Sorg

Min bästa vän sa till mig att stänga av telefonen, för jag måste vila. Jag höll med, så jag stängde av telefonen. I samma ögonblick kastade sig mörkret över mig. Sorgen. Jag har hela mitt liv i handen, och ändå är jag så långt ifrån levande. Ikväll har jag sett TV-program om både Britney Spears och Tomas Ledin, och båda höll på att knäcka mig.

Britneys balansgång mellan katastrof och succé under de senaste 5-10 åren påminner mig extremt mycket om mitt liv. Det som skiljer oss åt är kanske att jag inte tar några droger och att hon umgicks med folk och gjorde saker även när hon var som längst nere. Levde. Inget bra liv kanske, men ett liv. Tomas Ledin sjöng sånger om sorg. Som om det gick att leva med den. Men ändå på gränsen till förtvivlan. Jag har blundat för Tomas Ledin ganska länge, tänkt att han är plast. Förlåt för det. Du är grym, Tomas. Äkta.

Så var det sorg. Jag kommer inte ihåg förra gången jag grät inför någon annan. Jag tror jag började motarbeta det för ungefär 15-20 år sedan. Killar gråter ju inte, som bekant. Min största sorg, som sugit livet ur mig under alla dessa år, är den att inte kunna hantera relationer. Eller kanske inte ens kunna skapa relationer. Mitt första minne av en kompis som hade tjej var Rasmus. Jag har nog skrivit det förr, att det var och är det enda jag någonsin önskat av livet. Att dela det med någon. Det skulle dröja.

Jag var tolv år när jag började i högstadiet. Som i så många filmer bjöd jag in till kalas när jag fyllde tretton år, och precis som i filmerna kom det ingen. Det är en av alla sorger som fortfarande påverkar mig. Jag orkar aldrig bjuda in någon i något sammanhang, för jag är så rädd att ingen ska komma. För så sent som ett år sen visste jag att jag ville gifta mig och med vem. Men jag skulle aldrig kunna ha ett bröllop. Aldrig. För jag skulle aldrig våga bjuda in någon. Samma sak gäller alla födelsedagsfester som jag skulle kunna ha haft genom åren. Det har såklart fortsatt hända, trettonårsdagen är långt ifrån enda gången jag suttit ensam och väntat.

Högstadiet var en hemsk tid. Såväl i som utanför skolan. Mina föräldrar var ofta oroliga för att jag alltid satt hemma om kvällarna. Satt inne vid datorn på dagarna. Andras föräldrar var förstås oroliga av motsatsen. Men det fanns helt enkelt inte. Nog för att jag hade kompisar. Men det där tonårslivet som beskrivs i filmer, låtar och böcker. Nej, det fanns aldrig i mitt liv. Jag var inte på ett enda disco mellan lågstadiets stå-längs-väggen-och-längta-efter-den-dag-då-någon-tjej-ens-skulle-komma-på-tanken-att-titta-på-mig-lågstadiediscon och gymnasiets stå-längs-väggen-och-längta-efter-den-dag-då-någon-tjej-ens-skulle-komma-på-tanken-att-titta-på-mig-när-vi-har-plankat-in-nattklubbsbesök. Strax före gymnasiet började vi dock vara ute lite mer om nätterna. Inte i sådana sammanhang men någon form av fest då och då. Men det blev nästan ännu värre. För då fanns det hundratals helger däremellan då man bara längtade efter att slippa sitta själv hemma i soffan. Innan dess visste jag ju inte bättre.

Efter ungefär halva gymnasiet började vår klass växa ihop till något som åtminstone jag kände mig hemma i. En familj. Ungefär samtidigt träffade jag kvinnan i mitt liv. Och äntligen vågade jag hoppas att vinden hade vänt. Vågade hoppas alltså. Inte tro. Jag var alltså 18 år. Med relationserfarenhet som en… Tioåring? Helt vilsen, men med den vackraste skapelsen jag någonsin sett i min famn. Jag undrar om jag ens vågade känna lycka. Om jag hann göra det innan det tog slut. Innan hon behövde ”vara själv ett tag”. Efter 363 dagar med mig. Två månader senare tog jag studenten. Och därmed splittrades allt vad ”hem” stod för i mina ögon, inom loppet av två månader. Det som jag långt in på 2012 ansåg vara det värsta året i hela mitt liv hade bara börjat.

Jag minns inte mycket från det året. Jag minns hur jag bankade huvudet mot tegelväggen framåt småtimmarna på studentfesterna. Hur vattnet i ån verkade mer lockande än att vakna nästa dag. Hur jag sakta men säkert återupptog och fortsatte bygga min bild av att jag helt enkelt får ställa in mig på att gå ensam genom livet. Jag minns att jag skadade benet efter bara två-tre dagar på Cypern och blev lättad när läkaren sa att jag inte fick dricka mer under resan. Jag var ändå aldrig där. De andra roade sig runt mig men jag var aldrig en del av det.

Hon kom tillbaka sen, kvinnan i mitt liv. Utan att säga var hon varit eller vad hon gjort. Jag tror faktiskt att jag inte ville höra. Jag tror att jag sa det till henne. Det kan vara ett av mitt livs största misstag. Jag trodde ju redan att jag visste att hon hade provat sig fram med andra killar för att till slut komma fram till att jag trots allt var nåt att ha. Så jag ville liksom inte höra varken sanningen eller några lögner om det. Så jag byggde upp en lögn inom mig istället. Bra Andreas. Jävligt bra. Återigen har du världens bästa tjej i din famn, och du väljer att inte kommunicera. Att blunda för det. Att låta bli att släppa in henne. Eller nu var jag nog taskig mot mig själv. Väljer är väl fel ord. Hur skulle jag kunna veta? Min relationsmognad hade ju vuxit till en nivå som motsvarar en normal… Tolvårings? Jag fyllde 20 några månader senare…

Nästan sju år till gick i samma anda. Nog för att jag bröt ihop titt som tätt, men både jag och hon blundade nog för det. Båda visste vad det handlade om, men vågade inte ta upp det. Sju år är en ganska lång tid när det kommer till att blunda för alla egna tankar och istället låta yttre faktorer styra. Så lång tid att man inte längre har förmågan att veta vad man vill och tänker. Vedervärdig upplevelse. En dag, om jag träffar henne och får ordet, ska jag fråga om hon någonsin sett mig gråta. För om inte hon har sett det, har nog ingen sett det.

Jag var svindlande nära att ta tag i problemen redan 2006, när Hon hjälpte mig att få kontakt med en kurator på ungdomsmottagningen. Det var studenttider, och jag var som vanligt på väg att få panik inför åsynen av lyckan i det som för mig var en tragedi. Men vi kom ingenstans. Det enda kuratorn lyckades luska fram var att jag troligtvis behövde komma igång med träningen igen, så då gjorde jag det. Bra kuratorn. Bra Andreas. Skitbra jobbat.

Jag fortsatte alltså blunda för smärtan, sorgen, viljan, tankarna och depressionen. I Sex år till. Under den tiden fick min mamma en hjärntumör, morfar dog, pappa blev svårt cancersjuk, farmor dog, jag släppte in känslor för en annan tjej, jag slutade åka skidor, pappa dog, Hon flyttade, jag… Dog… De sista fem hände dessutom inom loppet av ett halvår. Och konstigt nog är jag lite glad för det. För tydligen krävdes allt det där för att den berömda bägaren skulle rinna över. Sen den dagen jag började stöta bort Henne, hon som definierade mitt liv, har livet allt som oftast känts meningslöst. Och det är ju ett problem. Jag har aldrig varit huvudperson i mitt eget liv. Ett stort problem?

Under det knappa år som gått sedan dess har jag lärt mig oerhört mycket. Motgångar har fortsatt träffa mig i jämn takt, och jag har till och med slutat reagera på dem. Farligt. Jag orkar inte hantera ett vanligt enkelt jobb, det blir för tungt att genomföra. Jag ”insåg” redan förra våren att jag måste lära mig att leva ensam för att kunna lära mig att dela livet med någon. Annars kommer jag falla tillbaka i samma mönster igen. Och det var också en av anledningarna till att jag inte längre orkade hålla kvar Henne i mitt liv. Men först under de senaste veckorna har jag förstått att ”leva” och ”ensam” inte på något sätt går att sätta i samma mening. Inte för mig. Men jag är nu 26 år, med en relationsmognad som en normal… 15-åring? Så ekvationen är svår att lösa. Trots att jag är grym på matte. Jag har sett en mening med mitt liv under några utspridda veckor under det senaste året. Och alla har haft en gemensam nämnare. Sällskap. Någon att planera med. Drömma med. Leva med. De flesta sådana vänner försvinner förstås lika fort som de kom. Men det händer iallafall att de dyker upp då och då. Och några finns alltid kvar. I telefonen.

Så när jag stängde av telefonen ikväll, som jag skrev i ingressen, var det något som dog. Jag håller stenhårt i telefonen och rycker upp den så fort den säger något. Och jag kan egentligen inte stå för det, jag vill inte ha det så. Men i ärlighetens namn är telefonen och datorn det enda stället där Ni finns. Ni som betyder något. Jag är glad för de få tillfällen då vi möts i verkliga livet. Så sorgligt. Ännu en sorg. Som får knyta ihop det här. Jag är så sprängfylld av sorg, men så oförmögen att släppa ut den. Jag vet inte ens om jag försöker. Jag ser nog helt enkelt ingen mening med det när jag ändå är ensam i det. Som med allt annat.

God natt.

5 svar på ”Sorg

  1. du får mig att gråta i alla fall

    finns alltid här vännen, även om jag är skitkass på att höra av mig

    kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *