Jag tror det var i maj. Jag kände att jag var tvungen att försöka göra något åt min självbild och osynlighetskänsla. Så jag gick med i en datingsida på internet. Jag var varken redo för eller intresserad av att träffa någon, men jag behövde få någon form av bekräftelse/övertygelse att jag inte är totalt ointressant för det motsatta könet. En känsla som har byggts upp under hela mitt liv med hjälp av mig själv och de tjejer jag träffat. Eller snarare inte träffat. En självkänsla som är svår att reparera.

Jag är glad att jag gick med, inte minst för att jag träffade en av mina absolut finaste vänner efter bara 2-3 dagar. Och kanske två-tre personer till som jag håller kontakten med. Samtidigt är det en stooooooor energitjuv. Ett tag skrev jag till de flesta jag såg som verkade intressanta, men jag slutade med det. En av tjugo kanske svarar, och det är ju alltid kul att prata lite. Men konversationerna bryts i stort sett alltid av efter några turer fram och tillbaka, och oftast precis när motparten konstaterat och kanske till och med sagt rakt ut att hon gillar det hon läser.

Idag pratade jag lite om det här med en person som jag faktiskt lärt känna genom just denna sida. Det var lite intressant, för parallellt med varandra målade vi upp varsin bild av nästan exakt samma sak. Här kommer ett litet modifierat utdrag ur konversationen. Innehållet är lite klippt och modifierat för att ni ska hänga med, men innebörden är bibehållen.

Jag: Jag har nästan aldrig fått ett meddelande där utan att jag har skrivit först
Hon: Viss är galna! Har några som tjatar varje dag om fika, middag.. Ses måste vi, spelar ingen roll vad vi gör! Jag kan komma och massera dig se på film och allt jävla sjukt!
Hon: Jag blir avskräckt då! Varför ska man ses så fort? Varför sån panik?
Jag: De är inte galna. De är killar.
Jag: När en av tjugo faktiskt svarar
Hon: Då är man desperat att hitta någon om man måste se mig omedelbart för se om jag är någon och är jag inte det ska man gå vidare!
Jag: Då vill de ta chansen medan den finns
Hon: Köttmarknad!
Jag: Eftersom man vet att nästan alla man hittills pratat med försvinner efter någon dag
Hon: Det ska ju finnas en chans att det ska bli något bygga på sen…
Hon: Är det verkligen så?!?
Jag: Försvinner tjejerna fort?
Jag: För mig är det så
Hon: 🙁
Jag: Kan bara tala för mig själv
Jag: Men jag har varit medlem i nästan ett halvår
Jag: Och än har motsatsen knappt bevisats en enda gång

Jag kan inte påstå att jag är en av de där som skriver hundra gånger att jag vill träffas samma dag. Dit kommer jag nästan aldrig heller, för jag är ganska nöjd bara med att få kommunicera lite med någon som verkar vettig. Men jag vill försöka förklara att jag mycket väl förstår både hennes bild och killarnas agerande. Jag ser inte det där som en desperation, utan mer än lycka över att någon ÄNTLIGEN har svarat på det man skriver. Om jag ska lyssna mer på vad andra säger än på min egen bild av mig själv så skulle det dessutom säga mig att jag är mer intressant än de flesta andra killar. Vilket borde betyda att de kanske får ännu färre svar än vad jag får. Men vad vet jag? ”Jag är ju bara här med ett lass grus”. På slutet har jag haft en lite speciell presentationstext, eftersom jag lite tappade hoppet om mänskligheten. Det verkade liksom inte spela någon större roll vad som skrevs på presentationen eller i meddelandena, så jag skrev så här och tänkte att det kan ju inte bli värre. Och sen dess har jag faktiskt fått ett eller två ”oprovocerade” meddelanden. Något som aldrig hände tidigare.

Presentation

Jag har ena foten på jorden och den andra i skrevet på den som förolämpar dig (fast det där skrev jag för att alla verkar ha fötterna på jorden och påpeka det).

Om du inte kan acceptera att vi människor numera kallas Homo Sapiens Sapiens av en anledning, kan du lika gärna vända direkt (Homo Erectus verkar förvisso leva kvar i stor utsträckning, men jag har tyvärr inte mycket gemensamt med dessa varelser). Alla har vi våra trauman och kriser att bearbeta. Vi bör kanske inte vara varandras terapeuter, men att stötta varandra i livet känns ganska grundläggande för alla former av relationer.

Utbildad byggingenjör, men var tvungen att ta en paus. Jobbar som instruktör i längdskidor och löpning. Kör lite taxi. Säljer lite skidor och friluftsprylar på Alewalds. Läser musikproduktion och låtskrivning. 

andreaslundblad.se

Uppvuxen utanför Falkenberg. Hus i Falun. Bor i Stockholm. Rotlös. Är det du som sitter och trycker på nyckeln till det här hjärtat som slutat slå? Snälla öppna, så kommer jag till dig med första bästa tåg…