… På alla sätt från alla ställen
Ensam bortåt vägen” 

Orden är, som så många av mina andra citat, hämtade direkt och oavkortat ur en av Lars Winnerbäcks låtar. Fria vägar ut beskriver på ett vackert och enkelt sätt den vidriga känsla som i stort sett alltid hinner ikapp mig på vägen hem. Var jag än varit, var jag än ska.

”Och om du saknar mig ibland
så kan du släcka alla lampor
för jag finns nånstans i mörkret”

Ikväll umgicks jag, för första gången utanför skoltid, med mina klasskompisar i SMP912. Kvällen var bra rakt igenom, och avslutades på McDonalds med några uthålliga hjältar innan vi gick åt varsitt håll. På bussen pratade jag med tjejen bredvid. Och det är mer än jag brukar lyckas åstadkomma. Oavsett tid på dygnet.

”Å’ jag vet att jag har fel
Å’ jag vet att du har sett hur jag
går ensam genom livet

Å’ jag vet det är ett spel
Å’ jag vet att du har kämpat för nåt
som jag ta’t för givet”

Men till slut kommer ändå ensamheten ikapp. Det är som om den gick några steg bakom hela tiden, tills människorna skingrats. Och den kommer alltid ikapp. Oavsett hur långt det var kvar till dörren när det sista ordet sades. Det är helt enkelt alltid för långt. Idag skildes jag från mina nya vänner med en gnutta lycka i bröstet och ett litet litet leende på läpparna. Om sängen stått precis där hade jag somnat lycklig. Eller åtminstone med en känsla av lycka. Men i natt var Stockholm lika tomt som Falun. Falkenberg. Långås. På alla sätt, från alla ställen. I alla tider. Och lyckan byts snabbt och enkelt ut mot en känsla av ensamhet. Sömnlöshet. Panik.

”Du kan väl sakna mig ibland
du kan väl stirra upp mot stjärnorna
så att vi har nåt gemensamt

Men nu ringer telefonen
Det är dags för mig att gå
Det är nån som vill att jag ska komma hem
Det är min gamla vän demonen
I sin tysta, mörka vrå
Hejdå! Vi kanske ses nångång igen”

Detta kunde ha blivit dagens låt. Men jag försöker att hålla mig till en låt per artist på den listan. Så länge som möjligt.

Kram