Ex. Exet. Mitt Ex. Ett gammalt Ex. Ordet skär i mina öron. Försöker jag själv säga det känns det som att jag håller på att kräkas. Ex är latin och står i detta sammanhang för Före detta. Och när detta prefix används helt ensamt syftar personen i fråga oftast om en person som har eller har haft väldigt stor betydelse tidigare i livet…
Det är bara en av alla anledningar till att jag inte klarar av att höra ordet. Någon som man delade livet med har plötsligt blivit ett ord folk slänger ur sig i förbifarten. Oavsett hur lite jag saknar eller hur mycket jag kommer över en djup och fin relation har jag så svårt att se hur jag skulle kunna ersätta min föredetta blivande fru med ordet Ex… För just så långt kan jag förkorta det om jag berättar något som har med henne att göra. Antingen vid namn eller med uttrycket föredetta blivande fru. Det är lite omständigt att säga, och ibland önskar jag att jag hade ett enklare ord. Men Ex är helt enkelt alldeles för respektlöst för mig.
En annan sak som gör att jag har svårt att hantera detta vedertagna ”ord” är nog att jag själv bara haft ett förhållande. Stöttat hela mitt liv på detta. Aldrig lärt mig att bearbeta förlusten och gå vidare. Aldrig vågat tänka tanken på att bråka eller riskera att förlora det jag har, och därmed aldrig heller lärt mig att släppa in någon riktigt nära inpå. Jag skulle kort sagt få IG i Relationskunskap om ämnet funnits i skolan. Och det önskar jag verkligen att det gjorde. För jag har inget sunt förhållningssätt till relationer. Ni som tränade på det i grundskolan har i alla fall lärt Er att inleda och avsluta relationer, oavsett hur lite allvar det låg i dessa. Ni som lekt runt, haft några halvseriösa och nån oseriös relation kan avslappnat benämna en kille eller tjej som Exet. Men det kan inte jag. Och det är jag delvis glad för, men jag önskar samtidigt att det inte skar så djupt i min själ att höra Er säga det.
Ett tredje perspektiv är nog insikten om hur obetydlig man kan bli. Någon sa en gång att Om du stoppar ner handen i en behållare med vatten och tar upp den igen så symboliserar hålet efter handen hur oumbärlig du var. Jag kan skrämmas av tanken på att den jag delat hela mitt vuxna liv med kanske kallar mig för Exet. Trots att jag vet att jag betydde lika mycket för henne. Samtidigt unnar jag henne allt som kan minska min betydelse i hennes ögon. För hon är trots allt så mycket mer än ett Ex. Fortfarande den enda jag skulle kunna få för mig att ringa och prata med om jag mår dåligt (fast det gör jag såklart inte – ringer alltså). Fortfarande den enda som funnits där i alla väder. Fortfarande den som höll min hand vid pappas dödsbädd och på hans begravning. Fortfarande den som känner mig bäst av alla. Jag unnar henne att komma över mig men hon förtjänar ett finare namn än Exet.
Så jag tänker fortsätta envisas med att slänga ur mig krångliga benämningar i kampen mot det vidriga ordet Ex. Så får ni andra säga vad ni vill om det. Och Ni som använder det, överväg åtminstone att använda det som ett prefix och inte ett fristående ord!
Kram