Ett inlägg med snarlik titel har redan skrivits. Jag gjorde nämligen en spellista på Spotify med låttiteln som namn. Men låten förtjänar att nämnas igen. Den säger så mycket. Utan att berätta allt. Som så många vackra låtar gör. Den här gången om att vara och behöva vara ensam, men samtidigt behöva närhet och sällskap mer än någonsin. Vidrig känsla. Fin låt.

Hello Saferide – Loneliness is better when you’re not alone (Spotify)

”What would you say if I asked of you
– out of loneliness, out of loneliness
What would you say if I asked of you
– out of loneliness, out of loneliness
Could I be with you
Can I be with you

It’s warm inside the night club
Your face is lit up by a disco light
I don’t want to go home alone, not tonight
I have a picture of a man who used to sit in that chair
I will go anywhere
Just as long as I’m with someone
You will do, just take me home for tea

If I told you my stories and sang you my songs
Would you laugh at me
Would you pity me
What would you say if I asked of you
Not out of accident, out of loneliness
Would you shelter me
Will you shelter me

I will be gone when you wake up
No awkward breakfasts, I swear
And don’t you look for me, because I could be anywhere
In someone else’s house
In someone else’s arms
With someone else to warm the pain away

What can I ask of you
What would you want from me
What would you say if I just fell asleep”

Idag fick jag höra en intressant reflektion kring att lyssna på musik. Eftersom jag själv insett att vi alla hör musiken på olika sätt hängde jag upp mig lite på det här och tänkte reda ut min syn på det.

Ola sa ”Jag bryr min nog egentligen inte så mycket om ifall låten är bra eller inte, det handlar nog mer om att jag kopplar den till en speciell plats eller händelse”. Vi fortsatte prata om det där en stund, och självklart har jag också låtar som direkt skickar mig tillbaka till hörnet av ett mörkt lågstadiedisco där alla andra dansar eller till platser och händelser som jag starkt förknippar med låten i fråga. Men i mitt fall är det inte sådant som får mig att gilla eller fastna för en låt. Jag lyssnar, kanske inte helt otippat, på texter. Det märks nog om inte annat när jag skriver egna texter, då jag mest skriver låtar helt utan melodi eller refräng. Trots att jag inte på något sätt är omusikalisk. Jag vet till exempel oftast vilken nästa vers i låten är trots att jag råkar komma in mitt i ett mellanspel. Gissar att jag har nån slags hög detaljhörsel. Finns det nåt som heter så?

Jag kunde aldrig förstå hur folk kan lyssna på och tycka om hopp-å-skutt-disco-musik. Såna utan eller med väldigt enformig text, som man bara blir knäpp av att lyssna på. I mina öron är det bara en slinga som upprepas om och om igen. En av alla anledningar till att jag har så svårt för att vara ute på nattklubbar och härja. Men de flesta andra verkar uppskatta det där hjärntvättarmaterialet. Först när en klasskompis på högskolan sa ”Jag lyssnar nog egentligen inte så mycket på texten, jag hör mest musiken” började jag förstå att vi nog uppfattar saker olika. Detta var första gången jag fick höra någon försvara ”vanligt folk”-musik. Åtminstone någon med en IQ över 100.

Så jag har alltså identifierat dessa tre olika, tydliga, sätt att höra/uppskatta musik. Textlyssnare, melodilyssnare och minnesbildslyssnare. Sen har vi förstås audiofilerna som lyssnar på ljudkvalitén. Något som jag tror spänner sig över hela ovan nämnda skara. Jag är själv lite hobby-audiofil, dock inte tillräckligt insatt än så länge. Men det finns säkert fler sätt? Finns det någon mer än jag som tänkt på det här och har en annan syn eller något att tillägga?

Markus Krunegård nämnes i mitt festivalinlägg som en artist som ständigt växer i mina ögon. Ovan nämna låt är en av de första, närmare bestämt den andra av hans låtar som jag fastnade för. Sa jag att jag gillar textintensiv musik?

Spotify: Markus Krunegård – Ibland gör man rätt, ibland gör man fel

Bara titeln med tillägget ”lev med det”, säger ju en hel del. Men utan att själv ha upplevt exakt det där han sjunger om blir jag direkt medryckt av hans förmåga att måla upp en berättelse utan att behöva säga allt. Som vanligt har jag fetmarkerat några favoritrader.

”Jag skulle springa efter men trampa snett
Ibland gör man fel, Ibland gör man rätt
Hon skrek ”stanna bilen kom igen bestäm dig”
Så jag stängde dörren och tänkte sen
Och när jag tänker efter såhär långt efter
Så kan jag se hur fel det blev

Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det
Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det

Det är inte hur man har det
Det är hur man tar det
Och när man längtar tar saker tid
Det är nåt mellan oss, mellan oss och världen
För långsamt, för snabbt men aldrig i takt
Vi vill ju bara andas
Sova och andas omvartannat inget mer

Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel
Lev med det
Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel
Lev med det

Du tittar i din atlas, bläddrar och gråter
”Vad är det med dig?” Säg det
Alla kartor och städer, vatten och platser
Som vi aldrig ska få se
Det är halt och farligt men vi måste få luft
På promenad i vår gamla hemstad
På juldan alla svarar att allt är bra och vet du vad

”Jag skulle till Prag men hamnade i Polen
och träffade Ted och nu ska vi ha barn
och jag skattar mig lycklig som körde fel
när jag vet hur rätt det blev”

Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det
Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det

Jag ser dom klättra i träden för att se mer av världen
För ett vidsynt liv precis som vi
Det var tropiska nätter och vi låg vakna på taken
Och såg ut på stan vi bodde i
Som var vår och som var stor och tuff och hård
Och skulle bli för liten sen men det visste vi inget om än

Jag ser dom klättra i träden för att se mer av världen
För ett vidsynt liv precis som vi
Och din morsa var lycklig igen med nån ny kille igen
Dom stod och pussades på balkongen
Sen en vecka senare var det inget mer med det
Hon stod och rökte och skrek under fläkten
”Jävla karlar varför ska det vara så förbannat svårt
och ni två hör på se upp så att ni inte också blir såna jävla svin”

Vi tog på bästa skjortan och gick ner på karneval
Fyrverkerier, gratis bio nere vid Palace
Alla var där vid strömmen i drömmen
Vi ville bli nåt
Glöm inte bort oss
Alla vid Palace nere vid strömmen i drömmen

Och jag stal Emma från Anders som var trummis i bandet
Han grät och sa att allt var lugnt
Vi ville spela surf men det blev mest punk
Hårt skoningslöst och tungt
Du hade slutat äta när ni slutat prata
Du hata allt och ville dö och det anförtrodde du mig och sa:

”Markus jag är din tjej men berätta inte för nån
du verkar va sån man kan lita på”
Men jag som aldrig hade blivit kysst
Kunde inte va tyst och dan efter läckte det ut
och du gjorde slut

Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det
Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det
Ibland gör man absolut ingenting men det blir fel ändå
Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det
Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det

All den här tiden som jag vilat och velat
Vilat och väntat och kastat bort
Inte nu, kanske sen kommer jag också tycka
Att allt dåligt för med sig nåt gott”

Emmylou med First Aid Kit är en av flera låtar som jag kommit i kontakt med genom en svindyr stereo hos en fin vän som är audiofil och HiFi-nörd. För Er som är ännu mindre insatta än mig kan jag ge en kort amatör-förklaring.

Spotify: First Aid Kit – Emmylou

Ljudkvalitén framhävs nämligen väldigt tydligt när man stoppar skivan i en exklusiv anläggning, som du absolut inte hittar i en vanlig elvispbutik. Även HiFi-klubben ligger i lä när det kommer till att leverera kvalitet. Besök gärna Lasses HiFi någon dag ifall du har vägarna förbi Falun och vill höra skillnaden. Ljud som du aldrig hört kommer framträda i låtar som du alltid hört.

Tillbaka till Emmylou, som är en låt inspelad med… I mina öron… Riktigt bra kvalitet. Den kastar mitt medvetande rakt in i soffan hos min audiofilvän. Och som vanligt blir låtarna för mig mycket bättre när jag hör och förstår texten. I detta fallet fastnar jag även mycket för kopplingen till personerna som nämns i texten och deras historia, och det får mig bland annat att tänka på mästerverket Walk the Line.om Johnny Cash.

”Oh the bitter winds are coming in,
And I’m already missing the summer.
Stockholm’s cold but I’ve been told
I was born to endure this kind of weather.
When it’s you I find like a ghost in my mind,
I am defeated and I gladly wear the crown.

I’ll be your Emmylou and I’ll be your June
And you’ll be my Gram and my Johnny too.
No, I’m not asking much of you
Just sing little darling, sing with me.

Now so much I know, that things just don’t grow
If you don’t bless them with your patience.
And I’ve been there before, I held up the door
For every stranger with a promise.
But I’m holding back,
That’s the strength that I lack,
Every morning keeps returning at my window.
And it brings me to you,
And I won’t just pass through,
But I’m not asking for a storm.

Chorus:
I’ll be your Emmylou and I’ll be your June
And you’ll be my Gram and my Johnny too.
You know I’m not asking much of you,
Just sing little darling, sing with me.

And yes, I might have lied to you,
You wouldn’t benefit from knowing the truth.
I was frightened but I held fast,
I need you now at long last.

I’ll be your Emmylou and I’ll be your June
And you’ll be my Gram and my Johnny too.
No, I’m not asking much of you,
Just sing little darling, sing with me.”

Andra bidraget till dagens låt är ett lite udda inslag. Udda i den bemärkelsen att den är oerhört intern och inaktuell i sin helhet. Och unik i att en hel vers handlar om mig. En verserna är och förblir dock alltid aktuell och rörande för mig. Tack Jonny – du är ett geni!

Youtube: Jonny Dufwa Andersson – En visas slut

För första gången sedan vi tog studenten har jag vågat börja se tillbaka till och prata om den tiden. Den värsta i mitt liv. För er som vet vad jag gått/går igenom de senaste månaderna säger det kanske en hel del? Jag nämnde det lite lätt i inlägget ”Kramar” för ett tag sedan. Kan mycket väl vara så att ämnet återkommer när jag försonats med mina minnen från våren och sommaren 2005. Idag kunde jag hur som helst se tillbaka och tänka på den där dagen då vi tog studenten, utan att vilja kräkas. Jag kunde lyssna på låten Jonny skrev till avslutningen och njuta av minnena. Därför ger jag honom Dagens Låt idag. Vi ses snart Jonny, då ska det skapas konst!

Ständigt aktuell och träffande:
”Till pojken, han som alltid tror naivt på kärleken
Dom säger: -Jag kan ej bli kär i dig, men kan jag få va din vän? 
– Absolut, det får du gärna, bara ställ dig i min kö
Men kön är väldigt lång, så du riskerar nog att dö…” 

… Och den om mig: (oerhört intern)
”För vi är dumma i huv’et, jag och Anden i teknik
Jag tänkte efter när vi åkte hit att: Vi kommer åka dit!
Men när vi umgås allt för länge man vill sjunka ner i jord
Men ni vet väl att en fis säger mer än tusen ord?” 

Kram!

Först ut i kategorin ”Dagens Låt” var inte svår att välja. Den är en av de bästa låtar jag någonsin hört. Av en av de allra största. För två veckor sedan stod jag långt fram på Ullevi och väntade bland 66017 andra för att se honom live igen. Bruce Springsteen. Tyvärr spelades inte den här låten förrän nästa kväll. Inför ännu fler personer. Mäktig kille. Mäktigt band. Mäktig låt. R.I.P Clarence Clemons och tack för dina underbara bidrag till musiken!

Jag vet inte riktigt när den kom in i mitt liv. Den bara finns där. Jag tror faktiskt inte att det var så värst många år sedan jag upptäckte låten. Men den känns som en del av mig. Och jag älskar den. Clarence Clemons’ mäktiga saxofonspel lyfter den till ännu högre höjder, trots att den håller världsklass redan vid introt. Dagens låt är en underdrift, den är med mig alla dagar i veckan, resten av livet. Men likväl platsar den här. Om än väldigt överkvalificerad.

Spotify: Bruce Springsteen – Thunder Road

”And the screen door slams, Mary’s dress sways
Like a vision she dances, across the porch
As the radio plays, Roy Orbison singing for the lonely
Hey that’s me and I want you only

Don’t turn me home again
I just can’t face myself alone again
Well, don’t you run back inside, darling
You know just what I’m here for

So you’re scared and you’re thinking
That maybe, we ain’t that young anymore
Show a little faith, there’s magic in the night
Ain’t a beauty, but hey you’re alright
Oh yeah, and that’s alright with me

You can hide ’neath your covers
And study your pain
Make crosses from your lovers
Throw roses in the rain

Waste your summer praying in vain
For a savior to rise from these streets
Well, I’m no hero, that’s understood
All the redemption I can offer, girl, is beneath this dirty hood

With a chance to make it good somehow
Hey, what else can we do now?
Except roll down the window
And let the wind blow back your hair

Well, the night’s busted open
These two lanes will take us anywhere
We got one last chance to make it real
To trade in these wings on some wheels
Climb in back, Heaven’s waiting down on the tracks

Well, oh oh, come take my hand
We’re riding out tonight to case the promised land
Oh oh, thunder road, oh thunder road, oh thunder road

Lying out there, like a killer in the sun
Hey I know it’s late, but we can make it if we run
Oh oh, thunder road, sit tight take hold, thunder road

Well, I got this guitar, and I learned how to make it talk
And my car’s out back, if you’re ready to take that long walk
From your front porch to my front seat
The door’s open but the ride, it ain’t free

And I know you’re lonely
For words that I ain’t spoken
But tonight we’ll be free
All the promises’ll be broken

There were ghosts in the eyes
Of all the boys you sent away
They haunt this dusty beach road
In the skeleton frames of burned out Chevrolets

They scream your name at night in the street
Your graduation gown lies in rags at their feet
And in the lonely cool before dawn
You hear their engines roaring on

But when you get to the porch, they’re gone
On the wind, so Mary climb in
It’s a town full of losers
Then we’re pulling out of here to win”