Med en viss ironisk underton har jag använt det där påståendet ganska ofta på slutet. Som en följd av att stora delar av mitt liv formats utifrån en lögn vid sex års ålder.
Jag har snuddat vid det i något av mina tidigare inlägg. Hur jag isolerade mig från nära relationer till tjejer under hela min uppväxt. Jag var sex år och gick på ”lekis” när jag fick frågan om där fanns några söta tjejer, och om jag var kär i någon. Jag vet inte varför jag svarade ”Marie”, men jag fyllde i med att alla killar på lekis var ihop med henne. Att vi hade en vecka var. Så det där påståendet om att barn aldrig ljuger har jag av naturliga skäl aldrig varit något stort fan av.
Det här följdes av att jag vid varje kalas där min släkt närvarade (vet inte hur länge, det var ju ett tag sedan…) fick frågor om hur det gick. Och blev lite retad och påhoppad med jobbiga kommentarer om mig och Marie. Det hade nog inte varit så farligt om jag överhuvudtaget hade någon relation till Marie. Men vi gick bara på samma lekis. Jag kan inte ens minnas att jag pratade med henne på den tiden. Lögnen fick mig att intala mig själv att aldrig mer berätta för min familj att jag var intresserad av tjejer. Och det höll i sig. Håller i sig. Jag pratade, efter det året, aldrig med min familj om hur något kändes. Slöt mig själv och blev inåtvänd. Trots att jag uppfattades som helt tvärtom. Som en följd av det vågade jag aldrig ”fråga chans” på någon (det har jag också nämnt tidigare). Kan inte heller minnas att någon frågade mig. Men det var det enda jag ville. Men dagar blev till månader, till år. Tolv år.
Ganska tidigt, och naturligt, förändrades min inställning. Från ”Jag ska aldrig berätta nåt om vad jag känner”. Till ”Jag kan aldrig bli ihop med nån”. Till ”Ingen vill ha mig”. Till ”Om jag nånsin träffar någon som vill ha mig tänker jag aldrig släppa taget”. Och det gjorde jag aldrig heller. Först tog det lång tid innan jag träffade någon som besvarade mina känslor, och sen vägrade jag släppa taget. I alla lägen. Jag var arton år när jag blev ihop med min första och enda tjej. Tolv år senare. Jag tror att jag aldrig riktigt berättade för min familj att vi var ihop, det blev ju ändå uppenbart. Jag kunde aldrig heller krama eller pussa henne inför någon annan, för att lögnen var så djupt förankrad i mig.
Nu står jag där igen. Mellan ”Ingen vill ha mig” och ”Om jag nånsin träffar någon som vill ha mig tänker jag aldrig släppa taget”. Något som låser mig väldigt mycket. För om det är något jag har lärt mig så är det att man inte kan veta idag vad som händer i morgon. Att man inte kan gå in i en helt ny bekantskap och förvänta sig att den ska vara hela livet ut. Men det är så svårt för mig att ens föreställa mig hur man gör. Hur man blir ihop med någon utan att tro/hoppas på ett livslångt förhållande. Hur man tar första steget till en relation utan att förvänta sig/hoppas på mer. Och om jag nånsin ska träffa någon igen måste jag lära mig det. Att allt har sin tid. Att man inte vet förrän efteråt. Att livet är en dans på rosor, men en dans med svåra steg.
Sista tiden har jag pratat en del med en vän från högstadiet. Som av en händelse faktiskt var Maries bästa kompis på den tiden. Om hur saker i barndomen sätter djupa spår som fortfarande påverkar vardagen och livet. Vi gick förmodligen i en av de värsta högstadieklasserna genom tiderna. Och jag vill gärna skriva ett inlägg ihop med henne. Om dessa sår. Och spår. Om hur sjukt det var. Hur mycket vi hatade det. Jag hoppas att det blir av. Det får tiden utvisa. Som så mycket annat…
Kram