Efter mitt förra utlämnande inlägg fick jag en hel del respons, vilket jag hade hoppats på men inte förväntat mig. Lika naket blir det denna gången, och jag vill varna för att det kan ta rätt hårt på personer som är eller varit i min närhet. Men det spelar ingen roll, för en dag kommer det en skiva med låtar jag skrivit och de är lika nakna och lika vassa. Jag förväntar mig ingen respons den här gången heller, men det klart jag hoppas…
För mindre än en vecka sedan återvände jag till Facebook efter några månader i exil. Idag fick jag läsa att min syster och hennes kille Andreas (ja det är förvirrande, men som tur är använder han sällan sitt riktiga namn) varit ihop ett år. Detta inlägg är tillägnat dem som ett Grattis-med-förklaring-om-varför-det-inte-kan-komma-från-hjärtat. Men det kommer lika mycket vara en reflektion kring olikheten mellan logik, känslor och tankar. Jag är verkligen glad att Camilla äntligen har träffat en kille som ger henne precis det hon behöver. Både trygghet och upplevelser förpackat i en riktigt rolig personlighet.
Men så var det det här med ettårsdagar… Det kanske låter lite konstigt för icke-insatta, men jag har aldrig upplevt en sådan trots att jag var tillsammans med en av världens finaste människor i nästan åtta år. Som så många andra speciella dagar och högtider har jag själv tagit ifrån mig möjligheten att njuta eller glädjas åt dem. Det skulle vara så lätt att skylla på andra. Exempelvis för att jag blev dumpad precis innan vår ettårsdag eller för att jag i samma tid var på väg att ta studenten och därmed (hittills) fått panikattacker varje vår när de vita hattarna åkt fram. Men det är väl inte någon annans fel att jag aldrig lärt mig bearbeta traumatiska upplevelser och konflikter? Nej. Det är jag som misshandlat mig själv sen jag var 6-7 år genom att försöka bygga upp en fasad av odödlighet och känslokyla. Som så många andra av mitt kön.
Men idag kände jag en tydlig skillnad. När jag läste om min systers ettårsdag fick jag visserligen en klump i bröstet, men istället för att deppa ihop och tjura gjorde jag det till ett mål. Att någon gång i livet få uppleva en ettårsdag som något positivt. Om inte min egen så någon annans… Tack Camilla, och Grattis igen!
Det jag utlovade i första stycket var en reflektion om tankar, känslor och logik. Något som jag lärt mig extremt mycket om under det halvår som nu ligger bakom oss. Under hela mitt vuxna liv (nåväl, jag är väl inte så gammal, men ändå…) har jag låtit logiken, slumpen och omgivningen styra. Jag trodde mig veta att något är bra (logik) så därför håller jag fast vid det. Jag trodde att omgivningen förväntade sig en specifik version av Andreas, så då försökte jag vara den versionen. Men mådde jag bra? Ville jag träna? Var jag så trygg som jag ville vara? Mådde jag bra av att flera gånger varje år bli påmind om saker som skar så djupt i mitt inre att jag tappade hoppet om livet varje gång? Och att den som fanns där och lyfte upp mig (eller egentligen ”hjälpte” mig att ignorera depressionen) varje gång själv var inblandad i många av de saker jag mådde dåligt av? Nej.
Eftersom jag publicerar det här offentligt vet jag att det finns en överhängande risk att fel personer läser det här. Och ni får gärna hata mig. Men ni har varandra. Sitt ni och skäll på mig, bara jag slipper höra det. Det finns ingen som kan hand om mig i mina panikattacker och när jag mår dåligt. OK, det är för att jag inte låter någon göra det. Men lika mycket för att mina närmsta vänner är så långt bort geografiskt. Innan jag lämnar det här bittra stycket vill jag förtydliga en gång till: det är mitt eget fel att jag behandlat mig själv på det här viset. Ingen annans. En dag ska jag försöka övertyga mig själv om att även jag har ett värde.
Nog med bitterhet, jag ville ju vara konstruktiv och intressant. Vad jag ville komma till var att dela med mig av erfarenheter från det jag går igenom. I många år har jag undvikit sanningen vad det gäller egen vilja och drömmar, eget värde, egna känslor och bara rättat mig efter annat. Och först nu när jag stannat upp inser jag hur fel det var. För mig har det gått så långt att jag inte längre hade någon kontakt med vad jag själv ville eller kände. Nu har kontakten börjat återvända långsamt, men det går så mycket upp och ner att jag sällan orkar bry mig om att försöka greppa det. Ena dagen tror jag mig veta precis vad jag vill och känner, jättestarkt. Andra dagen är jag helt apatisk och helt plötsligt blir jag nästan äcklad eller rädd av det jag tänkte föregående dag.
Så om du läser detta och vill ta med dig något av det. Läs noga nu: Det är ditt liv, det är kort, pågår här och nu och du själv bär ansvaret för att ta vara på tiden. Ingen annan. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra det och bara tänkt ”äh vaddå? det är väl helt självklart? hur skulle man kunna göra fel?”. Bara för att jag varit så obekväm med sanningen. En av de största vändningarna kom för mig när jag fick en bok om självkänsla. Jag fick den på min förra namnsdag. Varje ord jag läste gjorde så jävla ont, för jag insåg hur fel jag hade gjort och hur jag sakta men säkert monterat ner allt vad självförtroende, självkänsla och självbild heter. Och jag insåg redan då (November 2011) att jag skulle behöva ändra mitt liv från grunden för att må bra på riktigt. Men det verkade för svårt och jobbigt så jag valde att blunda och försöka fortsätta i samma spår.
När pappa dog i januari dog jag också. Inuti. Och det är jag väldigt glad för. Det var något som krävdes för att jag skulle vara tvungen att bygga upp mitt liv från grunden. Jag försöker ta genvägar hela tiden men tids nog hoppas jag att jag ska lära mig att det är nuet och morgondagen som spelar roll och inte det förflutna.
Min insikt om skillnaden mellan logik, känslor och tankar yttrar sig på flera sätt. Logiskt sett vet jag numera om att jag är vältränad, rolig, snygg, sexig och intelligent. Men jag kan omöjligtvis känna det. Om det råkar nå fram till mig att någon tycker de där sakerna om mig blir jag lika chockad varje gång. Och stressad över att jag varken vill eller kan ta vara på den här ”Enda personen i världen” som tycker så och ser det.
I det här fallet är det logiken som måste övertala känslan att ändra inställning. Men när det kommer till andra saker, som min egen vilja och känslor så är det tvärtom. Ett tydligt exempel är den hårda träning som jag genomförde i många år. I början gjorde jag det förstås av egen vilja men någonstans på vägen vände det till att det bara var byggt på logik och förväntningar. ”Jag lever ju i min dröm, det klart jag ska träna/tävla”, ”Jag mår ju bra av det här, det klart jag ska fortsätta”, ”Jag förknippas med det här, utan träningen är jag inget” är några exempel på de ”sanningar” som fått styra sedan viljan och motivationen brunnit ut. På samma sätt har jag utgått från min kunskap om vad som utvecklar kroppen på bästa sätt för att nå resultat i träningen. Men jag har äntligen förstått att det i grunden är en sak som är viktigare än allt annat i träningen. Det måste vara roligt och du måste vilja träna på riktigt för att du ska utvecklas. Självklart måste man träna även de tråkiga passen ibland om man vill bli bäst i världen. Men det får inte vara så att 1 pass i månaden är roligt och resten en pina.
Nu har jag tappat tråden väldigt många gånger här, men för er som orkade hit ner: Lär er att känna vad ni själva vill och känner, innan nåt annat tar över! OCH Grattis Camilla och Ansin på ettårsdagen! För att sy ihop säcken har jag alltid kommit ihåg och försökt glädjas åt mina egna årsdagar. Men aldrig någonsin kännt någon fullständig glädje över dem. En konflikt mellan logik och känslor. Som så mycket annat.
Kram.