra skulle komma ikapp. Jag lyckades dock behålla min ledning och sprang i mål på 48:05. En riktigt skön seger på en rolig bana, speciellt med Runes ord i färskt minne…
#salomonrunningswe #suunto #enervit #runfbgTresamhet
Tävlingsresultat och träningsglädje i all ära, men det finns två individer som gjort hela skillnaden den här våren. Efter många år av ensamhet öppnade Elin och Rocky sitt hus och sina hjärtan för mig. Vi har delat allt. Kravlöst. Öppet. Accepterande. Jag har fått vara mig själv varje sekund och jag har fått känna att jag betyder något för någon. På riktigt. Igår gav de sig ut i världen. Elin och Rocky. Jag var stolt och glad för deras skull när de lämnade Sverige för sitt nästa kapitel i de franska Alperna, och evigt tacksam för att de hjälpt till att ge mitt liv en riktning. Det ska bli mycket intressant att se hur det utvecklar sig framöver, när jag ska göra allting själv igen. Det är ofantligt tråkigt och kan gå precis hur som helst. Men nu vet jag hur lite (fast ändå mycket) som behövs för att kompassen ska stanna upp ett tag. Tack för den här våren. En vår som fick vara vår.
☀️ #tarvarapådagen #hoffsnäs #frukost
Ett foto publicerat av Elin Fredin (@elinfredin)
”I’ll just go check out the town. Might go for a litte run aswell.”
I guess my next post should have been some kind of summary of the winter season and the surrealistic feeling of receiving a Patrouille des Glaciers gold medal two days ago. But it has to wait. I have a story to tell…
The sun had just started to heat up our campsite, a few kilometres from Moab, on my first morning in the Utah desert. My plan when I got on my crappy mountainbike that morning was to check out Moab, and maybe go or a run if I could find some interesting place for that. I didn’t even get to that town before I passed some signs directing me to ”Arches National Park”. It was April 22nd of 2013, exactly three years ago. As I look back on that day, it might have been the first day of my life. Life as I define it.
Thinking to myself ”Andie was talking about those Arches, maybe I should check out the opening hours and prices for that park”, I headed to the entrance. I’m not sure if it was a day of free entrance or if it was free because I entered on a bike. But I didn’t have to pay so I figured I could have a look at those arches. Somehow I filled up my water bottles by that entrance, so I guess I must’ve been feeling I was heading for a longer adventure than expected. After three hours, 50 kilometres and an extremely beautiful scenery, I reached the end of the Park road at Devil’s Garden. Bikes were not allowed in there so I locked up my bike and went for a run. With nothing more than a map in my hand, I remember people asking me ”Where’s your water?”. ”Oh, it’s at my bike, I’ll be back there soon……..”
I was almost at the very end of that ”Devil’s garden” when I met Dorothy, the lady who asked me ”Are you an ultra runner or something?”. I said ”No no, I just run a little bit for myself whenever I feel like”. She also asked if she could have a picture of me, since it had been looking ”so cool” when I came running along that ridge. There’s not many pictures from my life, so I said ”Sure, if you can send it to me aswell somehow?”. I gave her my e-mail address and went back some 50 metres along the path, trying to ”remake” that run that looked ”so cool”. After speaking a little bit more, I went on running. The 12-13 kilometres through Devil’s garden took me almost two hours and I remember stopping for a rest due to ”not feeling that good”. I guess I was at bigger risk than I realised, but this beautiful scenery was so addictive. And it’s hard to turn back once you started, right?
Arches National Park, Moab, Utah (Photo: Dorothy Gibson)
However, the road to Devil’s garden had been mostly uphill so the return was a little bit shorter. Even with some detours within the park, I arrived in Moab already two hours after finishing my ”little run”. In other words, I went for a run and I checked out the town. Just like planned. I just made a little bike detour along the way. It also sums up as my, by far, longest ”training” ever. About seven hours if I don’t count the pauses. Maybe I was some kind of ”Ultra runner”, after all?
I thought I’d never get those pictures Dorothy had been taking. But about two months later, a few weeks after coming back to Sweden, I received an e-mail. One of the pictures in that e-mail is easily a top-5 among my favourite photos from my life so far. Not only because it’s from the first day of my life, but also because I went for another adventure the next day. Biking/running to one of those snowy peaks you can see in the background. But that’s another true story my grandchildren will never believe…
This picture carries so many words… Thank you Dorothy Gibson.
Map of my route that day (except the running, GPS device stayed with the bike)
Heroes – about the people who inspires me
One of the biggest made a statement today. Bruce Springsteen is cancelling one of his shows due to discrimination and violation of human rights. It sent my thoughts on a path. A path which passed my first thought ever of a reason to become famous. It went on to thinking of what makes some people inspiring for real, and ended up with… A car commercial (!) Does it sound strange? Well, let me explain!
The statement: http://brucespringsteen.net/?p=10243
Let’s start with Bruce. There’s been times when I felt a bit… Geeky? When I referred too much to the same persons. Over and over again. And Bruce is certainly one of those. Until today, I’ve never really had an explanation. What makes him special? I’ve been to 5 hour concerts where he didn’t get off stage one single time. 65+ years old… I’ve listened to the Born to run record before each race for a few years now. And I even have one of his quotes, in his handwriting, tattoed on my arm. But I still couldn’t explain WHY. Why is it him, and a few other persons on this earth, who gets so much of my respect?
It hit me today, with that statement he made against open unfair discrimination. He’s for real. He has the power to make a statement that reaches us all, and when he does, it comes from the heart. It doesn’t come from his wallet (actually, it will affect his economy negatively since he’ll refund the tickets for the show) and it’s not even his own business. He’s not one of the victims of the discrimination. It’s completely altrustic, all from love. He’s for real.
So this led me to that thought about being famous. I write sometimes. Silly love songs, thoughts that comes from my heart. Blog posts that I somehow believe could inspire someone. I post pictures and thoughts just because someone might laugh about it. Or get inspired. There’s something inside of me that reaches out to make a difference, if even just for one person. Sometimes it’s just for myself. I had those dreams about being on a stage, performing or speaking to a huge crowd. Maybe we all did? But I never really saw a reason, a purpose, in becoming famous. But I saw one today. Goldhearted people has a reason to become famous. And I’m happy they do. We need more people like Bruce. More people who can rise up and make statements against discrimination, pollution and war. Just to mention a few subjects.
So my thoughts were still wandering that path when I got to think of other people who inspired me. Other people who are for real. The most recent one that came across me must be Kilian Jornet. I’ve been hearing that name every now and then, ever since I fell in love with the mountains some years ago. I didn’t really listen to that name, and I didn’t really read about him or care. I saw his name in the top of some race results and I figured he must be strong. And I got to know that he shares his life with a swedish girl called Emelie Forsberg, who’s basically known for the same thing but among the women. However. I had this chance to represent Sweden in a world cup earlier this winter. But I didn’t know it would give me a ride through France with Kilian and Emelie in the driver’s seat.
Along that drive, and the week in Andorra, I got the impression this Kilian was something more than just a strong athlete. People wanted him to sign books about his life, and I heard stories about his support for the himalayan earthquake victims some years ago. But he also turned to me, if even just for some seconds at the lunch table, seeming genuinly aware and caring for people around him. I can’t really say I know this guy. We shared a long drive, one training and a few words that week. But I know one thing. This guy is for real. This guy has a heart of gold and he’s doing what he does out of love. Love for the mountains, in his case.
So how did all this end up with a car commercial? Well, I couldn’t let go the thought of that car we went to Andorra in. Something about the lifestyle and attitude of Kilian told me that he wouldn’t spend his money on a fully equipped Mercedes Marco Polo. For some reason, I googled it. For the first time in my life, I was watching a car commercial that touched me for real. Not only because I’ve traveled in that particular car (not just that model) and with that particular guy driving. But also for the message it tells. Because I know those words comes from the heart of this guy and not the car company. Mercedes might still have nothing else but money on their mind, but I know the message and the story is for real. And his voice is important. Meant to be heard. Meant to inspire.
So this is to the people who inspires. To the true and real role models. The ones who lives their passion out of love. The people who makes a difference in this fragile world. The people who deserves that power, maybe because they never claimed it…
To the heroes. Thank you.
3a i La TransVanoise och final i Franska cupen
Helgens tävling var tänkt som ett sista genrep inför vinterns längsta äventyr, Patrouille des Glaciers. Finalen i Franska cupen, La TransVanoise skulle bjuda på 38 kilometer och 3820 höjdmeter. Tekniskt och fysiskt sett en perfekt träning för det som väntar oss om några veckor. Istället blev det… Varma vindar, regn upp till 3000 meters höjd och riktigt svåråkt, tung snö. Rejält avkortad bana och – en tredjeplats!
Raphaël fick bestämma farten i början och det gjorde han alldeles utmärkt. Vi konstaterade även att vi båda låg på nästan exakt samma puls hela vägen uppför första backen, vilket jag tycker är ganska anmärkningsvärt. Joachim hade känt sig lite hängig före loppet och hade inte samma monsterkraft som tidigare under säsongen, men han klarade att hänga på oss andra nästan överallt. Efter första stigningen (1200 höjdmeter) låg vi trea, men blev omkörda utför av ett lag. Här får jag erkänna att det var mitt fel. Utförsåkning i spårig, blöt, tung, halvfrusen snö verkar inte vara min bästa gren… Åtminstone inte i dålig sikt och med utrustning som främst är gjord för uppförsåkning.
Dock var det bra för psyket att känna hur lätt vi gick om och ifrån de andra lagen igen, uppför nästa stigning. Från och med den andra av tre stigningar lyckades vi alltså konstant hålla vår tredjeplats, trots att jag ramlade och/eller tappade skidan tre gånger under sista utförskörningen. Tyvärr var det för dålig sikt för att kunna ta några bilder, annars hade ni nog förstått att vem som helst inte hade tagit sig ner där oskadd… Att vi slutligen tog oss i mål med tredjeplats, hälsa och (nästan allt) material i behåll var ett fint kvitto, speciellt för mig, på att formen slutligen är på väg även denna vinter. Bättre sent än aldrig…
Dagens tävling var även den första hittills som körts med ”ordinarie” laguppställning. Raphaël, Joachim och jag är det lag som är anmält till PDG och även det lag som vi tänkt ställa upp med i de flesta tävlingar under vinterns gång. Olika saker har stoppat oss men nu fick vi äntligen svart på vitt att vi är ett riktigt jämnt lag, alla tre med olika styrkor. PDG kommer inte bli en dans på rosor, men bättre förutsättningar har jag svårt att föreställa mig.
Resultat
Nörddata från movescount <- spana in pulskurvan, det finns mycket kvar att ge när formen kommer på riktigt!!
Bilder från loppet bör publiceras på arrangörens hemsida inom kort. Sikten var betydligt bättre i de nedre partierna så det är inte omöjligt att det går att se oss där!
5a i Patrouille de la Maya – En positiv överraskning
Det enda som hittills blivit vad jag väntat mig denna vinter var högsäsongen (alltså min ”jobbperiod”). Tanken var att ha mycket tid till träning, tävling och äventyr under januari för att sedan jobba hårt några veckor under februari och mars. Istället har sjukdomar och jobb avlöst varandra och jag har helt enkelt inte haft möjlighet att återhämta mig tillräckligt. Och därmed bara kunnat träna 0-2 gånger per vecka. 16 träningspass räknade jag fram att jag hade hunnit skrapa ihop under december, januari och februari. Tävla har inte varit aktuellt ens att fundera på.
Idag var det dock äntligen dags för vinterns första ”riktiga” tävling, Patrouille de la Maya. Joachim, Samuel och Jag skulle genomföra 21 km skidalpinism med 1800 meter stigning och lika mycket utför. Vädret gjorde att arrangören annonserade banändringar och jag trodde att det skulle innebära ett lite kortare lopp, men för en gångs skull hade de gjort tvärtom. I mål visade klockan 2014 meter stigning på 21,2 kilometer.
Joachim är i högform och tryckte på stenhårt från start. Det var lite för snabbt för mig men jag var lite för ”stolt” för att säga ifrån. Till slut kom verkligheten ikapp mig och vi tvingades slå av en aning på tempot. Första stigningen kändes oändlig och när det äntligen var dags att slänga av stighudarna hade vi klättrat 1300 höjdmeter på 75 minuter. Större delen av loppet var alltså gjord och det var dags för en välförtjänt ”vila” à 5 minuter utförsåkning. Ni som provat att åka off pist med tävlingsutrustning vet dock att det är allt annat än vila…
Två små klättringar till varav den sista avslutades med en sjukt brant ”portage” (av med skidorna, sätt dem på ryggsäcken och spring uppför), bokstavlingen upp bland molnen. Benen hade redan krampat ett par gånger och jag var uppriktigt orolig för den sista utförskörningen på 1400 höjdmeter. Den var dock relativt snäll då stora delar gick på vägar, och det var först när vi nådde sista kilometern (asfaltslöpning i skidpäxor…) som det blev riktigt tufft att hålla uppe farten.
Klockan stannade på 2:31, 21 minuter efter segrarlaget vilket gav oss en femteplats och som jag skrev i rubriken är jag positivt överraskad då jag åkte betydligt bättre än jag borde. Tack Joachim och Samuel för fint samarbete och tack till den som i framtiden vill betala mina startavgifter mot rimlig motprestation. Det börjar bli dyrt det här…
Resultat: http://www.lamaya.ch/content/docs/resultats/2016_categories.pdf
Puls-, GPS- och höjddata: http://www.movescount.com/moves/move95970479
En lärorik vecka
Måndag eftermiddag fick jag ett erbjudande jag inte hade väntat mig. Vill jag representera det svenska skidalpinism-landslaget på Världscupen i Andorra i helgen? JA. Ett av mina två stora mål för den här vintern har varit att få delta i Världscupen och EM, så… Ja. Jag vill åka med. Redan nästa morgon var det dags att möta upp resten av det svenska laget, så jag fick stressa rätt rejält för att hinna med allt som behövde göras före avfärd.
Till slut stod jag dock på en parkering i Frankrike, med en halvtimmas marginal, och väntade på att bli upphämtad. Snart rullade det in en spanskregistrerad van och jag insåg att min privatchaufför för dagen skulle komma att bli Kilian Jornet, bitvis avbytt av svenska flickvännen Emelie Forsberg. Inte världens sämsta sällskap för en skimo-nybörjare som mig. Med oss i bilen var även min nybörjarkollega (åtminstone när det kommer till världscupen) Ida Nilsson. Framför oss hade vi 7-8 timmar av raka och krokiga vägar, genom alperna, längs Rhône och Medelhavet, upp genom pyrinéerna till Andorra. Ett nytt land för mig.
Nämnde jag stress? Jag har blivit extremt känslig för det. Den här gången artade det sig i form av huvudvärk och torra slemhinnor, rethosta och nysningar. Lite som en förkylning men utan halsont, feber eller förhöjd vilopuls. Att detta i sin tur smög sig på i en bil (och sedermera en delad lägenhet) tillsammans med de två största favoriterna inför helgen, gjorde mig ännu mer stressad och den onda cirkeln var sluten. I elitidrottens värld är det nämligen så gott som dödsstraff på att riskera att smitta någon annan med en eventuell förkylning…
Onsdag morgon var det dags att åka igenom banan inför lördagens tävling. Guidade av Kilian gav vi oss iväg upp och ner för pister och bergstoppar. Jag tog det så lugnt jag kunde eftersom kroppen skrek efter vila. Men eftersom jag inte kände mig sjuk, och var nyfiken på banorna, valde jag ändå att följa med på passet. Eftermiddagen kom och jag var tvungen att sova. Passet vi genomfört på morgonen var inte alls särskilt hårt, men ändå drog vilopulsen iväg, jag hostade allt mer och benen kändes helt förstörda. Efter en typ pass som normalt sett bara brukar ge energi till ännu mer träning. Jag accepterade att något var fel och för att eliminera alla risker att eventuellt smitta någon valde jag att boka ett eget rum tills vidare.
Det guidade träningspasset ledde till mitt första besök i Andorras dagspress, och ett nytt all time high i att se fullständigt galen ut på bild (tack till klippan i bakgrunden som ser ut att vara mitt professor-hår)
Veckan gick och jag fick ställa in min insats i det som skulle ha blivit mitt livs första världscup. Jag blev aldrig sjuk men kroppen skrek nej och då måste man lyssna. Glöm aldrig det! Dock känner jag att jag fick med mig väldigt mycket från min vecka i Andorra. Minnen, bilder, idéer, erfarenheter och nya bekantskaper. Jag har till och med Instagrammat! För andra gången. Men framförallt har jag tagit några viktiga steg mot min egen kärna. Jag är hemskt glad att jag fick (och tog) min chans att åka. Nästa gång (första helgen i februari) är det dags för EM (och världscup) här ”hemma” i Schweiz. Då tänker jag vara med på riktigt!
Mitt livs andra Instagram-inlägg
Ett foto publicerat av Andreas Lundblad (@animaluminium)
Fyra vertikaler
Vintern har dröjt även här i alperna. Men natten till idag, när snön äntligen kom, var det som om den aldrig skulle sluta falla. Dagens liftåkning blev ett välbehövligt avbrott från träning och tävlingar där kroppen inte riktigt svarat.
Idag åkte jag alltså lift och off-pist i stort sett oavbrutet från öppning till stängning hemma i Veysonnaz/Thyon. För första gången i mitt liv önskade jag att jag ägde en actionkamera (eller åkte med fotograf), under dagens sista åk genom solnedgången. I helt orörd, knädjup snö, hela vägen fram till huset där jag bor. Men nog om detta, jag skulle ju berätta om de tävlingar jag hunnit köra hittills i vinter och vad jag tar med mig från dem. Formen har lyst med sin frånvaro, och resultaten är väl inget jag kommer skriva med på en meritlista. Men det har blivit riktigt bra fartpass i form av fyra vertikaler på olika ställen runt om i alperna.
2015-12-19 Franska mästerskapen vertikal, Pipay – 7 Laux, Frankrike
När det kommer till vertikaler finns väl oftast inte så mycket att säga om själva omgivningarna och naturupplevelsen. Det handlar väl mest om att hantera smärta och ansträngning. Förutom när formen är riktigt bra, förstås… Så här i efterhand var det nog lite överambitiöst att ge sig iväg nästan 4 timmar enkel resa för en vertikal på 540 höjdmeter. Speciellt efter att ha varit sjuk i en vecka och bara hunnit köra ett enda träningspass sen jag kom ner till Schweiz. Men samtidigt var det nog nyttigt på något sätt. Nivån, och tätheten mellan åkarna, var betydligt högre än vad jag är van vid. Och dessutom fick jag mäta mig med både Kilian Jornet och Mathéo Jacquemoud. Det hade jag bara gjort en enda gång tidigare. Just idag var det kanske inte någon positiv erfarenhet från min sida, rent resultatmässigt, men det är alltid bra med perspektiv!
Resultat (filen är lite trasig men jag hade 27:54, Mathéo hade precis över 21…)
Karta etc
2015-12-27 Crans-Montana Vertical Race, Crans-Montana, VS, Schweiz
Jag vaknade helt utsliten efter gårdagens monsterpass från Sion till Verbier. Helt övertygad om att det skulle bli en välbehövlig vilodag, råkade jag av en slump upptäcka att det går en kvällstävling tvärs över Rhônedalen. De uppgifter jag tidigare fått sade ”inställt pga snöbrist”, men plötsligt gick det att läsa ”Crans-Montana kör ersättningstävling”. Det som skulle bli en vilodag blev istället en dag av kombinerad återhämtning/uppladdning. Aldrig förut har jag förberett mig så noga inför ett vanligt kvällsrace… Hur som helst gav jag mig iväg nerför berget och upp på andra sidan dalen.
Loppet började med löpning (pga snöbrist) första 150 hm. Sen var det dags att ta på skidorna och avverka de resterande 550 hm upp till Cabane des Violettes. Ett väldigt trevligt lopp, även om jag inte kunde njuta fullt ut efter gårdagens äventyr.
Resultat
Karta etc
2015-12-29 Montée de la Foilleuse, Morgins, VS, Schweiz
Jag bokstavligen sprang in i startfållan på denna flacka vertikal efter att ha dröjt mig kvar lite för länge på jobbet och dessutom räknat lite väl optimistiskt på restiden. Flack åkning brukar vara min styrka efter alla år på längdskidor, så jag hade sett fram emot detta lopp. Ett lopp som jag genomförde helt okej men där kroppen fortfarande var lite för sliten. Ett bra träningspass som jag kanske borde ha stått över…?
Resultat
Karta etc
2016-01-02 Barlouka’s race / Schweiziska cupen, Veysonnaz, VS, Schweiz
Förra året gjorde jag mitt livs första skidalpina tävling just här. Den ursprungliga bansträckningen går nästan exakt från mitt hem till min arbetsplats, och det är ju kul att tävla på ”hemmaplan”! Tyvärr blev banan, pga snöbrist, flyttad till grannpisten. Den stundtals mycket branta Piste de l’Ours, som enligt myten olagligt avverkades över en natt för att kunna arrangera alpina tävlingar på världsnivå för många år sedan. Även de starkaste åkarna fick zick-zacka sig upp för de värsta partierna, och de flesta instämde nog med att tävlingen var i brantaste laget… Ett mycket trevligt inslag för min del var att få tävla mot lite andra svenskar i form av Ida Nilsson och Emelie Forsberg. Ännu trevligare var det lilla träningspass vi körde tillsammans som nedvarvning samt väntan på prisutdelning. Tack tjejer!
Resultat
Karta etc
Ascents
There’s something special about ascents. Some climb the ladders of professional careers. Others climb walls. Some are happy for getting out of their bed each day. Somehow, it seems like we all need some kind of direction. Obviously, up/forward is the most healthy one. And when it comes to me, I’ve recently/finally found my direction while walking/skiing/running uphill. Or my state of mindfulness, if you prefer. But I have a feeling that my mind is already full enough…
The Green Beautiful (Coline Serreau, 1996)
During the last four years, I’ve been quite quiet when it comes to sports, training and performances. I struggled finding a direction and a healthy relation to training after my complete meltdown in 2012. But trying (and winning) some competitions of Ski Alpinism during the winter 2014/15 lit that little spark that had been missing. They started to call me animaluminium (Fast as an animal, light and strong as aluminium) and that’s a huge motivation itself. My shoulder surgery in May (thank you Dr Riand, Clinique de Valère, Sion) and a pretty inactive summer due to recovery (thank you Andrea, Strandhälsan, Falkenberg) made it hard to keep that spark alive. But after a spontaneous start at the first stage of Falktouren and a very unexpected victory at Kullamannen, this little spark slowly started a fire that I didn’t think I’d ever see again. My training was still on the limit to non-existent (3 times per week), but it was REGULAR. Last time that occured was in november 2011… Thank you Johan Jonsson, Falkenberg Allstars!
I ended my long stay in Sweden at the podium of Falktouren Stage 4, and headed for my third winter in paradise. Val d’Herens, Valais, Switzerland. I slowly started training and competing between my beautiful work hours at Ecole Suisse de Ski et Snowboard, Thyon 2000. So far, the results and my physical shape stays at 70-80% of last winter (the trend is strongly positive, though). But most important, I found the medicine for my mental health. Whenever I feel down or lost, I simply climb the hill one more time. And whenever I’m happy, I…. Climb that hill!
I’ve got myself some goals and guidelines for the winter and even for the next years. And I’ll appreciate all your support while climbing, running, skiing, walking, singing, laughing, crying, sweating that long, lovely, painful, crooked way along those guidelines towards those goals. So stay tuned, I’ll get back to you soon!
/Andreas
God Jul
Jag hälsar God Jul med ett nytt avsnitt från Lars Asp som passande nog kom ut just idag på Julafton.
Helt slumpmässigt träffade jag Lars på ett vandrarhem i Makedonien. Jag kom in för att fråga efter rum men blev erbjuden en plats i ett tält istället. Och en jäkla fin roadtrip genom Makedonien, Albanien och Kosovo. Bonus: privatchaufför från ett fint träningspass. God Jul allihop!