Osynlighet

Ett av mina största personliga problem är osynlighetskänslan. Ofta får jag känslan, när jag sitter i en grupp av männsikor, att de ser rakt igenom och förbi mig. Som om jag bara var luft och… Osynlig. Det ger en obehaglig känsla i magen. Ibland kommer den tillsammans med tankar som ”Om jag skulle försvinna nu skulle ingen börja leta på väldigt länge”.

Oftast kan jag trivas ganska bra med att vara osynlig, ifred. Men de tillfällen då jag får chansen att umgås med folk är känslan högst ovälkommen. Som så många andra inlägg fick jag inspirationen till det här genom ett samtal med en vän. Om dans, faktiskt. Ni som känner mig har väl slutat förvånas över mina associationskedjor, men i det här fallet finns det en ganska tydlig koppling. Tycker jag…

Det började med en kommentar till mitt inlägg om att lyssna på musik. Hon berättade att hon framförallt lyssnar på musiken, känner den och låter den ta över kroppens rörelser. Därför är det ganska oviktigt för henne med texter, variation och annat. För henne handlar det mer om att det är en skön och medryckande, uppslukande känsla. Som jag tolkade det. Jag berättade att jag också ville lära mig att kunna dansa sådär. Och det tog en liten stund innan vi förstod varann. För det är inte så att jag inte kan känna musiken, eller röra mig till den. Jag tror mig faktiskt vara ganska bra på just det. Utan mer att tillåta mig att göra det. Gilla att göra det, utan att tröttna. Inte minst när nån annan ser på. Fortfarande pratade jag i termer om att ”behärska” dansen, medan hon mer försökte förklara att det handlar om att låta musiken ta över, och att det inte spelar så stor roll hur man gör. Tror jag? Vi kom till kärnan, att jag blir uttråkad när jag har slut på ”moves”. När jag kommer till den gräns då jag börjar reflektera över vad jag håller på med. Och det går fort. Oftast hinner jag inte ens börja. Då tänker jag att de runtomkring ser mig, och tycker att jag ser lika löjlig ut som jag känner mig. Trots att jag förmodligen inte ser ett dugg mer löjlig ut än de andra.

Det här gäller nog såväl ”apdans” som bugg och andra mer ordnade former av dans. Bugg sägs det att jag är ganska bra på, att det är kul att dansa med mig. Men jag själv börjar be om ursäkt när jag kört de 4-5 turer jag kan, för att det börjar bli fantasilöst. Det är ingen annan som reflekterar över det. Men det begränsar mig. Nåt så djävulskt. Sen att överhuvudtaget komma till det läget att jag dansar bugg med någon, är ganska osannolikt. Jag själv har aldrig blivit uppbjuden, varken till apdans eller styrdans. Och att försöka bjuda upp någon är extremt sällan aktuellt. Och allt återkopplas till självkänsla, självbild, självförtroende och andra termer som jag fortfarande försöker lära mig.

Nu ska jag försöka hitta kopplingen till osynligheten igen. När vi pratade om det här råkade jag säga att ”det känns som att alla ser vad jag gör och att det ser löjligt ut”. Och då slog det mig att mitt problem i övrigt brukar vara att jag känner mig helt osynlig. Så jag försökte vända på det. Är det så att jag kanske vill synas? Sticka ut? Kunna nåt som ingen annan kan? Vara grym på att dansa? Det kanske är så jag fungerar? Jag måste kanske känna att jag behärskar något fullt ut för att känna mig bekväm med att göra det bland folk… Här hittar jag iallafall en röd tråd genom idrott, jobb, musik, hantverk… Ja, det mesta jag tar mig för… Intressant i mina ögon, dravel i någon annans. Men allt det här hamnar återigen i nån slags tema om prestationsångest, självkänsla, självförtroende och självbild. Det här hade jag faktiskt inte insett innan jag började skriva inlägget. Så nog är det nyttigt för mig att skriva. Sen om ni som läser får ut nåt av det, spelar egentligen ingen roll. Men det är kul när ni känner igen er och blir berörda!

Kram.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *