Två år

Det fanns en tid i mitt liv med beständiga mål och rutiner, ett hem och en vardag som jag sällan längtade bort från eller ifrågasatte. Jag hade världens finaste flickvän som helhjärtat och tveklöst gav mig allt, som alltid trodde på mig. Vilket var bra, för jag själv hade varken självförtroende eller självkänsla. Inte ens dålig dito utan ingen alls.

Jag var fysiskt relativt stark, på gränsen till elitled i Vasaloppet, sprang milen på under 35 minuter, halvmaraton på strax över 80 och 5000 meter på 16:27… Utöver det lyfte jag lite mer än min egen vikt i bänkpress. Jag hade äran och glädjen att umgås och träna med toppresterande idrottsmän och -kvinnor, vilket tyvärr också innebar att jag ständigt jämförde mig med dem. De som är i toppskiktet av VÄRLDEN i sina grenar. Det spelade ingen roll att jag var en vanlig enkel ingenjör från pengplatta Långås, på 7 m ö h utanför Falkenberg i Halland, som börjat träna på allvar först vid 20 års ålder. Jag kunde aldrig se vilken enorm utveckling jag gjorde på väldigt kort tid. Även idag har jag svårt att erkänna detta.

Jag passade även på att ta en högskoleexamen som byggnadsingenjör under den här tiden. Jag la inte särskilt mycket tid på denna utbildning men lyckades ändå på nåt sätt lämna den med årskursens bästa resultat och högsta betyg i nästan alla kurser. Något som jag fortfarande ibland försöker förklara bort med att det var en liten utbildning på en liten skola och att jag säkert skulle ha haft det mycket svårare på en ”ordentlig” utbildning…

Jag fick ett väldigt bra jobb på en internationell konsultfirma. Den eviga stressen över att ”bluffen” Andreas skulle avslöjas flåsade mig ständigt i nacken och gjorde att jag aldrig kunde vara nöjd med mina egna insatser. Första halvåret var en provanställning och jag var helt säker på att det skulle ta slut därefter. Det gjorde den såklart inte eftersom de var mer än nöjda med mig, men jag kan fortfarande, 1,5 år efter att jag sade upp mig själv, inte intala mig själv att de faktiskt menade allt positivt de sa om mig.

Idag är det två år sedan min pappa dog i cancer. De två första veckorna kände jag mig märkligt nog fri. Plötsligt hade jag något att skylla på. Det var inte konstigt alls att jag inte gick till jobbet, att jag varken tränade eller tävlade. Till och med mitt totala ointresse för att kommunicera och umgås med min älskade flickvän kunde jag skylla på pappas bortgång. Till en början…

Det var som att jag dog och föddes på nytt den dagen, på gott och ont. Jag lät demonerna komma in, och depressionerna avlöste varandra. Det var som att jag plötsligt lät de tråkiga känslorna ta plats på riktigt för första gången under mitt vuxna liv. Jag ville inget hellre än att gråta, men det var som om jag glömt hur man gör. Under ett års tid kom det inte mer än någon tår som bara lyckades vattna de sömnlösa ögonen.

Under månader av dödslängtan och tomhet var det en enda insikt som höll mig kvar. Jag trodde mig veta att om jag äntligen lärt mig släppa in ångesten och demonerna så måste det väl ändå betyda att jag en dag lär mig att även släppa in de positiva känslorna på riktigt? Under det senaste decenniet hade jag varit lika bra på att dölja den starkaste glädje som jag varit på att skjuta bort de läskigaste ångestmonstren.

De händelser som påverkat mig mest sedan pappa dog är troligtvis (i kronologisk ordning):
– Slutet på min stenhårda idrottssatsning
– Slutet av mitt 8-åriga, första förhållande
– Mamma fick sparken från sitt jobb
– Min första upplevelse av sex som var riktigt skönt även för mig, och därmed lite av en insikt i varför det verkar vara så jäkla viktigt för andra.
– Uppsägning från jobbet på eget initiativ, samt flytt/flykt till Stockholm
– Min halvt galna resa till Kanada och USA, där den sista ordentliga depressionen fick sitt slut
– Beskedet att mammas hjärntumör är tillbaka
– Informationen om att mammas förra hjärntumör varit elakartad och att man redan då visste att den en dag kommer komma tillbaka och döda henne
– Beskedet att mamma kommer att dö snart
– Stegvist förfall av mammas närvaro samt funktioner
– Ett kort men händelserikt förhållande där jag insåg för sent att jag låtit mig brytas ner till oigenkännlighet när jag som minst behövde det. Tillsammans med någon som jag fortsätter intala mig själv inte ville mig något ont alls
– Mammas död
– En (tillfällig?) flytt till Schweiz

Just nu har jag det riktigt bra, jag jobbar lite lätt i skidskolan här i alperna, och ibland som konsult i mitt eget företag. Men jag har inga planer, mål, drömmar eller visioner. Då och då flyger något förbi och jag gör vad jag kan för att följa. Och jag vet att jag klarar att genomföra precis vad som helst ifall jag bara vill. Men viljan består aldrig. För två år sedan brann en låga i mitt bröst, en stark och till synes omöjlig att släcka. Men den är borta. Jag lever ofta lyckligt i nuet men jag blickar sällan framåt. Som om jag vore rädd. Som om det inte fanns någon morgondag. Men det gör det. ”I morgon” är något av det vackraste jag vet och jag vill kunna se det igen. Jag vill ha tillbaka min låga.

En reaktion på “Två år

  1. En dag i taget …
    Kloka ord som används frekvent av vissa grupper men som ger lågan för dagen, i morgon är en ny idag
    Kram du bästa Andreas

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *