(Midsommarafton 2012-06-22, 16:13-17:22)
Det kan te sig märkligt att jag skriver så självutlämnande och offentligt, men jag har inte så mycket att dölja och något inom mig hoppas nog att jag ska kunna få ett svar på min fråga. Kan någon ge mig ett svar? Vad betyder ordet ”hemma”?
Jag har aldrig varit någon entusiast vad det gäller att fira högtider som exempelvis dagens midsommarafton. Så i år valde jag att bara ta dagen som den kommer. Och det visade sig bli en dag för eftertanke och grubblerier. För någon timma sedan kom jag ”hem” till huset i Falun. Hem säger jag för att jag äger huset och för att det är där jag är folkbokförd. Men ordet ”hem” står för så mycket annat för mig. Jag kommer ihåg att jag kände mig som hemma när jag och Frida flyttade in på Hans Järtas väg för drygt 1½ år sedan. Jag minns att jag reflekterade över just det och att det var första gången i mitt vuxna liv som jag verkligen kände att jag hade kommit hem. Det varade i ungefär ett år.
Det var när en av de finaste personer jag känner beskrev sin känsla inför området där hennes pappa bor som det slog mig igen. Hon beskrev så vackert och tydligt hur känslan av att komma hem stegras när hon närmar sig pappans hus. Och kanske framförallt den varma famn och det stöd hon får från pappans sambo. Det är nog något nytt även för henne, för jag vill minnas att hon berättade samma dag som hon själv upptäckt det. Jag är så glad för hennes skull, för att hon får känna lite ro och trygghet mitt i det krig hon utkämpar inombords just nu. Men samtidigt så avundsjuk. Avundsjuk på alla som får komma hem ibland och bara vara hemma. Bli omhändertagen och/eller koppla av. Avundsjuk på alla som säger ”det ska bli så skönt att komma hem till föräldrarna. Äta mammas mat och bli bortskämd”. Det handlar inte om att pappa dog för snart ett halvår sedan, och inte heller om att det snarare är jag och min syster som fått ta hand om dem än tvärtom. Utan om att känslan av att vara ”hemma” aldrig kan infinna sig. Att jag får panik och gör allt för att hålla mig därifrån så fort jag är ”hemma” i Falkenberg och hälsar på. Och dåligt samvete för att jag tror mig ge mamma känslan av att inte räcka till när jag bara flyr hela tiden.
Idag när jag satte mig på järnvägsstationen bestämde jag mig, på riktigt, för att ta första bästa tåg och bara se var jag hamnar. Något som jag velat göra ganska länge. Klockan var 11:45 när jag gick fram till tavlan och läste ”12:00 Falun Gävle, 12:15 Hallsberg Mjölby, osv”. Skitkul. Så jag klev på tåget mot Falun, för jag tänkte att det förmodligen var meningen att jag skulle komma ”hem” och att det kanske skulle bli skönt. Kände att jag kanske äntligen skulle orka stapla den sista veden, klippa gräset och framförallt flytta in ordentligt. Huset är fortfarande ett bombnedslag där jag kryssar mellan flyttkartonger och halvpackade väskor.
På tåget överraskade jag mig själv med att göra något som jag sällan vågar. Nämligen att börja prata med den söta tjej jag såg när jag klev på tåget. Hon var lite blyg först och djupt engagerad i Youtubeklippen på telefonen som hon höll i handen. Men efter en stund fick jag ur henne att hon hette Denise och var 3 år gammal. Hon skulle fira midsommar hos sin mormor i Lindesberg. Jag erbjöd henne en av mina persikor och att låna min rosa Ukulele som jag köpte igår. Men telefonen var så mycket intressantare och jag pratade lite med hennes mamma istället. Hon kallas Mirre och är 26 år. Som jag. Bara 1½ månad äldre. Rent matematiskt alltså. Mentalt är jag nog närmre Denise i ålder.
Tillbaka till det ämnet. Denise och Mirre gick av tåget och jag var åter ensam med min ukulele och mina telefoner med sinande batteri. Några desperata försök att hitta någon form av midsommarfirande gjordes men jag fann mig i att ”jag hade ju chansen att åka till festen i Stockholm. Det blir inget firande och jag är lika glad för det.”. Jacob råkade vara på stationen i Borlänge samtidigt som jag så vi satt och pratade i 5 minuter innan hans buss gick till Avesta och mitt tåg gick vidare till Falun. Jag kom hem efter att ha åkt Longboard genom Falun utan att se en enda människa. Efter 2 skottkärror ved kände jag hur knäna vek sig under mig, samtidigt som en längtan växte sig allt starkare. En längtan att gå rakt in i skogen tills jag stupar och ingen någonsin hittar mig. Längs stigen som leder till den inre frid som jag så desperat försöker jaga. Trots att jag vet att man inte kan springa sig lugn. Hemlängtan? Är det så det känns? Är det skogen som är mitt hem? Hur som helst gick jag upp mot skogen men hann bara till första bästa sten innan jag var tvungen att sätta mig och gråta. Som vanligt kom det bara en tår och jag blev besviken. Det finns något förlösande i att gråta floder och det är precis vad jag har behövt göra i över ett halvår nu. Men det kommer aldrig. En tår i taget men aldrig mer. Eller ett påklistrat skratt som syns utåt men inte når in till mig själv.
Så vad betyder hemma? Och är det någon mer än jag som trampar runt i evig rotlöshet? Kan man hitta hem utan att veta vad det betyder? Är mitt enda hopp att hitta personer som får mig att känna mig som hemma eller kan jag hitta det på egen hand, inom mig själv?
