Kramar och närhet är något jag ständigt återkommer till. Under veckan har tankarna kretsat kring hur man ska kunna få känna närhet utan att vara i ett förhållande eller vara ute efter nåt mer än att bara få vara nära en annan person. Fysiskt, mentalt och känslomässigt. Jag älskar alla sånger som handlar om det här, för det fascinerar mig. Men jag gillar inte dilemmat…
”Vi ville bara andas, sova och andas. Om vartannat, inget mer.”
Markus Krunegård
Som jag säkert nämnt tidigare behöver jag närhet som mest när alla som kan ge mig det verkar vara som längst borta. Och ärligt talat vet jag inte många i hela världen som skulle ställa upp eller som jag skulle vara bekväm med att exempelvis sova väldigt nära. Bara för att slippa känna tomheten och kylan. Självklart värdesätter jag inte det lika mycket när det blir en vardag. Något som blev tydligt när en vän för några veckor sedan påpekade hur skönt det var att ha dubbelsängen för sig själv en natt. Jag minns den känslan också, men den känns väldigt långt borta. Jag svarade med att jag skulle ge vad som helst för att få ha någon i min säng bara en natt. Om så långt ut på andra kanten av sängen. Bara få höra att någon annan är i rummet.
Genusperspektivet har vuxit fram under sommaren. Då och då har jag hört tjejer uttrycka sin iver över att de fått eller varit nära att få ha sex med en annan tjej för första gången. Eller så har frågan dykt upp i något annat sammanhang och de visar sig att många av de tjejer jag känner har varit där någon gång i livet. Provat. Fascinerats. Samtidigt är det helt otänkbart för de flesta killar jag känner att ens kyssa en kille. Än mindre beröra. Nu är det ju inte sex det här inlägget handlar om, men denna skillnad mellan killar och tjejer blir lite extra tydlig om man drar det dit. Jag frågade en vän som nämnts här tidigare. Om det är så att alla tjejer har sådana vänner? Någon som kan hålla Er om natten när det känns som mest mörkt, som kan sova riktigt nära utan att.. Ja just det, det finns ju en viss fysisk skillnad på killar och tjejers kroppar också… Hmmm.. Aaaa…
Hon bekräftade hur som helst min fördom, sa att hon nog kunde få den närhet hon behöver, om och när hon behöver det. Och vid flera tillfällen när jag påpekat hur mycket jag längtar efter den där närheten, inför en tjejkompis, har de inte ens förstått problemet.
”Det är väl bara att göra?”
”Det är väl bara att åka till någon?”
”Det är väl bara att ringa någon?”
Nä. Det är ju inte så enkelt. Inte för mig. Jag hoppas förstås att jag är ensam om de här tankarna, men jag tror inte det… Jag kan inte be en tjej, vän eller okänd, att sova nära mig en natt. Inte utan att frågorna och hindren dyker upp…
”Vill någon av oss nåt mer?”
”Vad ska omgivningen tro?”
”Men jag har ju kille…”
Visserligen kan jag sova över hos en vän av det manliga könet. Men då är risken att känslan av obehag övervinner tryggheten. Om vi sover i samma säng. Och sover vi i olika rum så tappar man ju halva grejen. Eller? Självklart förstår jag att man inte kan dra alla över en kam, och att det finns tjejer som känner likadant som jag. Men hjälp mig. Hur ser ni på det här? Ska man behöva operera om sig till tjej för att kunna fylla sina mänskliga behov?
Kram…
Nog har vi alla det behovet av närhet, tröst och trygghet, i vår vardag.
Kolla upp Maslows behovspyramid, osäker på stavningen av gubben.
kram tillbaka
Tack Jenny. Jag fick faktiskt en sammanfattning av Maslows teori så tidigt som i februari-mars någon gång. Jag tappade bort den men minns att jag köpte hans tankar rakt av!
Det här är något jag också har tänkt på, Det är inte lätt att vara ensam kille när så mycket handlar om närhet till andra personer för att få välbefinnande, tror att det är svårt att ta sig ur en situation av brist på närhet och kramar ifall man redan som ung har fostrats in i en plats där det inte är naturligt att kramas osv. Den delen med att man som tjej kan springa runt och krama i princip vem som helst är ju det som känns tyngst med att vara kille, gäller ju såklart inte alla men är ju bra mycket ovanligare att ha det så som kille.
Det som är illa med dagens samhälle är att man som kille inte pratar känslor?(eller har väl alltid funnits den inställningen?) Jag tror inte det finns samma förståelse för att en man kan må dåligt på samma sätt som det motsatta könet, det är väl lite kutym att prata om sådant. Fast det största problemet här är väl kanske att man saknar någon som står en tillräckligt nära och som man känner sig trygg med för att yttra sina tankar med?
Känner igen mig i en del du skriver och finner det väldigt intressant att läsa om 🙂
Ett gissel. Fortsätt läsa, kul att veta vilka ni är som läser 🙂