Vill du bli Slow Enough To Win 2018?

Under de senaste åren har jag utvecklat och försökt definiera min egen tränings- och idrottsfilosofi som jag kallar Slow Enough To Win. Under 2018 skulle jag vilja prova hur den fungerar på andra än mig själv. Därför söker jag nu ett antal frivilliga adepter…

Klicka här för att gå direkt till ansökan

Slow enough to (win)

Låt inte det sista ordet lura dig, även du som aldrig vunnit eller ens vill vinna en tävling är välkommen att ansöka. Orden Slow Enough To Win kommer från mina egna tankar under de lopp jag vunnit genom åren. Men det handlar mer om en livsstil och ett genomförande än att faktiskt vinna. Soffpotatisar och elitidrottare – skicka in era ansökningar redan idag!

Slow Enough To (Win) handlar egentligen inte om att vinna lopp, utan om att hålla sig till och lita på sin egen kapacitet. Som här, när jag krossade mitt Halvmaraton-PB i Kroatien. Precis utanför topp-10 men ändå en vinnare!


Du är välkommen att ansöka oavsett var i världen du bor, men geografisk närhet kommer att ha fördel i min urvalsprocess. Helt enkelt för att vi ska ha en chans att träffas med ojämna mellanrum. Min erfarenhet är att distanscoaching lätt rinner ut i sanden.

Individanpassat mot ett självvalt mål

Du bestämmer själv ditt mål med träningen. Utifrån detta, din nuvarande status och din egen GLÄDJE kommer jag sedan göra mitt bästa för att implementera min filosofi i din träning.

Vetenskap och erfarenhet

Den kunskap jag förmedlar har samlats in under drygt 20 år från massor av källor utöver min egen erfarenhet och de tränarutbildningar jag gått (bland annat Svenska Skidförbundet Längdskidtränare steg 1 – 3). Även om det allra mesta jag förmedlar grundar sig i forskning kommer jag inte att kunna ange några källor eller bevis för mina idéer, men ibland kommer jag att berätta anekdoter eller leverera citat med härmad Österrikisk brytning.

Gratis – varför?

För de adepter jag väljer ut kommer denna tjänst att vara gratis. Jag vet mycket väl att jag har tillräckligt mycket erfarenhet, utbildning och kunskap för att – precis som mina konkurrenter – ta betalt för detta. Och det kommer jag att göra i framtiden. Men här är några ärliga motiveringar till gratiserbjudandet:

  • Ekonomisk status ska inte avgöra vem som får tillgång till tjänsten
  • Mitt syfte är främst att testa min filosofi på andra än mig själv
  • Spridning av budskapet vid väntat (positivt) resultat
  • Erfarenhetsåterföring vid mindre lyckat resultat

Om du ställer dig skeptisk till att detta är gratis – Hjärtligt välkommen att betala för tjänsten! (värde cirka 3 000 – 6 000 kronor beroende på omfattning/tidshorisont)

Klicka här för att ansöka

Slow enough to win – Chapter 4: Spontanity

So I managed to be slow enough to win a handful of races so far in my life. I figured most of them had something quite interesting in common. The idea of participating appeared between 1 and 48 hours before the actual race took place, often with the approach ”I’m not ready for this kind of race yet, but let’s give it a shot!”. In other words, spontanity seems to be a key to success, at least for me. I struggled a little bit with the dilemma ”Planning or Being spontaneous?” Until I realized – what if they could go hand-in-hand? Maybe we just have to Prepare ourselves for Spontanity?

<- Back to Introduction ”Slow enough to win”
<- Back to Chapter 3 ”Motivation” | Forward to Chapter 5 ”Technique” ->

Spontanity = Focus ?

In the game called life and particularly when it comes to sports and performances, there’ll be small challenges in every step we take. Knowing a race track by heart is of course one of the greatest advantages you can get. But how could we combine those careful preparations with the playful game of spontanity? The answer sounds quite simple, now that I found it. But I will still struggle to perform it in reality. Over and over again. My answer is ”Focus on each playful step – keep your goals as guidelines”. This is suitable for long term preparations aswell as each training or race itself. If you keep your mind on a summer race already during winter training, you will forget to enjoy the present moment, and there’s a huge risk that life will disappoint you along the spring. If you’re thinking of crossing the finish line already at the start of a race, the road will seem endless and painful. If you keep your mind on each step, the surroundings and your own body signals, maybe the cute girl or boy in front of you, the probability of joy/success is much bigger. Compare it to work – if you focus on your salary and at which time you will get home today, the day will seem very long. Focus on your tasks instead and you won’t notice the hours passing.

So where does the spontanity occur? In each step. Even if you might have to plan your life meticulously, try to catch each opportunity to play. Run a different trail, leave the trail, try a race you never thought of, eat I dish you never tried, speak to strangers. Do like your children would do. Do tvärtom.

A healthy approach to big goals (guidelines)

We can’t stop ourselves from big dreams, and we shouldn’t. If your dream is to participate in a huge race on the other side of the world, having to enter a year before  – just do it! Enter, book the trip, prepare yourself. But remember to enjoy the preparations, and keep your road open for detours. Make the road an adventure, and the keep the actual goal as a guideline. I used the word guideline earlier in this post, without further explanation. Guideline has, since a long time, been my word for plans (and goals). They give me a direction and a motivation but they are not making my life completely dependent on their outcomes. Get it? Keep on dreaming, make your plans and set up your goals. But see them as guidelines. Another cliché: Don’t dream your life – Live your dream.

The timing of this article – an example from my reality

I write this post from the race center of this weekend’s Skimo Worldcup. Since I started to try some races in Ski Mountaineering two years ago, I always carried this idea of trying the highest level of races. It doesn’t really make sense for a guy who spent his first 20 years by the sea, 7 meters above sea level. But maybe it’s the impossibility that drives me?

The last few months gave me the worst conditions for preparing – I couldn’t afford to go to the mountains early enough, which left me stuck in the south of Sweden working my ass off trying to make it south before the first race. I tried to find the best hills for uphill roller skiing / running and collect as many vertical meters as possible when I had some time off. Just to arrive in the real mountains and realize I’ve been trying to create a mountain. At sea level. With my tallest peak at about 150 meters…

I did the first WC races in Andorra, which also happened to be my first speed trainings this year. DNF at the first Individual and 26% behind the winner at the Sunday’s Vertical. But the results aren’t as important as the question: Did I enjoy it? No.  Did I enjoy the preparations? Not really, except for a few moments. This week, I went back to my heart (and my wallet…) and asked: where do you want to go? I ended up running 4 hours on  tricky trails in Montserrat close to Barcelona, and spent 24 hours in the center of the city. Getting around on my longboard…

Meanwhile, most of my colleagues/concurrents spent an entire week exploring the area of the upcoming races. I’m sure they’ll have a huge advantage, physically and mentally, in terms of doing good results. I wish them good luck and I admire their ability to focus. But as much as that, I’m happy to be back on MY own path, ready to enjoy the World Cup and the mountains from MY perspective.

Slow enough to win – Chapter 3: Motivation

This chapter wasn’t part of my original plan for these articles, even if I touch the subject in many of the others. But it struck me lately, like a baseball bat in my face. The last few weeks, I felt like I’d lost my ”religion”. Training and racing wasn’t a pleasure anymore. My smile was gone and I had to force myself through that door out…

<- Back to Introduction ”Slow enough to win”
<- Back to Chapter 2 ”How to start” | Forward to Chapter 4 ”Spontanity” ->

So I had to restart. Return to the beginning. What made me smile before? Which parts of training and/or racing are important to me? What makes it worth it?

Happiness isn’t just a factor that should be the base of all choices we make in life. It’s also as important as (or more important than?) your physical capacity when it comes to performances. You can be in your best shape ever, and prepare perfectly for a race or an adventure. But if the task itself doesn’t make you happy, if you can’t make it with a smile on your face, the race is lost before it even started.

Unlike other parts of preparation, we can’t force ourselves to be motivated and stay happy. There are of course plenty of things we can do to be more happy, and some mental coaches even say that Happiness is a choice. Maybe it is, and one part of their message is the same as mine. Do things that makes you happy, in a way that makes you happy.

It might sound simple, but it changes. Like my year that passed:
Autumn 2015: Racing Falktouren, Interval training with runFBG and ”gubbdistans” with FBG Roadrunners, or just getting back to training made me happy.
– Early winter 2015/16: Nothing made me happy. Too much stress made me sick.
– Late winter 2016: Ski mountaineering and sunny adventures at high altitude made me happy.
– Spring/early summer 2016: Being in super shape for running after the skimo season, winning races (or just running them?), any training made me happy.
– Late summer 2016: Roller skiing up big mountain passes made me happy.
– Autumn 2016: Still trying to find out what makes me happy.

So, it changes. But are there any factors that stays along no matter what? I’m still trying to find them, but here’s some suggestions when it comes to me:

1. Collecting true stories my grandchildren will never believe
2. Sunny weather 
(But where’s the sun in Halland in november?!?!)
3. Exploring
(But what to explore in Halland in november?!?!)
4. Powder skiing (But where to ski powder in Halland in november?!!?)

… Are all factors that almost always makes me happy. Other things might be being in shape and winning races. But they are nearly impossible to plan / predict. And as I wrote earlier, happiness is a basic condition for winning rather than a product of winning.

This chapter tends to be a analyse of myself rather than advice for you, but my message is: Ask yourself these questions. Even if you might not need them right now, save your thoughts for the future. Pick them up whenever you may lack motivation. When you can’t find the smile of yesterday.

Don’t hesitate to make a comment here, send me an e-mail ( or Instagram-post (@animaluminium / #slowenoughtowin) with your own ideas on the subject.

Heroes – about the people who inspires me

One of the biggest made a statement today. Bruce Springsteen is cancelling one of his shows due to discrimination and violation of human rights. It sent my thoughts on a path. A path which passed my first thought ever of a reason to become famous. It went on to thinking of what makes some people inspiring for real, and ended up with… A car commercial (!) Does it sound strange? Well, let me explain!

The statement:

Let’s start with Bruce. There’s been times when I felt a bit… Geeky? When I referred too much to the same persons. Over and over again. And Bruce is certainly one of those. Until today, I’ve never really had an explanation. What makes him special? I’ve been to 5 hour concerts where he didn’t get off stage one single time. 65+ years old… I’ve listened to the Born to run record before each race for a few years now. And I even have one of his quotes, in his handwriting, tattoed on my arm. But I still couldn’t explain WHY. Why is it him, and a few other persons on this earth, who gets so much of my respect?

It hit me today, with that statement he made against open unfair discrimination. He’s for real. He has the power to make a statement that reaches us all, and when he does, it comes from the heart. It doesn’t come from his wallet (actually, it will affect his economy negatively since he’ll refund the tickets for the show) and it’s not even his own business. He’s not one of the victims of the discrimination. It’s completely altrustic, all from love. He’s for real.

So this led me to that thought about being famous. I write sometimes. Silly love songs, thoughts that comes from my heart. Blog posts that I somehow believe could inspire someone. I post pictures and thoughts just because someone might laugh about it. Or get inspired. There’s something inside of me that reaches out to make a difference, if even just for one person. Sometimes it’s just for myself. I had those dreams about being on a stage, performing or speaking to a huge crowd. Maybe we all did? But I never really saw a reason, a purpose, in becoming famous. But I saw one today. Goldhearted people has a reason to become famous. And I’m happy they do. We need more people like Bruce. More people who can rise up and make statements against discrimination, pollution and war. Just to mention a few subjects.

So my thoughts were still wandering that path when I got to think of other people who inspired me. Other people who are for real. The most recent one that came across me must be Kilian JornetI’ve been hearing that name every now and then, ever since I fell in love with the mountains some years ago. I didn’t really listen to that name, and I didn’t really read about him or care. I saw his name in the top of some race results and I figured he must be strong. And I got to know that he shares his life with a swedish girl called Emelie Forsberg, who’s basically known for the same thing but among the women. However. I had this chance to represent Sweden in a world cup earlier this winter. But I didn’t know it would give me a ride through France with Kilian and Emelie in the driver’s seat.

Along that drive, and the week in Andorra, I got the impression this Kilian was something more than just a strong athlete. People wanted him to sign books about his life, and I heard stories about his support for the himalayan earthquake victims some years ago. But he also turned to me, if even just for some seconds at the lunch table, seeming genuinly aware and caring for people around him. I can’t really say I know this guy. We shared a long drive, one training and a few words that week. But I know one thing. This guy is for real. This guy has a heart of gold and he’s doing what he does out of love. Love for the mountains, in his case.

So how did all this end up with a car commercial? Well, I couldn’t let go the thought of that car we went to Andorra in. Something about the lifestyle and attitude of Kilian told me that he wouldn’t spend his money on a fully equipped Mercedes Marco Polo. For some reason, I googled it. For the first time in my life, I was watching a car commercial that touched me for real. Not only because I’ve traveled in that particular car (not just that model) and with that particular guy driving. But also for the message it tells. Because I know those words comes from the heart of this guy and not the car company. Mercedes might still have nothing else but money on their mind, but I know the message and the story is for real. And his voice is important. Meant to be heard. Meant to inspire.

So this is to the people who inspires. To the true and real role models. The ones who lives their passion out of love. The people who makes a difference in this fragile world. The people who deserves that power, maybe because they never claimed it…

To the heroes. Thank you.

3a i La TransVanoise och final i Franska cupen

Helgens tävling var tänkt som ett sista genrep inför vinterns längsta äventyr, Patrouille des Glaciers. Finalen i Franska cupen, La TransVanoise skulle bjuda på 38 kilometer och 3820 höjdmeter. Tekniskt och fysiskt sett en perfekt träning för det som väntar oss om några veckor. Istället blev det… Varma vindar, regn upp till 3000 meters höjd och riktigt svåråkt, tung snö. Rejält avkortad bana och – en tredjeplats!

Raphaël fick bestämma farten i början och det gjorde han alldeles utmärkt. Vi konstaterade även att vi båda låg på nästan exakt samma puls hela vägen uppför första backen, vilket jag tycker är ganska anmärkningsvärt. Joachim hade känt sig lite hängig före loppet och hade inte samma monsterkraft som tidigare under säsongen, men han klarade att hänga på oss andra nästan överallt. Efter första stigningen (1200 höjdmeter) låg vi trea, men blev omkörda utför av ett lag. Här får jag erkänna att det var mitt fel. Utförsåkning i spårig, blöt, tung, halvfrusen snö verkar inte vara min bästa gren… Åtminstone inte i dålig sikt och med utrustning som främst är gjord för uppförsåkning.

Dock var det bra för psyket att känna hur lätt vi gick om och ifrån de andra lagen igen, uppför nästa stigning. Från och med den andra av tre stigningar lyckades vi alltså konstant hålla vår tredjeplats, trots att jag ramlade och/eller tappade skidan tre gånger under sista utförskörningen. Tyvärr var det för dålig sikt för att kunna ta några bilder, annars hade ni nog förstått att vem som helst inte hade tagit sig ner där oskadd… Att vi slutligen tog oss i mål med tredjeplats, hälsa och (nästan allt) material i behåll var ett fint kvitto, speciellt för mig, på att formen slutligen är på väg även denna vinter. Bättre sent än aldrig…

Dagens tävling var även den första hittills som körts med ”ordinarie” laguppställning. Raphaël, Joachim och jag är det lag som är anmält till PDG och även det lag som vi tänkt ställa upp med i de flesta tävlingar under vinterns gång. Olika saker har stoppat oss men nu fick vi äntligen svart på vitt att vi är ett riktigt jämnt lag, alla tre med olika styrkor. PDG kommer inte bli en dans på rosor, men bättre förutsättningar har jag svårt att föreställa mig.

Nörddata från movescount <- spana in pulskurvan, det finns mycket kvar att ge när formen kommer på riktigt!!

Bilder från loppet bör publiceras på arrangörens hemsida inom kort. Sikten var betydligt bättre i de nedre partierna så det är inte omöjligt att det går att se oss där!

5a i Patrouille de la Maya – En positiv överraskning

Det enda som hittills blivit vad jag väntat mig denna vinter var högsäsongen (alltså min ”jobbperiod”). Tanken var att ha mycket tid till träning, tävling och äventyr under januari för att sedan jobba hårt några veckor under februari och mars. Istället har sjukdomar och jobb avlöst varandra och jag har helt enkelt inte haft möjlighet att återhämta mig tillräckligt. Och därmed bara kunnat träna 0-2 gånger per vecka. 16 träningspass räknade jag fram att jag hade hunnit skrapa ihop under december, januari och februari. Tävla har inte varit aktuellt ens att fundera på.

Idag var det dock äntligen dags för vinterns första ”riktiga” tävling, Patrouille de la Maya. Joachim, Samuel och Jag skulle genomföra 21 km skidalpinism med 1800 meter stigning och lika mycket utför. Vädret gjorde att arrangören annonserade banändringar och jag trodde att det skulle innebära ett lite kortare lopp, men för en gångs skull hade de gjort tvärtom. I mål visade klockan 2014 meter stigning på 21,2 kilometer.

Joachim är i högform och tryckte på stenhårt från start. Det var lite för snabbt för mig men jag var lite för ”stolt” för att säga ifrån. Till slut kom verkligheten ikapp mig och vi tvingades slå av en aning på tempot. Första stigningen kändes oändlig och när det äntligen var dags att slänga av stighudarna hade vi klättrat 1300 höjdmeter på 75 minuter. Större delen av loppet var alltså gjord och det var dags för en välförtjänt ”vila” à 5 minuter utförsåkning. Ni som provat att åka off pist med tävlingsutrustning vet dock att det är allt annat än vila…
Två små klättringar till varav den sista avslutades med en sjukt brant ”portage” (av med skidorna, sätt dem på ryggsäcken och spring uppför), bokstavlingen upp bland molnen. Benen hade redan krampat ett par gånger och jag var uppriktigt orolig för den sista utförskörningen på 1400 höjdmeter. Den var dock relativt snäll då stora delar gick på vägar, och det var först när vi nådde sista kilometern (asfaltslöpning i skidpäxor…) som det blev riktigt tufft att hålla uppe farten.

Klockan stannade på 2:31, 21 minuter efter segrarlaget vilket gav oss en femteplats och som jag skrev i rubriken är jag positivt överraskad då jag åkte betydligt bättre än jag borde. Tack Joachim och Samuel för fint samarbete och tack till den som i framtiden vill betala mina startavgifter mot rimlig motprestation. Det börjar bli dyrt det här…

Puls-, GPS- och höjddata:

Fyra vertikaler

Vintern har dröjt även här i alperna. Men natten till idag, när snön äntligen kom, var det som om den aldrig skulle sluta falla. Dagens liftåkning blev ett välbehövligt avbrott från träning och tävlingar där kroppen inte riktigt svarat.

Idag åkte jag alltså lift och off-pist i stort sett oavbrutet från öppning till stängning hemma i Veysonnaz/Thyon. För första gången i mitt liv önskade jag att jag ägde en actionkamera (eller åkte med fotograf), under dagens sista åk genom solnedgången. I helt orörd, knädjup snö, hela vägen fram till huset där jag bor. Men nog om detta, jag skulle ju berätta om de tävlingar jag hunnit köra hittills i vinter och vad jag tar med mig från dem. Formen har lyst med sin frånvaro, och resultaten är väl inget jag kommer skriva med på en meritlista. Men det har blivit riktigt bra fartpass i form av fyra vertikaler på olika ställen runt om i alperna.

2015-12-19 Franska mästerskapen vertikal, Pipay – 7 Laux, Frankrike
När det kommer till vertikaler finns väl oftast inte så mycket att säga om själva omgivningarna och naturupplevelsen. Det handlar väl mest om att hantera smärta och ansträngning. Förutom när formen är riktigt bra, förstås… Så här i efterhand var det nog lite överambitiöst att ge sig iväg nästan 4 timmar enkel resa för en vertikal på 540 höjdmeter. Speciellt efter att ha varit sjuk i en vecka och bara hunnit köra ett enda träningspass sen jag kom ner till Schweiz. Men samtidigt var det nog nyttigt på något sätt. Nivån, och tätheten mellan åkarna, var betydligt högre än vad jag är van vid. Och dessutom fick jag mäta mig med både Kilian Jornet och Mathéo Jacquemoud. Det hade jag bara gjort en enda gång tidigare. Just idag var det kanske inte någon positiv erfarenhet från min sida, rent resultatmässigt, men det är alltid bra med perspektiv!
Resultat (filen är lite trasig men jag hade 27:54, Mathéo hade precis över 21…)
Karta etc

2015-12-27 Crans-Montana Vertical Race, Crans-Montana, VS, Schweiz
Jag vaknade helt utsliten efter gårdagens monsterpass från Sion till Verbier. Helt övertygad om att det skulle bli en välbehövlig vilodag, råkade jag av en slump upptäcka att det går en kvällstävling tvärs över Rhônedalen. De uppgifter jag tidigare fått sade ”inställt pga snöbrist”, men plötsligt gick det att läsa ”Crans-Montana kör ersättningstävling”. Det som skulle bli en vilodag blev istället en dag av kombinerad återhämtning/uppladdning. Aldrig förut har jag förberett mig så noga inför ett vanligt kvällsrace… Hur som helst gav jag mig iväg nerför berget och upp på andra sidan dalen.
Loppet började med löpning (pga snöbrist) första 150 hm. Sen var det dags att ta på skidorna och avverka de resterande 550 hm upp till Cabane des Violettes. Ett väldigt trevligt lopp, även om jag inte kunde njuta fullt ut efter gårdagens äventyr.
Karta etc

2015-12-29 Montée de la Foilleuse, Morgins, VS, Schweiz
Jag bokstavligen sprang in i startfållan på denna flacka vertikal efter att ha dröjt mig kvar lite för länge på jobbet och dessutom räknat lite väl optimistiskt på restiden. Flack åkning brukar vara min styrka efter alla år på längdskidor, så jag hade sett fram emot detta lopp. Ett lopp som jag genomförde helt okej men där kroppen fortfarande var lite för sliten. Ett bra träningspass som jag kanske borde ha stått över…?
Karta etc

