”Jag drömmer drömmar om att alla försvinner, en efter en”. Ett citat ur en låt som beskriver många av nätterna de sista halvåret. I morse vaknade jag ur en liknande dröm, en återkommande sådan som i grunden baseras på en verklig händelse.
Det vidrigaste, och egentligen det mest harmlösa temat på drömmar, är den då jag vet att de få vänner jag har i Falun umgås med varandra. Men jag sitter ensam hemma i tomhet eftersom en av gästernas närvaro gör att jag inte är välkommen. Det kan låta löjligt, men eftersom den baseras på en av vårens mest traumatiska upplevelser blir oftast hela dagen förstörd efter en sådan dröm. Dessa drömmar går även att koppla till osynlighet. Både i drömmarna och i verkligheten upplever jag, som jag skrev i Osynlighet, att ingen ser mig. Att jag är luft mellan andra människor som pratar rakt igenom mig.
En lika vanlig dröm borde vara mycket värre, för den är ännu mer verklighetsförankrad. Den som verkligen handlar om att ”alla försvinner, en efter en”. Alla de närstående personer och vänner som försvunnit ur eller klivit åt sidan i mitt liv i år skapar en enorm tomhet. Totalt ogreppbar. Det mest definitiva var förstås pappas död, något jag forfarande inte har reflekterat över eller förstått. Den enda gången jag direkt tänker på det är i drömmen då jag umgås med pappa och pratar som om inget hade hänt. Även den ständigt återkommande. Det tog några månader innan första gången, men den drömmen ger inga dåliga känslor. Bara en trygghet i att han lever kvar inom mig och att jag börjat bearbeta förlusten, om än undermedvetet. Ibland handlar drömmarna om vänner som dör eller försvinner. Men lika ofta kan det vara som i natt, att de finns kvar men inte ser mig längre.
Jag är väldigt ensam i Falun, dels på grund av det upptagna och aktiva liv jag levde de första 3½ åren här. En av de största anledningarna till att jag måste bryta med Falun på obestämd tid och KANSKE komma tillbaka en dag med nya mål och ny mening. Jag kan liksom inte bara ta kontakt med mina vänner igen eller bygga nya relationer här. Det är ett medvetet val att inte röra upp det som är för djupt förankrat i mitt förra liv. Jag vill inte börja träna igen, så då måste jag vänta. Jag har sagt upp mig från jobbet, för jag måste bort. Och sen är det inte många kvar att umgås med. Idag vaknade jag till en dålig dag. Men som jag skrev i Luften blir friskare när åskan går, vet jag hur jag ska vända det och hoppas kunna få något gjort idag ändå. för arbetsuppgifter har jag ingen brist på!
Parallellt med detta inlägg publicerar jag även dagens låt, Mardrömmar. Får bli ett dubbelinlägg idag!
Kram