Helgens tävling var tänkt som ett sista genrep inför vinterns längsta äventyr, Patrouille des Glaciers. Finalen i Franska cupen, La TransVanoise skulle bjuda på 38 kilometer och 3820 höjdmeter. Tekniskt och fysiskt sett en perfekt träning för det som väntar oss om några veckor. Istället blev det… Varma vindar, regn upp till 3000 meters höjd och riktigt svåråkt, tung snö. Rejält avkortad bana och – en tredjeplats!

Raphaël fick bestämma farten i början och det gjorde han alldeles utmärkt. Vi konstaterade även att vi båda låg på nästan exakt samma puls hela vägen uppför första backen, vilket jag tycker är ganska anmärkningsvärt. Joachim hade känt sig lite hängig före loppet och hade inte samma monsterkraft som tidigare under säsongen, men han klarade att hänga på oss andra nästan överallt. Efter första stigningen (1200 höjdmeter) låg vi trea, men blev omkörda utför av ett lag. Här får jag erkänna att det var mitt fel. Utförsåkning i spårig, blöt, tung, halvfrusen snö verkar inte vara min bästa gren… Åtminstone inte i dålig sikt och med utrustning som främst är gjord för uppförsåkning.

Dock var det bra för psyket att känna hur lätt vi gick om och ifrån de andra lagen igen, uppför nästa stigning. Från och med den andra av tre stigningar lyckades vi alltså konstant hålla vår tredjeplats, trots att jag ramlade och/eller tappade skidan tre gånger under sista utförskörningen. Tyvärr var det för dålig sikt för att kunna ta några bilder, annars hade ni nog förstått att vem som helst inte hade tagit sig ner där oskadd… Att vi slutligen tog oss i mål med tredjeplats, hälsa och (nästan allt) material i behåll var ett fint kvitto, speciellt för mig, på att formen slutligen är på väg även denna vinter. Bättre sent än aldrig…

Dagens tävling var även den första hittills som körts med ”ordinarie” laguppställning. Raphaël, Joachim och jag är det lag som är anmält till PDG och även det lag som vi tänkt ställa upp med i de flesta tävlingar under vinterns gång. Olika saker har stoppat oss men nu fick vi äntligen svart på vitt att vi är ett riktigt jämnt lag, alla tre med olika styrkor. PDG kommer inte bli en dans på rosor, men bättre förutsättningar har jag svårt att föreställa mig.

Resultat
Nörddata från movescount <- spana in pulskurvan, det finns mycket kvar att ge när formen kommer på riktigt!!

Bilder från loppet bör publiceras på arrangörens hemsida inom kort. Sikten var betydligt bättre i de nedre partierna så det är inte omöjligt att det går att se oss där!

Vintern har dröjt även här i alperna. Men natten till idag, när snön äntligen kom, var det som om den aldrig skulle sluta falla. Dagens liftåkning blev ett välbehövligt avbrott från träning och tävlingar där kroppen inte riktigt svarat.

Idag åkte jag alltså lift och off-pist i stort sett oavbrutet från öppning till stängning hemma i Veysonnaz/Thyon. För första gången i mitt liv önskade jag att jag ägde en actionkamera (eller åkte med fotograf), under dagens sista åk genom solnedgången. I helt orörd, knädjup snö, hela vägen fram till huset där jag bor. Men nog om detta, jag skulle ju berätta om de tävlingar jag hunnit köra hittills i vinter och vad jag tar med mig från dem. Formen har lyst med sin frånvaro, och resultaten är väl inget jag kommer skriva med på en meritlista. Men det har blivit riktigt bra fartpass i form av fyra vertikaler på olika ställen runt om i alperna.

2015-12-19 Franska mästerskapen vertikal, Pipay – 7 Laux, Frankrike
När det kommer till vertikaler finns väl oftast inte så mycket att säga om själva omgivningarna och naturupplevelsen. Det handlar väl mest om att hantera smärta och ansträngning. Förutom när formen är riktigt bra, förstås… Så här i efterhand var det nog lite överambitiöst att ge sig iväg nästan 4 timmar enkel resa för en vertikal på 540 höjdmeter. Speciellt efter att ha varit sjuk i en vecka och bara hunnit köra ett enda träningspass sen jag kom ner till Schweiz. Men samtidigt var det nog nyttigt på något sätt. Nivån, och tätheten mellan åkarna, var betydligt högre än vad jag är van vid. Och dessutom fick jag mäta mig med både Kilian Jornet och Mathéo Jacquemoud. Det hade jag bara gjort en enda gång tidigare. Just idag var det kanske inte någon positiv erfarenhet från min sida, rent resultatmässigt, men det är alltid bra med perspektiv!
Resultat (filen är lite trasig men jag hade 27:54, Mathéo hade precis över 21…)
Karta etc

2015-12-27 Crans-Montana Vertical Race, Crans-Montana, VS, Schweiz
Jag vaknade helt utsliten efter gårdagens monsterpass från Sion till Verbier. Helt övertygad om att det skulle bli en välbehövlig vilodag, råkade jag av en slump upptäcka att det går en kvällstävling tvärs över Rhônedalen. De uppgifter jag tidigare fått sade ”inställt pga snöbrist”, men plötsligt gick det att läsa ”Crans-Montana kör ersättningstävling”. Det som skulle bli en vilodag blev istället en dag av kombinerad återhämtning/uppladdning. Aldrig förut har jag förberett mig så noga inför ett vanligt kvällsrace… Hur som helst gav jag mig iväg nerför berget och upp på andra sidan dalen.
Loppet började med löpning (pga snöbrist) första 150 hm. Sen var det dags att ta på skidorna och avverka de resterande 550 hm upp till Cabane des Violettes. Ett väldigt trevligt lopp, även om jag inte kunde njuta fullt ut efter gårdagens äventyr.
Resultat
Karta etc

2015-12-29 Montée de la Foilleuse, Morgins, VS, Schweiz
Jag bokstavligen sprang in i startfållan på denna flacka vertikal efter att ha dröjt mig kvar lite för länge på jobbet och dessutom räknat lite väl optimistiskt på restiden. Flack åkning brukar vara min styrka efter alla år på längdskidor, så jag hade sett fram emot detta lopp. Ett lopp som jag genomförde helt okej men där kroppen fortfarande var lite för sliten. Ett bra träningspass som jag kanske borde ha stått över…?
Resultat
Karta etc

2016-01-02 Barlouka’s race / Schweiziska cupen, Veysonnaz, VS, Schweiz
Förra året gjorde jag mitt livs första skidalpina tävling just här. Den ursprungliga bansträckningen går nästan exakt från mitt hem till min arbetsplats, och det är ju kul att tävla på ”hemmaplan”! Tyvärr blev banan, pga snöbrist, flyttad till grannpisten. Den stundtals mycket branta Piste de l’Ours, som enligt myten olagligt avverkades över en natt för att kunna arrangera alpina tävlingar på världsnivå för många år sedan. Även de starkaste åkarna fick zick-zacka sig upp för de värsta partierna, och de flesta instämde nog med att tävlingen var i brantaste laget… Ett mycket trevligt inslag för min del var att få tävla mot lite andra svenskar i form av Ida Nilsson och Emelie Forsberg. Ännu trevligare var det lilla träningspass vi körde tillsammans som nedvarvning samt väntan på prisutdelning. Tack tjejer!
Resultat
Karta etc