2016-01-02 Barlouka’s race / Schweiziska cupen, Veysonnaz, VS, Schweiz
Förra året gjorde jag mitt livs första skidalpina tävling just här. Den ursprungliga bansträckningen går nästan exakt från mitt hem till min arbetsplats, och det är ju kul att tävla på ”hemmaplan”! Tyvärr blev banan, pga snöbrist, flyttad till grannpisten. Den stundtals mycket branta Piste de l’Ours, som enligt myten olagligt avverkades över en natt för att kunna arrangera alpina tävlingar på världsnivå för många år sedan. Även de starkaste åkarna fick zick-zacka sig upp för de värsta partierna, och de flesta instämde nog med att tävlingen var i brantaste laget… Ett mycket trevligt inslag för min del var att få tävla mot lite andra svenskar i form av Ida Nilsson och Emelie Forsberg. Ännu trevligare var det lilla träningspass vi körde tillsammans som nedvarvning samt väntan på prisutdelning. Tack tjejer!
Karta etc

God Jul

Jag hälsar God Jul med ett nytt avsnitt från Lars Asp som passande nog kom ut just idag på Julafton.

Helt slumpmässigt träffade jag Lars på ett vandrarhem i Makedonien. Jag kom in för att fråga efter rum men blev erbjuden en plats i ett tält istället. Och en jäkla fin roadtrip genom Makedonien, Albanien och Kosovo. Bonus: privatchaufför från ett fint träningspass. God Jul allihop!

Nästa vinter i Schweiziska alperna?

Min vinter-arbetsgivare, den Schweiziska skidskolan, letar efter nya svenska medarbetare inför säsongen 2015/16. Chefen föredrar unga, blonda tjejer har han sagt. Men det är självklart öppet även för oss andra 😉

Vill du spendera nästa vinter i den soligaste delen av de Schweiziska alperna?

Vill du spendera nästa vinter i den soligaste delen av de Schweiziska alperna?

Schweiziska skidskolan erbjuder allt från skiddagis till extrem offpist-guidning. Språkkunskaper är alltid ett plus, och eftersom vi befinner oss i den Franska delen av Schweiz är franska vårt huvudspråk när det kommer till… Allt… Men jag lärde mig franska där nere, så tänk inte på det. Det viktigaste är att du är motiverad att åka skidor, lära ut och att le ikapp med solen!

Det kan även vara på sin plats att nämna att den Schweiziska skidskolan betalar ut en skaplig lön. Till skillnad mot de svenska motsvarigheterna som lever på att utnyttja ungdomar som vill ha roligt….

Oavsett vilken nivå eller typ av skidåkare du är, kontakta mig på

Vi ses nästa vinter!

Andreas Lundblad

/Andreas Lundblad, ESS Thyon


Lättare sagt än gjort

Ibland har Jonas Colting sagt eller skrivit saker som jag beundrat, och nästan önskat att det var mina egna ord. Men jag kan inte glömma en gång när jag kände precis tvärt emot. Colting, som är förebild för tusentals människor inom kost och träning, kläckte ur sig något i stil med att man aldrig kommer att nå någon topp om man lyssnar på sin kropp. Jag tänker inte citera, men jag tänker tappa bort mig i min egen uppfattning om att det är så viktigt. Och så fruktansvärt svårt. Att lyssna på sin kropp. Och det gäller inte bara idrott.

Däremot kan jag citera min vän Johan Edins kommentar på ovan nämnda uttalande. Johan är en av världens snabbaste skidåkare, så vitt jag vet står han fortfarande obesegrad av Petter Northug på 200 meter rullskidor. Jag vill minnas att detta uttalande från Colting, och därmed även JEdins kloka kommentar, kom under sommaren 2012. Vintern efter skulle JEdin ta sig till samtliga kvartsfinaler i längdskidornas världscup. Om jag inte blandar ihop för mycket och minns fel. Det kan ha varit ett år tidigare eller senare. Han kan ha missat nån världscup. Men dessa resultat och årtal är inte särskilt viktiga i sammanhanget. Johan är alltså en av världens snabbaste skidåkare och han sa ”Om min kropp skriker sovmorgon och tårta så tar jag sovmorgon och äter tårta”.

Ett annat fysiskt fenomen och en vän som gjort intryck är Martin Johansson. För er som är bekanta med idrotten orientering behöver han nog ingen närmare presentation, och är ni någorlunda intresserade av längdskidor så har ni säkert hört hans namn några gånger där också. För er som inte har en aning kan jag säga att han i våras sprang in som andra svensk i Göteborgsvarvet, där han varit nära att inte starta eftersom han inte hade hunnit springa något asfaltspass efter skidsäsongen. Hans meriter kanske är ointressanta i sammanhanget, men Martin har gjort sig känd som en person som testat kroppens gränser i trettio år. Och för trettio år sedan hade han fortfarande en månad kvar till sin födelse. Det säger väl ändå en hel del? Hur som helst minns jag hur jag bekymrade mig för en 16-åring vid namn Zackarias Toresson, också han en maskin utan motstycke, tränade för mycket och inte verkade inse hur viktigt det var att återhämta sig. Jag minns att jag berättade för Martin under någon av alla timmar vi spenderade ihop på högskolan i Borlänge, att jag önskade att Zacke kunde lära sig av mina, eller Martins alla misstag. Martin svarade lugnt att ”Var och en måste lära känna sin egen kropp”. Många vet vad Martin gjorde som tonåring, och för oss som vet blir det där ett ganska mäktigt citat.
Men hur lätt är det egentligen? Kroppen förändras genom hela livet, och dessutom verkar olika delar av kroppen ha totalt olika åsikter. Och språk. Inom kärlek, idrott, utbildning, jobb och livets alla vägval stöter vi på dessa konflikter. De konflikter där hjärnan och medvetandet försöker sortera de intryck som kommer från olika delar av kroppen. Och som om inte det vore nog blandas vi (förhoppningsvis) dagligen in i relationer till andra människor, vi påverkas mer än vi tror av väder, årstider, mörker, ljus, månen, solen, och kanske det värsa av allt… Media. Men det är en annan historia. Hur många historier har vi inte hört eller upplevt där en person med hög ambition och förmåga blir kär i fel person. Hjärtat (och förmodligen andra delar av kroppen) vill inget hellre än att vara nära denna man eller kvinna. Förälskelsen och attraktionen är blind inför alla de fruktansvärda slag som ges mot kroppen och/eller själen. Fysiska som psykiska, själv har jag bara upplevt det sistnämnda men jag antar att de är ungefär lika vidriga. Hur som helst kan vi fastna för alltid hos den där personen. Kanske av förvriden omtanke, kanske för att det finns barn inblandade, kanske för att vi är för rädda att bryta upp. Vissa blir kvar i det där hela livet och den där höga ambitionen och förmågan blir som bortblåst för alltid. Självförtroendet, som vissa av oss en gång hade, kommer aldrig tillbaka. Andra tar sig loss men bara efter några månader av förtryck kan hela livet, eller åtminstone flera år, vara förstörda. I detta fallet skulle vi ha lyssnat på hjärnan, som skrek desperat i hopp om att hjärtat skulle höra ”Det här är inte okej, du får inte låta dig själv brytas ner av denna hemska människa”. Men hur lätt är det? Hur lätt är det att lyssna till något annat när hjärtat är den starkaste röst vi har? Och som jag ser det, trots allt, den allra viktigaste.

Någonstans i det här vimlet av ord hade jag tänkt komma till den mest nutidsförankrade och ärliga delen. Den där om vad som fick mig att börja skriva just det här, just idag. Jag vet inte hur, så det kanske är lika bra att jag kastar mig dit helt osammanhängande. Utan att gå in på några detaljer, jag har berättat många av dem förr och kommer säkert att göra det igen, har jag av många (små som stora) anledningar och på många sätt kollapsat under de senaste åren. I fredags var det dags igen. Sedan nästan en månad tillbaka jobbar jag igen (kors i taket!). Jag bor i en väldigt vacker men glesbygd del av landet Schweiz där jag får mycket tid att tänka. Alldeles för mycket. Jag har under större delen av sommaren varit väldigt nedstämd, ensam och vilsen. Att hjälpa till med takläggning och andra små byggjobb var precis vad jag ville och behövde, och precis vad jag fick. Jag sa till redan från början att jag må vara väldigt driftig och stark, men att jag har mycket att bearbeta och att jag kanske inte kommer att kunna jobba heltid. Jag berättade till och med det läskiga i att jag inte vet var gränsen går, eftersom den verkar flytta sig hela tiden. Arbetsgivaren var mycket förstående och sa att jag bara behöver säga till om jag vill/behöver vara ledig. Men att jag gärna fick säga till i någorlunda tid så att det gick att planera. Såklart. Lättare sagt än gjort.

Återigen var jag där. Hjärtat vill inget hellre än att visa vad jag går för, hur mycket jag uppskattar detta jobb och att min vardag äntligen verkar få en struktur igen. Många här nere i Schweiz kallar mig för ”machine” eller ”animal”. I vintras började det gå ett rykte om att jag var omänskligt snabb uppför backarna med mina tunga freerideskidor och stighudar. När ryktet nådde mig ville jag som vanligt slå bort det med att ”då skulle ni se mina kompisar i Sverige”. I mina ögon var det inte heller särskilt omänskligt, jag hade sett resultatlistor med folk som gjort samma saker betydligt snabbare. Men ärligt talat var det ganska skönt att höra det där, och det kändes för första gången i mitt liv som att jag kunde ta till mig av en liten del av andras beundran. För jag har trots allt fått det där förr. Jag har bara inte tagit in det. Hur som helst. Jag må vara en maskin i den bemärkelsen att jag kan gå på hårt och länge. Så länge något är kul spelar det ingen roll hur ont det gör, jag bara kör på. Men om jag är en maskin så är jag en maskin utan varningslampor. Eller så är jag bara för dum för att se dem. Hela senaste veckan var jag ganska trött och oinspirerad på och utanför jobbet, och jag kunde inte förstå varför. Jag tyckte ju att det var kul, jag började komma med egna smarta lösningar och idéer och fick beröm för dem. Det började redan gå riktigt riktigt bra. Så varför så trött? Varför så svårt att få i sig maten, varför vill jag bara sova? Äh, det går över.

På fredagen fick jag mjölksyra i benen och blev andfådd varje gång jag gick i en trappa. En 90-åring hade sprungit ifrån mig. Framåt eftermiddagen ville jag bara ta varje chans jag fick till att sitta ner, vaderna och ryggen gjorde så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Men det var ju trots allt fredag och jag skulle snart få en hel helg för återhämtning. Dessutom, till stor del, tillsammans med den vackraste av människor.
Hon skulle komma med tåget 21:25. Eftersom jag varit halvdöd hela veckan såg lägenheten, och jag själv, för jävlig ut, så jag ägnade första timmen åt att bada, raka mig, starta en tvättmaskin och… Och… Jag minns inte så mycket mer. Jag vet att jag ställde in ett alarm på telefonen för att komma ihåg att ta ur tvättmaskinen. Jag minns att jag ställde in ett annat alarm för att komma iväg till järnvägsstationen i tid. Jag minns att jag hade tänkt ut en rad överraskningar till Caroline inför ankomsten och resten av helgen. Jag minns att jag skulle ha haft tid, och planen var, att städa lägenheten grundligt samt förbereda en eller två av de där överraskningarna. Jag minns att jag vaknade på sängen av alarmet, utan täcke, och att det kändes som en bastu. Jag minns att jag mätte kroppstemperaturen till 39.8 grader och att jag knapp orkade ta mig till tvättstugan för att kolla tvättmaskinen. Jag vet att jag började skriva ett sms till Caroline om att jag kanske inte klarar av att komma och hämta henne men att jag skulle försöka fråga en kompis om hjälp. Om hon ville komma trots att jag var däckad. Ett sms som visade sig ha stannat halvskrivet bland utkasten i min telefon. Jag vet att jag blev kvar på sängen, tappade tidsuppfattningen, att en kompis erbjöd sig hämta Caroline men att jag till slut körde själv ändå. Jag minns att jag ”tappade bort” telefonen men hittade den på köksbordet (jag bor i en etta). Jag minns att jag kände kraftig smärta i trakterna kring hjärtat när jag tog på mig kläder för att gå ut till bilen. Att jag höll på att krocka en gång och köra i ”diket” två gånger (I alperna utgörs diket i bästa fall av en sluttning ner till nästa serpentinsväng). Det berättade jag förstås inte för henne.

Nu tror jag att jag har idiotförklarat mig själv tillräckligt. Men jag trodde någonstans att jag skulle komma till någon smart koppling mellan denna händelse och hur otroligt viktigt det är att lyssna på sin kropp. I tid. Jag borde ha tagit en extra dag ledigt redan när jag kände mig trött och oinspirerad i början av veckan. Precis som alla de hundratals gånger under min idrottssatsning då jag tränade ett, två, tre, fyra pass till istället för att vila en extra dag. Något som undantagslöst, i bästa fall, leder till några veckors sjukdom.
Men det är svårt att lyssna på kroppen när varje del vill helt olika saker. Och trots att jag är djupt övertygad om att hjärtat har den viktigaste och starkaste rösten, så måste jag lära mig att de andra också måste få göra sin åsikt hörd. Och ska jag vara ännu ärligare så tror jag nog att min arbetsgivare hade uppskattat att jag stannat hemma några dagar för att sedan komma tillbaka utvilad, än att gå på halvfart och kanske aldrig komma tillbaka till helfart. Precis som Caroline troligtvis hade föredragit att frysa på en perrong i ovisshet. Om alternativet är att jag riskerar min egen hälsa och kanske till och med mitt liv. Bara för att få en skymt av hennes ögon. Bara för en sekund av hennes armar runt min kropp. Men tyvärr finns det situationer då det är och alltid kommer förbli omöjligt för resten av kroppen, och för logiken och visheten, att överrösta hjärtat.


Lyssna på din kropp. Innan den tystnar för evigt.