3a i La TransVanoise och final i Franska cupen

Helgens tävling var tänkt som ett sista genrep inför vinterns längsta äventyr, Patrouille des Glaciers. Finalen i Franska cupen, La TransVanoise skulle bjuda på 38 kilometer och 3820 höjdmeter. Tekniskt och fysiskt sett en perfekt träning för det som väntar oss om några veckor. Istället blev det… Varma vindar, regn upp till 3000 meters höjd och riktigt svåråkt, tung snö. Rejält avkortad bana och – en tredjeplats!

Raphaël fick bestämma farten i början och det gjorde han alldeles utmärkt. Vi konstaterade även att vi båda låg på nästan exakt samma puls hela vägen uppför första backen, vilket jag tycker är ganska anmärkningsvärt. Joachim hade känt sig lite hängig före loppet och hade inte samma monsterkraft som tidigare under säsongen, men han klarade att hänga på oss andra nästan överallt. Efter första stigningen (1200 höjdmeter) låg vi trea, men blev omkörda utför av ett lag. Här får jag erkänna att det var mitt fel. Utförsåkning i spårig, blöt, tung, halvfrusen snö verkar inte vara min bästa gren… Åtminstone inte i dålig sikt och med utrustning som främst är gjord för uppförsåkning.

Dock var det bra för psyket att känna hur lätt vi gick om och ifrån de andra lagen igen, uppför nästa stigning. Från och med den andra av tre stigningar lyckades vi alltså konstant hålla vår tredjeplats, trots att jag ramlade och/eller tappade skidan tre gånger under sista utförskörningen. Tyvärr var det för dålig sikt för att kunna ta några bilder, annars hade ni nog förstått att vem som helst inte hade tagit sig ner där oskadd… Att vi slutligen tog oss i mål med tredjeplats, hälsa och (nästan allt) material i behåll var ett fint kvitto, speciellt för mig, på att formen slutligen är på väg även denna vinter. Bättre sent än aldrig…

Dagens tävling var även den första hittills som körts med ”ordinarie” laguppställning. Raphaël, Joachim och jag är det lag som är anmält till PDG och även det lag som vi tänkt ställa upp med i de flesta tävlingar under vinterns gång. Olika saker har stoppat oss men nu fick vi äntligen svart på vitt att vi är ett riktigt jämnt lag, alla tre med olika styrkor. PDG kommer inte bli en dans på rosor, men bättre förutsättningar har jag svårt att föreställa mig.

Resultat
Nörddata från movescount <- spana in pulskurvan, det finns mycket kvar att ge när formen kommer på riktigt!!

Bilder från loppet bör publiceras på arrangörens hemsida inom kort. Sikten var betydligt bättre i de nedre partierna så det är inte omöjligt att det går att se oss där!

5a i Patrouille de la Maya – En positiv överraskning

Det enda som hittills blivit vad jag väntat mig denna vinter var högsäsongen (alltså min ”jobbperiod”). Tanken var att ha mycket tid till träning, tävling och äventyr under januari för att sedan jobba hårt några veckor under februari och mars. Istället har sjukdomar och jobb avlöst varandra och jag har helt enkelt inte haft möjlighet att återhämta mig tillräckligt. Och därmed bara kunnat träna 0-2 gånger per vecka. 16 träningspass räknade jag fram att jag hade hunnit skrapa ihop under december, januari och februari. Tävla har inte varit aktuellt ens att fundera på.

Idag var det dock äntligen dags för vinterns första ”riktiga” tävling, Patrouille de la Maya. Joachim, Samuel och Jag skulle genomföra 21 km skidalpinism med 1800 meter stigning och lika mycket utför. Vädret gjorde att arrangören annonserade banändringar och jag trodde att det skulle innebära ett lite kortare lopp, men för en gångs skull hade de gjort tvärtom. I mål visade klockan 2014 meter stigning på 21,2 kilometer.

Joachim är i högform och tryckte på stenhårt från start. Det var lite för snabbt för mig men jag var lite för ”stolt” för att säga ifrån. Till slut kom verkligheten ikapp mig och vi tvingades slå av en aning på tempot. Första stigningen kändes oändlig och när det äntligen var dags att slänga av stighudarna hade vi klättrat 1300 höjdmeter på 75 minuter. Större delen av loppet var alltså gjord och det var dags för en välförtjänt ”vila” à 5 minuter utförsåkning. Ni som provat att åka off pist med tävlingsutrustning vet dock att det är allt annat än vila…
Två små klättringar till varav den sista avslutades med en sjukt brant ”portage” (av med skidorna, sätt dem på ryggsäcken och spring uppför), bokstavlingen upp bland molnen. Benen hade redan krampat ett par gånger och jag var uppriktigt orolig för den sista utförskörningen på 1400 höjdmeter. Den var dock relativt snäll då stora delar gick på vägar, och det var först när vi nådde sista kilometern (asfaltslöpning i skidpäxor…) som det blev riktigt tufft att hålla uppe farten.

Klockan stannade på 2:31, 21 minuter efter segrarlaget vilket gav oss en femteplats och som jag skrev i rubriken är jag positivt överraskad då jag åkte betydligt bättre än jag borde. Tack Joachim och Samuel för fint samarbete och tack till den som i framtiden vill betala mina startavgifter mot rimlig motprestation. Det börjar bli dyrt det här…

Resultat: http://www.lamaya.ch/content/docs/resultats/2016_categories.pdf
Puls-, GPS- och höjddata: http://www.movescount.com/moves/move95970479

Fyra vertikaler

Vintern har dröjt även här i alperna. Men natten till idag, när snön äntligen kom, var det som om den aldrig skulle sluta falla. Dagens liftåkning blev ett välbehövligt avbrott från träning och tävlingar där kroppen inte riktigt svarat.

Idag åkte jag alltså lift och off-pist i stort sett oavbrutet från öppning till stängning hemma i Veysonnaz/Thyon. För första gången i mitt liv önskade jag att jag ägde en actionkamera (eller åkte med fotograf), under dagens sista åk genom solnedgången. I helt orörd, knädjup snö, hela vägen fram till huset där jag bor. Men nog om detta, jag skulle ju berätta om de tävlingar jag hunnit köra hittills i vinter och vad jag tar med mig från dem. Formen har lyst med sin frånvaro, och resultaten är väl inget jag kommer skriva med på en meritlista. Men det har blivit riktigt bra fartpass i form av fyra vertikaler på olika ställen runt om i alperna.

2015-12-19 Franska mästerskapen vertikal, Pipay – 7 Laux, Frankrike
När det kommer till vertikaler finns väl oftast inte så mycket att säga om själva omgivningarna och naturupplevelsen. Det handlar väl mest om att hantera smärta och ansträngning. Förutom när formen är riktigt bra, förstås… Så här i efterhand var det nog lite överambitiöst att ge sig iväg nästan 4 timmar enkel resa för en vertikal på 540 höjdmeter. Speciellt efter att ha varit sjuk i en vecka och bara hunnit köra ett enda träningspass sen jag kom ner till Schweiz. Men samtidigt var det nog nyttigt på något sätt. Nivån, och tätheten mellan åkarna, var betydligt högre än vad jag är van vid. Och dessutom fick jag mäta mig med både Kilian Jornet och Mathéo Jacquemoud. Det hade jag bara gjort en enda gång tidigare. Just idag var det kanske inte någon positiv erfarenhet från min sida, rent resultatmässigt, men det är alltid bra med perspektiv!
Resultat (filen är lite trasig men jag hade 27:54, Mathéo hade precis över 21…)
Karta etc

2015-12-27 Crans-Montana Vertical Race, Crans-Montana, VS, Schweiz
Jag vaknade helt utsliten efter gårdagens monsterpass från Sion till Verbier. Helt övertygad om att det skulle bli en välbehövlig vilodag, råkade jag av en slump upptäcka att det går en kvällstävling tvärs över Rhônedalen. De uppgifter jag tidigare fått sade ”inställt pga snöbrist”, men plötsligt gick det att läsa ”Crans-Montana kör ersättningstävling”. Det som skulle bli en vilodag blev istället en dag av kombinerad återhämtning/uppladdning. Aldrig förut har jag förberett mig så noga inför ett vanligt kvällsrace… Hur som helst gav jag mig iväg nerför berget och upp på andra sidan dalen.
Loppet började med löpning (pga snöbrist) första 150 hm. Sen var det dags att ta på skidorna och avverka de resterande 550 hm upp till Cabane des Violettes. Ett väldigt trevligt lopp, även om jag inte kunde njuta fullt ut efter gårdagens äventyr.
Resultat
Karta etc

2015-12-29 Montée de la Foilleuse, Morgins, VS, Schweiz
Jag bokstavligen sprang in i startfållan på denna flacka vertikal efter att ha dröjt mig kvar lite för länge på jobbet och dessutom räknat lite väl optimistiskt på restiden. Flack åkning brukar vara min styrka efter alla år på längdskidor, så jag hade sett fram emot detta lopp. Ett lopp som jag genomförde helt okej men där kroppen fortfarande var lite för sliten. Ett bra träningspass som jag kanske borde ha stått över…?
Resultat
Karta etc

2016-01-02 Barlouka’s race / Schweiziska cupen, Veysonnaz, VS, Schweiz
Förra året gjorde jag mitt livs första skidalpina tävling just här. Den ursprungliga bansträckningen går nästan exakt från mitt hem till min arbetsplats, och det är ju kul att tävla på ”hemmaplan”! Tyvärr blev banan, pga snöbrist, flyttad till grannpisten. Den stundtals mycket branta Piste de l’Ours, som enligt myten olagligt avverkades över en natt för att kunna arrangera alpina tävlingar på världsnivå för många år sedan. Även de starkaste åkarna fick zick-zacka sig upp för de värsta partierna, och de flesta instämde nog med att tävlingen var i brantaste laget… Ett mycket trevligt inslag för min del var att få tävla mot lite andra svenskar i form av Ida Nilsson och Emelie Forsberg. Ännu trevligare var det lilla träningspass vi körde tillsammans som nedvarvning samt väntan på prisutdelning. Tack tjejer!
Resultat
Karta etc

God Jul

Jag hälsar God Jul med ett nytt avsnitt från Lars Asp som passande nog kom ut just idag på Julafton.

Helt slumpmässigt träffade jag Lars på ett vandrarhem i Makedonien. Jag kom in för att fråga efter rum men blev erbjuden en plats i ett tält istället. Och en jäkla fin roadtrip genom Makedonien, Albanien och Kosovo. Bonus: privatchaufför från ett fint träningspass. God Jul allihop!

Grattis på födelsedagen! (eller ”Jag såg dig på TV”)

Jag såg dig på TV - kvadrat Foto: Moa Lysebäck 2015

En idé som började växa fredag kväll. En text som kom till lördag morgon. En studio och tekniker som tillfrågades lördag eftermiddag. Inga kompisar som hade tid att ställa upp som musiker. En förkylning på halsen. Och en låt som är skriven för den nittonde oktober.

Som tur är var Christer Borg redo att ”dra en rövare” och klämma in mig söndag eftermiddag i sin studio. Tack för det – christerborg.nu. Och min gamle vapendragare Just Practising ställde upp som gitarrist, trots sina mjuka fingertoppar som ledde till en hel del missljud. Tack för det också. Att du ställde upp alltså. Tanken på att födelsedagsbarnet själv någonsin skulle nås av denna hälsning är minst lika naiv som själva låten i sig, men här har ni – snabbt ihopslängt:

Andreas Lundblad feat. Just Practising – Jag såg dig på TV (YouTube)

Andreas Lundblad feat. Just Practising – Jag såg dig på TV (mp3)

Lättare sagt än gjort

Ibland har Jonas Colting sagt eller skrivit saker som jag beundrat, och nästan önskat att det var mina egna ord. Men jag kan inte glömma en gång när jag kände precis tvärt emot. Colting, som är förebild för tusentals människor inom kost och träning, kläckte ur sig något i stil med att man aldrig kommer att nå någon topp om man lyssnar på sin kropp. Jag tänker inte citera, men jag tänker tappa bort mig i min egen uppfattning om att det är så viktigt. Och så fruktansvärt svårt. Att lyssna på sin kropp. Och det gäller inte bara idrott.

Däremot kan jag citera min vän Johan Edins kommentar på ovan nämnda uttalande. Johan är en av världens snabbaste skidåkare, så vitt jag vet står han fortfarande obesegrad av Petter Northug på 200 meter rullskidor. Jag vill minnas att detta uttalande från Colting, och därmed även JEdins kloka kommentar, kom under sommaren 2012. Vintern efter skulle JEdin ta sig till samtliga kvartsfinaler i längdskidornas världscup. Om jag inte blandar ihop för mycket och minns fel. Det kan ha varit ett år tidigare eller senare. Han kan ha missat nån världscup. Men dessa resultat och årtal är inte särskilt viktiga i sammanhanget. Johan är alltså en av världens snabbaste skidåkare och han sa ”Om min kropp skriker sovmorgon och tårta så tar jag sovmorgon och äter tårta”.

Ett annat fysiskt fenomen och en vän som gjort intryck är Martin Johansson. För er som är bekanta med idrotten orientering behöver han nog ingen närmare presentation, och är ni någorlunda intresserade av längdskidor så har ni säkert hört hans namn några gånger där också. För er som inte har en aning kan jag säga att han i våras sprang in som andra svensk i Göteborgsvarvet, där han varit nära att inte starta eftersom han inte hade hunnit springa något asfaltspass efter skidsäsongen. Hans meriter kanske är ointressanta i sammanhanget, men Martin har gjort sig känd som en person som testat kroppens gränser i trettio år. Och för trettio år sedan hade han fortfarande en månad kvar till sin födelse. Det säger väl ändå en hel del? Hur som helst minns jag hur jag bekymrade mig för en 16-åring vid namn Zackarias Toresson, också han en maskin utan motstycke, tränade för mycket och inte verkade inse hur viktigt det var att återhämta sig. Jag minns att jag berättade för Martin under någon av alla timmar vi spenderade ihop på högskolan i Borlänge, att jag önskade att Zacke kunde lära sig av mina, eller Martins alla misstag. Martin svarade lugnt att ”Var och en måste lära känna sin egen kropp”. Många vet vad Martin gjorde som tonåring, och för oss som vet blir det där ett ganska mäktigt citat.
Men hur lätt är det egentligen? Kroppen förändras genom hela livet, och dessutom verkar olika delar av kroppen ha totalt olika åsikter. Och språk. Inom kärlek, idrott, utbildning, jobb och livets alla vägval stöter vi på dessa konflikter. De konflikter där hjärnan och medvetandet försöker sortera de intryck som kommer från olika delar av kroppen. Och som om inte det vore nog blandas vi (förhoppningsvis) dagligen in i relationer till andra människor, vi påverkas mer än vi tror av väder, årstider, mörker, ljus, månen, solen, och kanske det värsa av allt… Media. Men det är en annan historia. Hur många historier har vi inte hört eller upplevt där en person med hög ambition och förmåga blir kär i fel person. Hjärtat (och förmodligen andra delar av kroppen) vill inget hellre än att vara nära denna man eller kvinna. Förälskelsen och attraktionen är blind inför alla de fruktansvärda slag som ges mot kroppen och/eller själen. Fysiska som psykiska, själv har jag bara upplevt det sistnämnda men jag antar att de är ungefär lika vidriga. Hur som helst kan vi fastna för alltid hos den där personen. Kanske av förvriden omtanke, kanske för att det finns barn inblandade, kanske för att vi är för rädda att bryta upp. Vissa blir kvar i det där hela livet och den där höga ambitionen och förmågan blir som bortblåst för alltid. Självförtroendet, som vissa av oss en gång hade, kommer aldrig tillbaka. Andra tar sig loss men bara efter några månader av förtryck kan hela livet, eller åtminstone flera år, vara förstörda. I detta fallet skulle vi ha lyssnat på hjärnan, som skrek desperat i hopp om att hjärtat skulle höra ”Det här är inte okej, du får inte låta dig själv brytas ner av denna hemska människa”. Men hur lätt är det? Hur lätt är det att lyssna till något annat när hjärtat är den starkaste röst vi har? Och som jag ser det, trots allt, den allra viktigaste.

Någonstans i det här vimlet av ord hade jag tänkt komma till den mest nutidsförankrade och ärliga delen. Den där om vad som fick mig att börja skriva just det här, just idag. Jag vet inte hur, så det kanske är lika bra att jag kastar mig dit helt osammanhängande. Utan att gå in på några detaljer, jag har berättat många av dem förr och kommer säkert att göra det igen, har jag av många (små som stora) anledningar och på många sätt kollapsat under de senaste åren. I fredags var det dags igen. Sedan nästan en månad tillbaka jobbar jag igen (kors i taket!). Jag bor i en väldigt vacker men glesbygd del av landet Schweiz där jag får mycket tid att tänka. Alldeles för mycket. Jag har under större delen av sommaren varit väldigt nedstämd, ensam och vilsen. Att hjälpa till med takläggning och andra små byggjobb var precis vad jag ville och behövde, och precis vad jag fick. Jag sa till redan från början att jag må vara väldigt driftig och stark, men att jag har mycket att bearbeta och att jag kanske inte kommer att kunna jobba heltid. Jag berättade till och med det läskiga i att jag inte vet var gränsen går, eftersom den verkar flytta sig hela tiden. Arbetsgivaren var mycket förstående och sa att jag bara behöver säga till om jag vill/behöver vara ledig. Men att jag gärna fick säga till i någorlunda tid så att det gick att planera. Såklart. Lättare sagt än gjort.

Återigen var jag där. Hjärtat vill inget hellre än att visa vad jag går för, hur mycket jag uppskattar detta jobb och att min vardag äntligen verkar få en struktur igen. Många här nere i Schweiz kallar mig för ”machine” eller ”animal”. I vintras började det gå ett rykte om att jag var omänskligt snabb uppför backarna med mina tunga freerideskidor och stighudar. När ryktet nådde mig ville jag som vanligt slå bort det med att ”då skulle ni se mina kompisar i Sverige”. I mina ögon var det inte heller särskilt omänskligt, jag hade sett resultatlistor med folk som gjort samma saker betydligt snabbare. Men ärligt talat var det ganska skönt att höra det där, och det kändes för första gången i mitt liv som att jag kunde ta till mig av en liten del av andras beundran. För jag har trots allt fått det där förr. Jag har bara inte tagit in det. Hur som helst. Jag må vara en maskin i den bemärkelsen att jag kan gå på hårt och länge. Så länge något är kul spelar det ingen roll hur ont det gör, jag bara kör på. Men om jag är en maskin så är jag en maskin utan varningslampor. Eller så är jag bara för dum för att se dem. Hela senaste veckan var jag ganska trött och oinspirerad på och utanför jobbet, och jag kunde inte förstå varför. Jag tyckte ju att det var kul, jag började komma med egna smarta lösningar och idéer och fick beröm för dem. Det började redan gå riktigt riktigt bra. Så varför så trött? Varför så svårt att få i sig maten, varför vill jag bara sova? Äh, det går över.

På fredagen fick jag mjölksyra i benen och blev andfådd varje gång jag gick i en trappa. En 90-åring hade sprungit ifrån mig. Framåt eftermiddagen ville jag bara ta varje chans jag fick till att sitta ner, vaderna och ryggen gjorde så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Men det var ju trots allt fredag och jag skulle snart få en hel helg för återhämtning. Dessutom, till stor del, tillsammans med den vackraste av människor.
Hon skulle komma med tåget 21:25. Eftersom jag varit halvdöd hela veckan såg lägenheten, och jag själv, för jävlig ut, så jag ägnade första timmen åt att bada, raka mig, starta en tvättmaskin och… Och… Jag minns inte så mycket mer. Jag vet att jag ställde in ett alarm på telefonen för att komma ihåg att ta ur tvättmaskinen. Jag minns att jag ställde in ett annat alarm för att komma iväg till järnvägsstationen i tid. Jag minns att jag hade tänkt ut en rad överraskningar till Caroline inför ankomsten och resten av helgen. Jag minns att jag skulle ha haft tid, och planen var, att städa lägenheten grundligt samt förbereda en eller två av de där överraskningarna. Jag minns att jag vaknade på sängen av alarmet, utan täcke, och att det kändes som en bastu. Jag minns att jag mätte kroppstemperaturen till 39.8 grader och att jag knapp orkade ta mig till tvättstugan för att kolla tvättmaskinen. Jag vet att jag började skriva ett sms till Caroline om att jag kanske inte klarar av att komma och hämta henne men att jag skulle försöka fråga en kompis om hjälp. Om hon ville komma trots att jag var däckad. Ett sms som visade sig ha stannat halvskrivet bland utkasten i min telefon. Jag vet att jag blev kvar på sängen, tappade tidsuppfattningen, att en kompis erbjöd sig hämta Caroline men att jag till slut körde själv ändå. Jag minns att jag ”tappade bort” telefonen men hittade den på köksbordet (jag bor i en etta). Jag minns att jag kände kraftig smärta i trakterna kring hjärtat när jag tog på mig kläder för att gå ut till bilen. Att jag höll på att krocka en gång och köra i ”diket” två gånger (I alperna utgörs diket i bästa fall av en sluttning ner till nästa serpentinsväng). Det berättade jag förstås inte för henne.

Nu tror jag att jag har idiotförklarat mig själv tillräckligt. Men jag trodde någonstans att jag skulle komma till någon smart koppling mellan denna händelse och hur otroligt viktigt det är att lyssna på sin kropp. I tid. Jag borde ha tagit en extra dag ledigt redan när jag kände mig trött och oinspirerad i början av veckan. Precis som alla de hundratals gånger under min idrottssatsning då jag tränade ett, två, tre, fyra pass till istället för att vila en extra dag. Något som undantagslöst, i bästa fall, leder till några veckors sjukdom.
Men det är svårt att lyssna på kroppen när varje del vill helt olika saker. Och trots att jag är djupt övertygad om att hjärtat har den viktigaste och starkaste rösten, så måste jag lära mig att de andra också måste få göra sin åsikt hörd. Och ska jag vara ännu ärligare så tror jag nog att min arbetsgivare hade uppskattat att jag stannat hemma några dagar för att sedan komma tillbaka utvilad, än att gå på halvfart och kanske aldrig komma tillbaka till helfart. Precis som Caroline troligtvis hade föredragit att frysa på en perrong i ovisshet. Om alternativet är att jag riskerar min egen hälsa och kanske till och med mitt liv. Bara för att få en skymt av hennes ögon. Bara för en sekund av hennes armar runt min kropp. Men tyvärr finns det situationer då det är och alltid kommer förbli omöjligt för resten av kroppen, och för logiken och visheten, att överrösta hjärtat.

 

Lyssna på din kropp. Innan den tystnar för evigt.

Två år

Det fanns en tid i mitt liv med beständiga mål och rutiner, ett hem och en vardag som jag sällan längtade bort från eller ifrågasatte. Jag hade världens finaste flickvän som helhjärtat och tveklöst gav mig allt, som alltid trodde på mig. Vilket var bra, för jag själv hade varken självförtroende eller självkänsla. Inte ens dålig dito utan ingen alls.

Jag var fysiskt relativt stark, på gränsen till elitled i Vasaloppet, sprang milen på under 35 minuter, halvmaraton på strax över 80 och 5000 meter på 16:27… Utöver det lyfte jag lite mer än min egen vikt i bänkpress. Jag hade äran och glädjen att umgås och träna med toppresterande idrottsmän och -kvinnor, vilket tyvärr också innebar att jag ständigt jämförde mig med dem. De som är i toppskiktet av VÄRLDEN i sina grenar. Det spelade ingen roll att jag var en vanlig enkel ingenjör från pengplatta Långås, på 7 m ö h utanför Falkenberg i Halland, som börjat träna på allvar först vid 20 års ålder. Jag kunde aldrig se vilken enorm utveckling jag gjorde på väldigt kort tid. Även idag har jag svårt att erkänna detta.

Jag passade även på att ta en högskoleexamen som byggnadsingenjör under den här tiden. Jag la inte särskilt mycket tid på denna utbildning men lyckades ändå på nåt sätt lämna den med årskursens bästa resultat och högsta betyg i nästan alla kurser. Något som jag fortfarande ibland försöker förklara bort med att det var en liten utbildning på en liten skola och att jag säkert skulle ha haft det mycket svårare på en ”ordentlig” utbildning…

Jag fick ett väldigt bra jobb på en internationell konsultfirma. Den eviga stressen över att ”bluffen” Andreas skulle avslöjas flåsade mig ständigt i nacken och gjorde att jag aldrig kunde vara nöjd med mina egna insatser. Första halvåret var en provanställning och jag var helt säker på att det skulle ta slut därefter. Det gjorde den såklart inte eftersom de var mer än nöjda med mig, men jag kan fortfarande, 1,5 år efter att jag sade upp mig själv, inte intala mig själv att de faktiskt menade allt positivt de sa om mig.

Idag är det två år sedan min pappa dog i cancer. De två första veckorna kände jag mig märkligt nog fri. Plötsligt hade jag något att skylla på. Det var inte konstigt alls att jag inte gick till jobbet, att jag varken tränade eller tävlade. Till och med mitt totala ointresse för att kommunicera och umgås med min älskade flickvän kunde jag skylla på pappas bortgång. Till en början…

Det var som att jag dog och föddes på nytt den dagen, på gott och ont. Jag lät demonerna komma in, och depressionerna avlöste varandra. Det var som att jag plötsligt lät de tråkiga känslorna ta plats på riktigt för första gången under mitt vuxna liv. Jag ville inget hellre än att gråta, men det var som om jag glömt hur man gör. Under ett års tid kom det inte mer än någon tår som bara lyckades vattna de sömnlösa ögonen.

Under månader av dödslängtan och tomhet var det en enda insikt som höll mig kvar. Jag trodde mig veta att om jag äntligen lärt mig släppa in ångesten och demonerna så måste det väl ändå betyda att jag en dag lär mig att även släppa in de positiva känslorna på riktigt? Under det senaste decenniet hade jag varit lika bra på att dölja den starkaste glädje som jag varit på att skjuta bort de läskigaste ångestmonstren.

De händelser som påverkat mig mest sedan pappa dog är troligtvis (i kronologisk ordning):
– Slutet på min stenhårda idrottssatsning
– Slutet av mitt 8-åriga, första förhållande
– Mamma fick sparken från sitt jobb
– Min första upplevelse av sex som var riktigt skönt även för mig, och därmed lite av en insikt i varför det verkar vara så jäkla viktigt för andra.
– Uppsägning från jobbet på eget initiativ, samt flytt/flykt till Stockholm
– Min halvt galna resa till Kanada och USA, där den sista ordentliga depressionen fick sitt slut
– Beskedet att mammas hjärntumör är tillbaka
– Informationen om att mammas förra hjärntumör varit elakartad och att man redan då visste att den en dag kommer komma tillbaka och döda henne
– Beskedet att mamma kommer att dö snart
– Stegvist förfall av mammas närvaro samt funktioner
– Ett kort men händelserikt förhållande där jag insåg för sent att jag låtit mig brytas ner till oigenkännlighet när jag som minst behövde det. Tillsammans med någon som jag fortsätter intala mig själv inte ville mig något ont alls
– Mammas död
– En (tillfällig?) flytt till Schweiz

Just nu har jag det riktigt bra, jag jobbar lite lätt i skidskolan här i alperna, och ibland som konsult i mitt eget företag. Men jag har inga planer, mål, drömmar eller visioner. Då och då flyger något förbi och jag gör vad jag kan för att följa. Och jag vet att jag klarar att genomföra precis vad som helst ifall jag bara vill. Men viljan består aldrig. För två år sedan brann en låga i mitt bröst, en stark och till synes omöjlig att släcka. Men den är borta. Jag lever ofta lyckligt i nuet men jag blickar sällan framåt. Som om jag vore rädd. Som om det inte fanns någon morgondag. Men det gör det. ”I morgon” är något av det vackraste jag vet och jag vill kunna se det igen. Jag vill ha tillbaka min låga.

Får jag hyra ditt hus?

Har du ett hus på någon vacker plats i södra Europa? Gärna på landsbygden, men jag är öppen för förslag.

Ifall du är intresserad av att hyra ut ett dylikt hus till mig under någon månad i höst är du hjärtligt välkommen att höra av dig. Jag behöver en lugn och varm plats för att skriva klart musiken till mitt första album, delvis på egen hand men även ihop med vänner under någon eller några av veckorna. Självklart betalar jag skälig hyra.

Hör av dig till mig på info@andreaslundblad.se eller 0706934132 om du har något tips.