Några av mina vänner, tillika läsare av denna bloggen, har vid flera tillfällen inspirerat mig till nya tankar och inlägg efter långa intressanta diskussioner. De har fått frågan om de vill skriva gästinlägg med egna tankar. Här kommer den första. Tack och välkommen!

Jag blir imponerad av min kompis Andreas som skriver den här bloggen av flera anledningar. Dels modet att exponera sig, skriva om sådant man inte brukar prata om, för vissa mår ganska bra och har kanske ingen aning om hur det kan kännas att må riktigt dåligt, sen också skickligheten i att skriva, och att uttrycka sig själv, att han kan skriva vad han känner.

Jag blir nog så imponerad av det för att jag är motsatsen. Jag sitter med alla funderingar inne, för att jag inte lärt mig att sätta ord på dem. Kanske för att jag inte vågar sätta ord på dem ifall jag skulle misslyckas med att framföra min poäng, eftersom det är halvfärdiga tankar. Kanske för att jag är rädd för hur det kan låta och tycker det är alltför viktigt att framföra en god och stabil bild av mig själv. Ibland känns det som om min kropp, eller min själ är för liten för allt som försiggår där inne, nästan som om den kan spricka. Kan liknas vid ett förråd fullpackat med saker. Mitt förråd är tokfullt, men jag kan inte ställa ut dem utanför. Jag kan inte ventilera så att säga utan måste stå inne i förrådet med alla grejer och ställa iordning dem – lätt klaustrofobisk känsla. Skulle vilja ställa ut grejerna och kolla hur de hänger ihop, vad som hör till vad, sortera upp dem i lådor, kunna dela med sig av rätt saker till rätt personer, slänga en del saker och sen ställa in det man behöver. Mitt problem är att vägen mellan hjärtat och munnen inte är så rak och bred utan smal och krokig och ofta blir den helt förstoppad. Faktum är att jag brukar får Black outs när det gäller att prata om hur jag känner. Har aldrig fått black out på något prov eller så i skolan, kanske för att det inte har varit min svaga sida, har jag lärt mig något och förstått det så glömmer jag det inte. Men sina känslor kan man inte alltid förstå och då kan det vara bra om det går en väg direkt från hjärtat till munnen, eller om man är väldigt bra på att förstå sina känslor så att man rent intellektuellt kan förstå dem och förklara dem. Det kanske är så att jag inte är särskilt emotionellt intelligent, EQ som det kallas och därför inte kan förstå mig själv så bra. Det kanske är därför jag lätt får black out när jag ska säga det jag känner eller verkligen tycker. Jag gillar inte alls det, för jag tycker och känner ganska mycket, och vill egentligen väldigt gärna prata om det. När jag är själv kan jag fantisera att jag pratar med någon och jag berättar massa saker och det låter ganska intressant i mina öron, som om jag verkligen skulle kunna säga det i verkligheten. Men sen när det kommer till kritan säger jag det inte, jag kommer inte till skott att säga något, det blir liksom aldrig som jag tänkt mig. Ofta har jag glömt bort det helt, jag får en black out kan man säga, sen kommer jag på det igen när jag är själv. Ibland blir det inte så här, men det beror på just den andra personen, om hen  börjar prata om det jag vill säga, men det gör folk sällan, kanske någon gång då och då. Skulle jag sluta få black outs kanske jag skulle kunna säga det, men annars är det svårt.