Morfar

Påskafton 2013, Revelstoke, BC, Kanada

Jag undrar hur det känns att ha en mentor. En förebild i livet som visar hur man visar hur det känns. Jag undrar hur det känns att växa upp med kärlek. Kunna gråta i en kram hos sin familj. Jag undrar hur det känns att ha en trygghet i sig själv. Att inte ständigt längta till nån annans. Jag undrar hur det känns att leka mamma, pappa, barn. Att fråga chans, att säga ja, att vara nykär. Jag undrar hur det kändes för mina föräldrar att tappa greppet. Eller om de insåg det för sent, precis som jag.

Jag tog en promenad igår längs kanten av en flod. Jag ville vila mig i solen, höra floden, känna vinden. För varje hund jag klappade blev bilden än mer klar. Plötsligt gick min morfar vid min sida. Han som alltid hjälpte andra, men som aldrig bad om hjälp. Han som kunde allt och lite till, och alltid ställde upp. Med en känslomässig mur till alla i sin närhet, men ändå med ett hjärta av renaste guld. Jag drömde om honom natten som kom. I ett gränsland mellan liv och död, mellan morfars hus och graven. Mellan hundarna och sjukdomen, men utan cigaretter.

Jag undrar väldigt mycket som är självklart för er andra. Men nu har livet börjat ge mig svar. Igår lärde jag känna en person som kanske ingen kommit nära. Som varit död en tid, men ännu lever kvar. Min morfar, och en stor del av mig själv.

4 reaktion på “Morfar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *