En vår som fick vara vår

Det känns som att de senaste åren har saknat en årstid. Riktigt givande vintrar har avlösts av vackra varma somrar och VÄLDIGT MYCKET HÖST… Våren är dock en årstid som jag inte riktigt mindes smaken av. Fram tills i år.

Kontinuerlig träning
Det som kanske syns tydligast, och är mest mätbart, är nog min träning och mina prestationer i olika tävlingar. Maj 2016 var den första månaden på många år som jag lyckades göra idrotten till en stor, viktig och naturlig del av livet. Halvvägs in i juni känns det fortfarande som att detta skulle kunna hålla för alltid, men än så länge är jag glad att ha hittat tillbaka till en hälsosam aktivitetsnivå. Och kanske framförallt, en inspiration och utvecklingskurva som överträffar allt jag tidigare upplevt. En ny vår.

Tävlings- och testresultat
Vårvintern avslutades, för min del, med att vi lyckades vinna vår kategori i Patrouille des Glaciers i slutet av april. Tävlingen var vinterns stora mål men jag bråkade med olika sjukdomar och dålig form i stort sett hela säsongen. Därför var det en stor lättnad att jag var starkast i laget när tävlingsdagen kom, och det som skulle varit vinterns avslutning blev nog snarare ett startskott för våren.

Heading for the podium! Picture taken ten days ago, on our way up the last hour of PDG. Magically capturing one of my strongest moments of the race. And this season. And this life. Thank you Tim, whoever you are! And of course @raphaeladdy and @jo.rausis. Up next: #falkloppet ! #Repost @timlloydphoto ・・・ Two members of a team compete in the Patrouille des Glaciers, a ski touring race from Zermatt to Verbier. The first race occurred under a warm and clear night followed by a beautiful morning. I was sad to hear that the second race had to be cancelled as the whole of the Alps have been blanketed in another round of winter. With the race held every two years many will have to wait until next time. Hopefully then I’ll be on the start line with them. #pdg2016 #skiing #winter

Ett foto publicerat av Andreas Lundblad (@animaluminium)

Falkloppet avgjordes bara några dagar efter att jag anlänt till Sverige i början av maj. Idén var att få en tidig indikator på löpformen inför våren och sommaren, som ett litet test. Det tog mig 36 minuter och 11 sekunder att genomföra de 10 kilometrarna längs Ätran och vallarna, vilket var min snabbaste miltid på nästan fem år. Positivt överraskad och totalt utslagen men ändå en riktigt bra början.

Det gick några veckor med helt okej träning innan jag, väldigt spontant, anmälde mig till Hallandsleden Terräng 30 km. Det har gått nästan sju år sedan jag sprang så långt, och jag tvekade in i det sista innan jag bestämde mig för att ge det en chans. Tanken var först att testa den korta banan på 10 km men enligt säkra källor är första 20 km den finaste delen. Något som jag numera kan intyga. Till slut gick starten och jag var fast besluten att försöka springa Tillräckligt långsamt för att kunna vinna. Egentligen trodde jag nog inte att jag hade en chans, men jag visste åtminstone att min enda chans är att hålla rätt tempo från början. Jimmy Jacobsson stack iväg direkt och jag brydde mig aldrig om att hänga på, men jag fick åtminstone en betryggande andraplacering redan ut från start. Det tog inte många kilometer innan jag kom ikapp Jimmy, och redan innan vi sprungit fem kilometer kunde jag höra att han kämpade för att hänga med. Min taktik hade hållt dit fram, men jag visste att vi hade 25 km kvar och att han är betydligt mer rutinerad än mig på de längre distanserna. Så jag fortsatte att försöka hålla nere farten och pulsen för att spara på krutet tills han eventuellt skulle komma ikapp igen. Men fem kilometer blev tio, som blev tjugo och när jag nådde målet efter 30 km var jag återigen positivt överraskad. Tiden 2:16 på en väldigt kuperad och teknisk bana var nästan 5 minuter snabbare än jag hade vågat hoppas på och en kvart snabbare än jag vågat tro på. Dessutom räckte det till en segermarginal på nästan 18 minuter. Tillräckligt långsamt för att vinna.

Bara tre dagar senare var det dags för 3000m-test med RunFBG på Falkenbergs IP. Benen var fortfarande tunga efter söndagens lopp men jag tog mig runt på 9:38, vilket kanske inte är någon världsklass men för mig var det nytt personbästa. För första gången sedan 2012 kunde jag notera ett nytt sådant på en löpdistans, och oavsett vilken sådan är det en oerhört viktig milstolpe och inspiration.

Plötsligt hade jag varit i Sverige en hel månad och det blev dags för årets andra millopp, Friskusloppet. Vinden låg på från sydväst, som om den aldrig gjort annat, och jag bestämde mig för att hålla den klassiska Friskuslopps-taktiken. Gå inte upp och dra en meter i motvinden söderut, oavsett hur långsamt det går. Mycket riktigt började det med ett taktiskt rävspel där farten pendlade mellan 3:25 och 4:00 per km. Ingen ville dra upp tempot och efter 3-4 km var en stor del av startfältet samlat i en enda tätklunga. Plötsligt kom det en telefon-kille och sprang om. Vi var alla lite förvånade av att det var en kille med telefon på armen som drog upp tempot, men ingen vågade låta honom dra iväg själv så plötsligt var vi 5 personer som låg och hetsade i 2:55-3:10. Alldeles för snabbt men det varade bara i någon minut. Vid vändningen efter 4,5 km var vi fyra personer i tätklungan men telefon-killen fick släppa ganska snart och inte långt efter var det min tur. Jag hade misslyckats lite med att hålla min egen fart, men å andra sidan var det kul och lärorikt att få vara med och leka i tätklungan. Resten av loppet sprang jag och bevakade min tredjeplats, som jag höll hela vägen in i mål. Visserligen tog jag in lite på tvåan på slutet, men jag var väldigt nöjd med att få gå upp på prispallen och dessutom tiden 35:19, nästan en minut snabbare än Falkloppet en månad tidigare. Och bara några sekunder från officiellt personbästa på 10 km.

Senare samma vecka skulle RunFBG åka iväg till Trollhättan på ett litet löparäventyr. 10,6 km genom slussområdet och dess 1040 trappsteg. Idén om att åka med hade spökat i bakhuvudet i några veckor, men dagen var egentligen bortlovad till annat. Fem minuter före avresa tog ”vi” dock det mycket impulsiva beslutet att pausa Elins packning för att åka med till Trollhättan City TrailLoppet skulle starta kl 14:50 och jag hade inte hunnit tänka på lunch, så jag åt en halv chipspåse, en Magnumglass och en Enervit Pre Sport i bussen på väg upp. Detta svaldes ner med vatten, kaffe och sportdryck. De andra skrattade lite åt mig men jag var inte orolig alls. Vetskapen att jag tidigare gjort mina bästa resultat på impulsiva beslut och McDonald’s-mat ingav istället hopp. Under uppvärmningen höll jag på att springa vilse bland slussarna och missa starten, men jag hittade tillbaka i tid. Löparlegenden Rune Larsson intervjuades före starten och sa bland annat att ”Om någon klarar den här banan under 50 minuter är den ett mindre fenomen”. Som alltid startade jag med orden ”Spring tillräckligt långsamt så har du chans att vinna”. Denna gången var det ett tiotal som brände iväg alldeles för fort, men de orkade hålla farten förvånansvärt länge. Efter 2-3 km började det dock splittras lite och vi var en liten klunga som höll ihop ett tag. Jag upprepade orden för mig själv; ”Tillräckligt långsamt. Tillräckligt långsamt”. Vi hade inte ens kommit halvvägs när jag snubblade förbi ledaren i en liten utförslöpa, och plötsligt låg jag först. Något orolig för att bränna av för mycket slog jag av en aning på takten men märkte ändå att tvåan hade svårt att hänga på. Så jag fortsatte i mitt ”tillräckligt långsamt”-tempo. I en av uppförstrapporna framåt slutet av loppet skuttade jag på lite för fort och fick nästan gå de första stegen när det planade ut ovanför. Benen sved av mjölksyra och jag började titta över axeln, övertygad om att de andra skulle komma ikapp. Jag lyckades dock behålla min ledning och sprang i mål på 48:05. En riktigt skön seger på en rolig bana, speciellt med Runes ord i färskt minne…

Tresamhet
Tävlingsresultat och träningsglädje i all ära, men det finns två individer som gjort hela skillnaden den här våren. Efter många år av ensamhet öppnade Elin och Rocky sitt hus och sina hjärtan för mig. Vi har delat allt. Kravlöst. Öppet. Accepterande. Jag har fått vara mig själv varje sekund och jag har fått känna att jag betyder något för någon. På riktigt. Igår gav de sig ut i världen. Elin och Rocky. Jag var stolt och glad för deras skull när de lämnade Sverige för sitt nästa kapitel i de franska Alperna, och evigt tacksam för att de hjälpt till att ge mitt liv en riktning. Det ska bli mycket intressant att se hur det utvecklar sig framöver, när jag ska göra allting själv igen. Det är ofantligt tråkigt och kan gå precis hur som helst. Men nu vet jag hur lite (fast ändå mycket) som behövs för att kompassen ska stanna upp ett tag. Tack för den här våren. En vår som fick vara vår.

☀️ #tarvarapådagen #hoffsnäs #frukost

Ett foto publicerat av Elin Fredin (@elinfredin)

God Jul

Jag hälsar God Jul med ett nytt avsnitt från Lars Asp som passande nog kom ut just idag på Julafton.

Helt slumpmässigt träffade jag Lars på ett vandrarhem i Makedonien. Jag kom in för att fråga efter rum men blev erbjuden en plats i ett tält istället. Och en jäkla fin roadtrip genom Makedonien, Albanien och Kosovo. Bonus: privatchaufför från ett fint träningspass. God Jul allihop!

Grattis på födelsedagen! (eller ”Jag såg dig på TV”)

Jag såg dig på TV - kvadrat Foto: Moa Lysebäck 2015

En idé som började växa fredag kväll. En text som kom till lördag morgon. En studio och tekniker som tillfrågades lördag eftermiddag. Inga kompisar som hade tid att ställa upp som musiker. En förkylning på halsen. Och en låt som är skriven för den nittonde oktober.

Som tur är var Christer Borg redo att ”dra en rövare” och klämma in mig söndag eftermiddag i sin studio. Tack för det – christerborg.nu. Och min gamle vapendragare Just Practising ställde upp som gitarrist, trots sina mjuka fingertoppar som ledde till en hel del missljud. Tack för det också. Att du ställde upp alltså. Tanken på att födelsedagsbarnet själv någonsin skulle nås av denna hälsning är minst lika naiv som själva låten i sig, men här har ni – snabbt ihopslängt:

Andreas Lundblad feat. Just Practising – Jag såg dig på TV (YouTube)

Andreas Lundblad feat. Just Practising – Jag såg dig på TV (mp3)

Lättare sagt än gjort

Ibland har Jonas Colting sagt eller skrivit saker som jag beundrat, och nästan önskat att det var mina egna ord. Men jag kan inte glömma en gång när jag kände precis tvärt emot. Colting, som är förebild för tusentals människor inom kost och träning, kläckte ur sig något i stil med att man aldrig kommer att nå någon topp om man lyssnar på sin kropp. Jag tänker inte citera, men jag tänker tappa bort mig i min egen uppfattning om att det är så viktigt. Och så fruktansvärt svårt. Att lyssna på sin kropp. Och det gäller inte bara idrott.

Däremot kan jag citera min vän Johan Edins kommentar på ovan nämnda uttalande. Johan är en av världens snabbaste skidåkare, så vitt jag vet står han fortfarande obesegrad av Petter Northug på 200 meter rullskidor. Jag vill minnas att detta uttalande från Colting, och därmed även JEdins kloka kommentar, kom under sommaren 2012. Vintern efter skulle JEdin ta sig till samtliga kvartsfinaler i längdskidornas världscup. Om jag inte blandar ihop för mycket och minns fel. Det kan ha varit ett år tidigare eller senare. Han kan ha missat nån världscup. Men dessa resultat och årtal är inte särskilt viktiga i sammanhanget. Johan är alltså en av världens snabbaste skidåkare och han sa ”Om min kropp skriker sovmorgon och tårta så tar jag sovmorgon och äter tårta”.

Ett annat fysiskt fenomen och en vän som gjort intryck är Martin Johansson. För er som är bekanta med idrotten orientering behöver han nog ingen närmare presentation, och är ni någorlunda intresserade av längdskidor så har ni säkert hört hans namn några gånger där också. För er som inte har en aning kan jag säga att han i våras sprang in som andra svensk i Göteborgsvarvet, där han varit nära att inte starta eftersom han inte hade hunnit springa något asfaltspass efter skidsäsongen. Hans meriter kanske är ointressanta i sammanhanget, men Martin har gjort sig känd som en person som testat kroppens gränser i trettio år. Och för trettio år sedan hade han fortfarande en månad kvar till sin födelse. Det säger väl ändå en hel del? Hur som helst minns jag hur jag bekymrade mig för en 16-åring vid namn Zackarias Toresson, också han en maskin utan motstycke, tränade för mycket och inte verkade inse hur viktigt det var att återhämta sig. Jag minns att jag berättade för Martin under någon av alla timmar vi spenderade ihop på högskolan i Borlänge, att jag önskade att Zacke kunde lära sig av mina, eller Martins alla misstag. Martin svarade lugnt att ”Var och en måste lära känna sin egen kropp”. Många vet vad Martin gjorde som tonåring, och för oss som vet blir det där ett ganska mäktigt citat.
Men hur lätt är det egentligen? Kroppen förändras genom hela livet, och dessutom verkar olika delar av kroppen ha totalt olika åsikter. Och språk. Inom kärlek, idrott, utbildning, jobb och livets alla vägval stöter vi på dessa konflikter. De konflikter där hjärnan och medvetandet försöker sortera de intryck som kommer från olika delar av kroppen. Och som om inte det vore nog blandas vi (förhoppningsvis) dagligen in i relationer till andra människor, vi påverkas mer än vi tror av väder, årstider, mörker, ljus, månen, solen, och kanske det värsa av allt… Media. Men det är en annan historia. Hur många historier har vi inte hört eller upplevt där en person med hög ambition och förmåga blir kär i fel person. Hjärtat (och förmodligen andra delar av kroppen) vill inget hellre än att vara nära denna man eller kvinna. Förälskelsen och attraktionen är blind inför alla de fruktansvärda slag som ges mot kroppen och/eller själen. Fysiska som psykiska, själv har jag bara upplevt det sistnämnda men jag antar att de är ungefär lika vidriga. Hur som helst kan vi fastna för alltid hos den där personen. Kanske av förvriden omtanke, kanske för att det finns barn inblandade, kanske för att vi är för rädda att bryta upp. Vissa blir kvar i det där hela livet och den där höga ambitionen och förmågan blir som bortblåst för alltid. Självförtroendet, som vissa av oss en gång hade, kommer aldrig tillbaka. Andra tar sig loss men bara efter några månader av förtryck kan hela livet, eller åtminstone flera år, vara förstörda. I detta fallet skulle vi ha lyssnat på hjärnan, som skrek desperat i hopp om att hjärtat skulle höra ”Det här är inte okej, du får inte låta dig själv brytas ner av denna hemska människa”. Men hur lätt är det? Hur lätt är det att lyssna till något annat när hjärtat är den starkaste röst vi har? Och som jag ser det, trots allt, den allra viktigaste.

Någonstans i det här vimlet av ord hade jag tänkt komma till den mest nutidsförankrade och ärliga delen. Den där om vad som fick mig att börja skriva just det här, just idag. Jag vet inte hur, så det kanske är lika bra att jag kastar mig dit helt osammanhängande. Utan att gå in på några detaljer, jag har berättat många av dem förr och kommer säkert att göra det igen, har jag av många (små som stora) anledningar och på många sätt kollapsat under de senaste åren. I fredags var det dags igen. Sedan nästan en månad tillbaka jobbar jag igen (kors i taket!). Jag bor i en väldigt vacker men glesbygd del av landet Schweiz där jag får mycket tid att tänka. Alldeles för mycket. Jag har under större delen av sommaren varit väldigt nedstämd, ensam och vilsen. Att hjälpa till med takläggning och andra små byggjobb var precis vad jag ville och behövde, och precis vad jag fick. Jag sa till redan från början att jag må vara väldigt driftig och stark, men att jag har mycket att bearbeta och att jag kanske inte kommer att kunna jobba heltid. Jag berättade till och med det läskiga i att jag inte vet var gränsen går, eftersom den verkar flytta sig hela tiden. Arbetsgivaren var mycket förstående och sa att jag bara behöver säga till om jag vill/behöver vara ledig. Men att jag gärna fick säga till i någorlunda tid så att det gick att planera. Såklart. Lättare sagt än gjort.

Återigen var jag där. Hjärtat vill inget hellre än att visa vad jag går för, hur mycket jag uppskattar detta jobb och att min vardag äntligen verkar få en struktur igen. Många här nere i Schweiz kallar mig för ”machine” eller ”animal”. I vintras började det gå ett rykte om att jag var omänskligt snabb uppför backarna med mina tunga freerideskidor och stighudar. När ryktet nådde mig ville jag som vanligt slå bort det med att ”då skulle ni se mina kompisar i Sverige”. I mina ögon var det inte heller särskilt omänskligt, jag hade sett resultatlistor med folk som gjort samma saker betydligt snabbare. Men ärligt talat var det ganska skönt att höra det där, och det kändes för första gången i mitt liv som att jag kunde ta till mig av en liten del av andras beundran. För jag har trots allt fått det där förr. Jag har bara inte tagit in det. Hur som helst. Jag må vara en maskin i den bemärkelsen att jag kan gå på hårt och länge. Så länge något är kul spelar det ingen roll hur ont det gör, jag bara kör på. Men om jag är en maskin så är jag en maskin utan varningslampor. Eller så är jag bara för dum för att se dem. Hela senaste veckan var jag ganska trött och oinspirerad på och utanför jobbet, och jag kunde inte förstå varför. Jag tyckte ju att det var kul, jag började komma med egna smarta lösningar och idéer och fick beröm för dem. Det började redan gå riktigt riktigt bra. Så varför så trött? Varför så svårt att få i sig maten, varför vill jag bara sova? Äh, det går över.

På fredagen fick jag mjölksyra i benen och blev andfådd varje gång jag gick i en trappa. En 90-åring hade sprungit ifrån mig. Framåt eftermiddagen ville jag bara ta varje chans jag fick till att sitta ner, vaderna och ryggen gjorde så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Men det var ju trots allt fredag och jag skulle snart få en hel helg för återhämtning. Dessutom, till stor del, tillsammans med den vackraste av människor.
Hon skulle komma med tåget 21:25. Eftersom jag varit halvdöd hela veckan såg lägenheten, och jag själv, för jävlig ut, så jag ägnade första timmen åt att bada, raka mig, starta en tvättmaskin och… Och… Jag minns inte så mycket mer. Jag vet att jag ställde in ett alarm på telefonen för att komma ihåg att ta ur tvättmaskinen. Jag minns att jag ställde in ett annat alarm för att komma iväg till järnvägsstationen i tid. Jag minns att jag hade tänkt ut en rad överraskningar till Caroline inför ankomsten och resten av helgen. Jag minns att jag skulle ha haft tid, och planen var, att städa lägenheten grundligt samt förbereda en eller två av de där överraskningarna. Jag minns att jag vaknade på sängen av alarmet, utan täcke, och att det kändes som en bastu. Jag minns att jag mätte kroppstemperaturen till 39.8 grader och att jag knapp orkade ta mig till tvättstugan för att kolla tvättmaskinen. Jag vet att jag började skriva ett sms till Caroline om att jag kanske inte klarar av att komma och hämta henne men att jag skulle försöka fråga en kompis om hjälp. Om hon ville komma trots att jag var däckad. Ett sms som visade sig ha stannat halvskrivet bland utkasten i min telefon. Jag vet att jag blev kvar på sängen, tappade tidsuppfattningen, att en kompis erbjöd sig hämta Caroline men att jag till slut körde själv ändå. Jag minns att jag ”tappade bort” telefonen men hittade den på köksbordet (jag bor i en etta). Jag minns att jag kände kraftig smärta i trakterna kring hjärtat när jag tog på mig kläder för att gå ut till bilen. Att jag höll på att krocka en gång och köra i ”diket” två gånger (I alperna utgörs diket i bästa fall av en sluttning ner till nästa serpentinsväng). Det berättade jag förstås inte för henne.

Nu tror jag att jag har idiotförklarat mig själv tillräckligt. Men jag trodde någonstans att jag skulle komma till någon smart koppling mellan denna händelse och hur otroligt viktigt det är att lyssna på sin kropp. I tid. Jag borde ha tagit en extra dag ledigt redan när jag kände mig trött och oinspirerad i början av veckan. Precis som alla de hundratals gånger under min idrottssatsning då jag tränade ett, två, tre, fyra pass till istället för att vila en extra dag. Något som undantagslöst, i bästa fall, leder till några veckors sjukdom.
Men det är svårt att lyssna på kroppen när varje del vill helt olika saker. Och trots att jag är djupt övertygad om att hjärtat har den viktigaste och starkaste rösten, så måste jag lära mig att de andra också måste få göra sin åsikt hörd. Och ska jag vara ännu ärligare så tror jag nog att min arbetsgivare hade uppskattat att jag stannat hemma några dagar för att sedan komma tillbaka utvilad, än att gå på halvfart och kanske aldrig komma tillbaka till helfart. Precis som Caroline troligtvis hade föredragit att frysa på en perrong i ovisshet. Om alternativet är att jag riskerar min egen hälsa och kanske till och med mitt liv. Bara för att få en skymt av hennes ögon. Bara för en sekund av hennes armar runt min kropp. Men tyvärr finns det situationer då det är och alltid kommer förbli omöjligt för resten av kroppen, och för logiken och visheten, att överrösta hjärtat.

 

Lyssna på din kropp. Innan den tystnar för evigt.

Två år

Det fanns en tid i mitt liv med beständiga mål och rutiner, ett hem och en vardag som jag sällan längtade bort från eller ifrågasatte. Jag hade världens finaste flickvän som helhjärtat och tveklöst gav mig allt, som alltid trodde på mig. Vilket var bra, för jag själv hade varken självförtroende eller självkänsla. Inte ens dålig dito utan ingen alls.

Jag var fysiskt relativt stark, på gränsen till elitled i Vasaloppet, sprang milen på under 35 minuter, halvmaraton på strax över 80 och 5000 meter på 16:27… Utöver det lyfte jag lite mer än min egen vikt i bänkpress. Jag hade äran och glädjen att umgås och träna med toppresterande idrottsmän och -kvinnor, vilket tyvärr också innebar att jag ständigt jämförde mig med dem. De som är i toppskiktet av VÄRLDEN i sina grenar. Det spelade ingen roll att jag var en vanlig enkel ingenjör från pengplatta Långås, på 7 m ö h utanför Falkenberg i Halland, som börjat träna på allvar först vid 20 års ålder. Jag kunde aldrig se vilken enorm utveckling jag gjorde på väldigt kort tid. Även idag har jag svårt att erkänna detta.

Jag passade även på att ta en högskoleexamen som byggnadsingenjör under den här tiden. Jag la inte särskilt mycket tid på denna utbildning men lyckades ändå på nåt sätt lämna den med årskursens bästa resultat och högsta betyg i nästan alla kurser. Något som jag fortfarande ibland försöker förklara bort med att det var en liten utbildning på en liten skola och att jag säkert skulle ha haft det mycket svårare på en ”ordentlig” utbildning…

Jag fick ett väldigt bra jobb på en internationell konsultfirma. Den eviga stressen över att ”bluffen” Andreas skulle avslöjas flåsade mig ständigt i nacken och gjorde att jag aldrig kunde vara nöjd med mina egna insatser. Första halvåret var en provanställning och jag var helt säker på att det skulle ta slut därefter. Det gjorde den såklart inte eftersom de var mer än nöjda med mig, men jag kan fortfarande, 1,5 år efter att jag sade upp mig själv, inte intala mig själv att de faktiskt menade allt positivt de sa om mig.

Idag är det två år sedan min pappa dog i cancer. De två första veckorna kände jag mig märkligt nog fri. Plötsligt hade jag något att skylla på. Det var inte konstigt alls att jag inte gick till jobbet, att jag varken tränade eller tävlade. Till och med mitt totala ointresse för att kommunicera och umgås med min älskade flickvän kunde jag skylla på pappas bortgång. Till en början…

Det var som att jag dog och föddes på nytt den dagen, på gott och ont. Jag lät demonerna komma in, och depressionerna avlöste varandra. Det var som att jag plötsligt lät de tråkiga känslorna ta plats på riktigt för första gången under mitt vuxna liv. Jag ville inget hellre än att gråta, men det var som om jag glömt hur man gör. Under ett års tid kom det inte mer än någon tår som bara lyckades vattna de sömnlösa ögonen.

Under månader av dödslängtan och tomhet var det en enda insikt som höll mig kvar. Jag trodde mig veta att om jag äntligen lärt mig släppa in ångesten och demonerna så måste det väl ändå betyda att jag en dag lär mig att även släppa in de positiva känslorna på riktigt? Under det senaste decenniet hade jag varit lika bra på att dölja den starkaste glädje som jag varit på att skjuta bort de läskigaste ångestmonstren.

De händelser som påverkat mig mest sedan pappa dog är troligtvis (i kronologisk ordning):
– Slutet på min stenhårda idrottssatsning
– Slutet av mitt 8-åriga, första förhållande
– Mamma fick sparken från sitt jobb
– Min första upplevelse av sex som var riktigt skönt även för mig, och därmed lite av en insikt i varför det verkar vara så jäkla viktigt för andra.
– Uppsägning från jobbet på eget initiativ, samt flytt/flykt till Stockholm
– Min halvt galna resa till Kanada och USA, där den sista ordentliga depressionen fick sitt slut
– Beskedet att mammas hjärntumör är tillbaka
– Informationen om att mammas förra hjärntumör varit elakartad och att man redan då visste att den en dag kommer komma tillbaka och döda henne
– Beskedet att mamma kommer att dö snart
– Stegvist förfall av mammas närvaro samt funktioner
– Ett kort men händelserikt förhållande där jag insåg för sent att jag låtit mig brytas ner till oigenkännlighet när jag som minst behövde det. Tillsammans med någon som jag fortsätter intala mig själv inte ville mig något ont alls
– Mammas död
– En (tillfällig?) flytt till Schweiz

Just nu har jag det riktigt bra, jag jobbar lite lätt i skidskolan här i alperna, och ibland som konsult i mitt eget företag. Men jag har inga planer, mål, drömmar eller visioner. Då och då flyger något förbi och jag gör vad jag kan för att följa. Och jag vet att jag klarar att genomföra precis vad som helst ifall jag bara vill. Men viljan består aldrig. För två år sedan brann en låga i mitt bröst, en stark och till synes omöjlig att släcka. Men den är borta. Jag lever ofta lyckligt i nuet men jag blickar sällan framåt. Som om jag vore rädd. Som om det inte fanns någon morgondag. Men det gör det. ”I morgon” är något av det vackraste jag vet och jag vill kunna se det igen. Jag vill ha tillbaka min låga.

Får jag hyra ditt hus?

Har du ett hus på någon vacker plats i södra Europa? Gärna på landsbygden, men jag är öppen för förslag.

Ifall du är intresserad av att hyra ut ett dylikt hus till mig under någon månad i höst är du hjärtligt välkommen att höra av dig. Jag behöver en lugn och varm plats för att skriva klart musiken till mitt första album, delvis på egen hand men även ihop med vänner under någon eller några av veckorna. Självklart betalar jag skälig hyra.

Hör av dig till mig på info@andreaslundblad.se eller 0706934132 om du har något tips.

Wake Me Up – Dagens låt 21 juli 2013

Avicii är ett geni. Fram till den sekund då jag hörde dagens låt hade ingen liknande musik lyckats nå mig. Liknande genrer har bara varit ett störande bakgrundsljud i min värld och jag vill fortfarande inte ens nämna dem vid namn. Dessutom stör det mig att Aloe Blacc‘s namn aldrig ens nämns. Men det går inte att säga annat än att den man som lyckats nå mig med musik som aldrig förut rört mig i ryggen måste ha något alldeles extra. 

Spotify: Aloe Blacc & Avicii – Wake Me Up
Spotifylista med samtliga bidrag: Dagens Låt andreaslundblad.se  

Feeling my way through the darkness
Guided by a beating heart
I can’t tell where the journey will end
But I know where it starts
They tell me I’m too young to understand
They say I’m caught up in a dream
Well life will pass me by if I don’t open up my eyes
Well that’s fine by me

So wake me up when it’s all over
When I’m wiser and I’m older
All this time I was finding myself
And I didn’t know I was lost

I tried carrying the weight of the world
But I only have two hands
I hope I get the chance to travel the world
And I don’t have any plans
I wish that I could stay forever this young
Not afraid to close my eyes
Life’s a game made for everyone
And love is a prize

So wake me up when it’s all over
When I’m wiser and I’m older
All this time I was finding myself
And I didn’t know I was lost”

Morfar

Påskafton 2013, Revelstoke, BC, Kanada

Jag undrar hur det känns att ha en mentor. En förebild i livet som visar hur man visar hur det känns. Jag undrar hur det känns att växa upp med kärlek. Kunna gråta i en kram hos sin familj. Jag undrar hur det känns att ha en trygghet i sig själv. Att inte ständigt längta till nån annans. Jag undrar hur det känns att leka mamma, pappa, barn. Att fråga chans, att säga ja, att vara nykär. Jag undrar hur det kändes för mina föräldrar att tappa greppet. Eller om de insåg det för sent, precis som jag.

Jag tog en promenad igår längs kanten av en flod. Jag ville vila mig i solen, höra floden, känna vinden. För varje hund jag klappade blev bilden än mer klar. Plötsligt gick min morfar vid min sida. Han som alltid hjälpte andra, men som aldrig bad om hjälp. Han som kunde allt och lite till, och alltid ställde upp. Med en känslomässig mur till alla i sin närhet, men ändå med ett hjärta av renaste guld. Jag drömde om honom natten som kom. I ett gränsland mellan liv och död, mellan morfars hus och graven. Mellan hundarna och sjukdomen, men utan cigaretter.

Jag undrar väldigt mycket som är självklart för er andra. Men nu har livet börjat ge mig svar. Igår lärde jag känna en person som kanske ingen kommit nära. Som varit död en tid, men ännu lever kvar. Min morfar, och en stor del av mig själv.