En lärorik vecka

Måndag eftermiddag fick jag ett erbjudande jag inte hade väntat mig. Vill jag representera det svenska skidalpinism-landslaget på Världscupen i Andorra i helgen? JA. Ett av mina två stora mål för den här vintern har varit att få delta i Världscupen och EM, så… Ja. Jag vill åka med. Redan nästa morgon var det dags att möta upp resten av det svenska laget, så jag fick stressa rätt rejält för att hinna med allt som behövde göras före avfärd.

Till slut stod jag dock på en parkering i Frankrike, med en halvtimmas marginal, och väntade på att bli upphämtad. Snart rullade det in en spanskregistrerad van och jag insåg att min privatchaufför för dagen skulle komma att bli Kilian Jornet, bitvis avbytt av svenska flickvännen Emelie Forsberg. Inte världens sämsta sällskap för en skimo-nybörjare som mig. Med oss i bilen var även min nybörjarkollega (åtminstone när det kommer till världscupen) Ida Nilsson. Framför oss hade vi 7-8 timmar av raka och krokiga vägar, genom alperna, längs Rhône och Medelhavet, upp genom pyrinéerna till Andorra. Ett nytt land för mig.

Nämnde jag stress? Jag har blivit extremt känslig för det. Den här gången artade det sig i form av huvudvärk och torra slemhinnor, rethosta och nysningar. Lite som en förkylning men utan halsont, feber eller förhöjd vilopuls. Att detta i sin tur smög sig på i en bil (och sedermera en delad lägenhet) tillsammans med de två största favoriterna inför helgen, gjorde mig ännu mer stressad och den onda cirkeln var sluten. I elitidrottens värld är det nämligen så gott som dödsstraff på att riskera att smitta någon annan med en eventuell förkylning…

Onsdag morgon var det dags att åka igenom banan inför lördagens tävling. Guidade av Kilian gav vi oss iväg upp och ner för pister och bergstoppar. Jag tog det så lugnt jag kunde eftersom kroppen skrek efter vila. Men eftersom jag inte kände mig sjuk, och var nyfiken på banorna, valde jag ändå att följa med på passet. Eftermiddagen kom och jag var tvungen att sova. Passet vi genomfört på morgonen var inte alls särskilt hårt, men ändå drog vilopulsen iväg, jag hostade allt mer och benen kändes helt förstörda. Efter en typ pass som normalt sett bara brukar ge energi till ännu mer träning. Jag accepterade att något var fel och för att eliminera alla risker att eventuellt smitta någon valde jag att boka ett eget rum tills vidare.

Förberedelser för Font Blanca

Det guidade träningspasset ledde till mitt första besök i Andorras dagspress, och ett nytt all time high i att se fullständigt galen ut på bild (tack till klippan i bakgrunden som ser ut att vara mitt professor-hår)

 

Veckan gick och jag fick ställa in min insats i det som skulle ha blivit mitt livs första världscup. Jag blev aldrig sjuk men kroppen skrek nej och då måste man lyssna. Glöm aldrig det! Dock känner jag att jag fick med mig väldigt mycket från min vecka i Andorra. Minnen, bilder, idéer, erfarenheter och nya bekantskaper. Jag har till och med Instagrammat! För andra gången. Men framförallt har jag tagit några viktiga steg mot min egen kärna. Jag är hemskt glad att jag fick (och tog) min chans att åka. Nästa gång (första helgen i februari) är det dags för EM (och världscup) här ”hemma” i Schweiz. Då tänker jag vara med på riktigt!

Mitt livs andra Instagram-inlägg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *