Ensamhet är ett annat begrepp som jag analyserat och utsatt mig själv för i alldeles för hög grad under den senaste tiden. Sedan länge har jag alltid haft svårt för att se de till synes ensamma människorna. Mannen som sitter själv i ett hörn på restaurangen med en tallrik mat och ett glas vin. Barnet som sitter tyst och själv i ett hörn av klassrummet. Personerna som lever ett ”helt” liv utan att få dela det med någon. Sällan har jag dragits med i utfrysningen/mobbingen. Oftast har jag varit (till synes) likgiltig. Ibland har jag tagit initiativet att engagera mig i dessa personer.

Men det är först nu jag ser grunden till mitt obehag. Större delen av mitt liv har jag nämligen kännt mig just sådär ensam och skyddat mig själv från att acceptera/inse det. Visserligen med människor runt mig för det mesta, men nästan aldrig helt förstådd eller ett med omgivningen. Tidvis har jag ansträngt mig extremt mycket för att anpassa mig till normen, men lika ofta gått min egen väg helt och hållet och därmed isolerat mig från all samhörighet. De senaste åren har jag hittat träningen och tävlandet som en ”plats” i en grupp där jag kände mig hemma. Och jag tror att det höll mig i Schack. På gott och ont. Tyvärr tränade jag på alldeles för hårt trots att jag tappat motivationen och orken, och numera är jag så bränd att det är jättesvårt för mig att komma iväg på de där träningspassen. Jag tror något inom mig är rädd för att bli lika bränd igen trots att jag vet att jag skulle må väldigt bra om jag kom ut lite oftare. Åtminstone motionera lite. Återigen en konflikt mellan logik och känslor/instinkt.

Den nedrustning av livet som jag genomfört sista halvåret har dragit allt till sin spets. Det började med en känsla av att vara ensammast i världen utan att vara själv. Sakta men säkert, och omedvetet, plockade jag bort alla samhörighetsfaktorer. Det var så mycket mindre påfrestande att känna sig ensam när jag verkligen var ensam.

De senaste veckorna har jag tagit små, små försiktiga steg i processen att bygga ett fungerande liv. Grunden är långt ifrån färdig men jag tror att det går åt rätt håll. Men ensamhetskänslan vägrar släppa greppet. Det finns några enstaka personer som jag känner mig fullständigt förstådd av och hemma hos. Och ni vet förhoppningsvis vilka ni är. Men i de allra flesta sammanhang ser jag mig själv fly eller önska att jag kunde.

Det värsta av allt är utekvällar. Ibland får jag den korkade idén att det skulle vara kul att gå ut en kväll och träffa lite nytt folk. Ibland lyckas jag hålla mig på den hårfina gränsen mellan kontroll och helborta. Men vid de allra flesta tillfällen gömmer jag mig bland de jag känner eller stryker runt ensam och ber om ursäkt för att jag finns. Detta är ett beteende som säkert går att träna bort men i dagsläget blir det bara en belastning som läggs på högen bland alla andra.

Det som fick mig att börja skriva detta inlägg var helgens Downhillresa till Åre tillsammans med tre gamla vänner och en ny. Vi hade grymt roligt och jag höll mig mirakulöst nog ”på hjulen” hela helgen. Trots att jag var nybörjare och, som de flesta vet, alltid oförsiktig. Ni andra kan ju ta en titt mellan sekund 13-16 på http://www.facebook.com/photo.php?v=25954721416&set=t.507728597&type=2 om ni vill se ett exempel på hur det brukar gå när jag vill göra något jag inte behärskar. Men känslan av att aldrig riktigt bli en i gruppen, trots att jag känner tre av personerna sedan länge och verkligen trivs med dem, gjorde sig ständigt påmind. Jag flyter iväg, längtar bort men ingenstans, tappar den känsla av glädje och tillhörighet som ändå infinner sig under dagen när vi tillsammans gör något grymt roligt.

Det är något i min själ som är så oerhört rastlös och jag är så trött på det. Jag vill vila men kan inte slappna av. Jag behöver vara själv men jag klarar inte av att vara ensam. Logiken och känslorna krigar och jag är för trött för att göra något åt det. Jag är inne i samma negativa spiral som jag alltid startar i tid och otid, men lyckas bryta någon gång ibland. Jag är så ensam att jag överreagerar när jag träffar någon som vill prata med mig och är så rädd att förstöra denna nya viktiga relation att jag blir tyst och snart ännu mer ensam. Känslomässigt. Logiken säger mig: ”om du slutar prata med honom/henne tror han/hon att du inte är intresserad av att prata mer”. Känslan säger mig: ”om jag säger fel sak nu kommer han/hon aldrig mer vilja prata med mig”. Så jag är tyst, för ”prestationsångesten” inför att säga rätt sak blir för stor.

Och ännu en ny bekantskap vänder sig om och går vidare i livet som om inget hade hänt. Kvar sitter jag med ännu en person i mitt hjärta. Där inne är det fullt av underbara människor som jag träffat genom åren och som fått sin egen lilla plats. Vissa har jag kontakt med ibland, andra ser jag aldrig mer. Men själv har jag nog aldrig varit där.

Mitt hjärta slår för Er andra. Men det slår iallafall förbannat hårt.

Kram