En känsla jag kan bli avundsjuk på. Att ha hittat hem. Åtminstone för stunden. I morgon påbörjar jag flytten till Stockholm. Jag har inga förväntningar på att känslan i dagens låt ska infinna sig där. Men kanske för en kort stund? Välkomna i klubben, Billie The Vision & The Dancers!

Spotify: Billie The Vision & The Dancers – City

Billie har många andra låtar som jag kanske egentligen gillar mer. Jag kan exempelvis varmt rekommendera hela albumet I Was So Unpopular In School And Now They’re Giving Me This Beautyful Bicycle. Men just idag är det låten City som gäller.

”This place ain’t familiar yet but I’m sure I could fit in here.
My neighbours stay up late at night.
I like this big city atmosphere.
On every wall around our block there are posters that I like.
There are major changes in the air.
I can feel it’s heartbeat pump.
And the wages I get from the cleaning job pays the rent but not much more.
But it’s a halftime job and the afternoons are free.
I think I like this city.
I think I like this city.

I can’t believe I’m here and that I don’t fear tomorrow anymore.
I think we might be headed for a great time.
So look at me, tell me what you see and give me a left cheek kiss.
If this is not called happiness and don’t know what it is.
So take a deep breath, tell me what you smell.
I smell a good time in my life.
If this is not called happiness and don’t know what it is.

I used to say I don’t believe in this.
Now it’s as obvious as a kiss.
I know what I’ve been waiting for and I am glad I’ve done my time.
I’m on a bicycle to the market place.
I got some music in my ears.
And every day I met people I know, almost all my friends are here.
The wages I get from the cleaning job pays the rent but not much more.
But it’s a halftime job and the afternoons are free.
It’s a halftime job and the afternoons are free.
It’s a halftime job and the afternoons are free.
I think I like this city.
I think I like this city.

I can’t believe I’m here and that I don’t fear tomorrow anymore.
I think we might be headed for a great time.
So look at me, tell me what you see and give me a left cheek kiss.
If this is not called happiness and don’t know what it is.
So take a deep breath, tell me what you smell.
I smell a good time in my life.
If this is not called happiness and don’t know what it is.

I think I like this city.
I think I like this city.
I think I like this city.
I think I like this city.”

Mumford & Sons är ett tips från samma kollega som gav mig Mrs. Potter’s Lullaby. Jag hoppas att vi ska hålla kontakten även framöver. Idag var det dags för avtack på den arbetsplats jag håller på att lämna. Jag fick bland annat ett presentkort från musikaffären. Självklart gick jag direkt dit och frågade hur jag skulle kunna få ut mest glädje för pengarna. Så jag köpte en Guitalele och bongotrummor. Tack WSP!

Spotify: Mumford & Sons – The Cave

Hela skivan Sigh No More är ett mästerverk. Men jag har främst fastnat för den här låten. Tack Mattias, för Mumford & Sons. Och för kommande tips. Vet att det kommer fler. Ska försöka ge dig något tillbaka också! En dag.

”It’s empty in the valley of your heart
The sun, it rises slowly as you walk
Away from all the fears
And all the faults you’ve left behind

The harvest left no food for you to eat
You cannibal, you meat-eater, you see
But I have seen the same
I know the shame in your defeat

But I will hold on hope
And I won’t let you choke
On the noose around your neck

And I’ll find strength in pain
And I will change my ways
I’ll know my name as it’s called again

Cause I have other things to fill my time
You take what is yours and I’ll take mine
Now let me at the truth
Which will refresh my broken mind

So tie me to a post and block my ears
I can see widows and orphans through my tears
I know my call despite my faults
And despite my growing fears

But I will hold on hope
And I won’t let you choke
On the noose around your neck

And I’ll find strength in pain
And I will change my ways
I’ll know my name as it’s called again

So come out of your cave walking on your hands
And see the world hanging upside down
You can understand dependence
When you know the maker’s land

So make your siren’s call
And sing all you want
I will not hear what you have to say

Cause I need freedom now
And I need to know how
To live my life as it’s meant to be

And I will hold on hope
And I won’t let you choke
On the noose around your neck

And I’ll find strength in pain
And I will change my ways
I’ll know my name as it’s called again”

Ännu en låt som är ny i mitt medvetande. Lisa Ekdahl har legat latent i mitt medvetande ända sen Vem vet. Hade svårt att bestämma mig om det var bra eller inte. Sen dök hon upp tillsammans med Lars Winnerbäck, bland annat på en live-DVD i en version av Kom änglar, som jag inte heller kunde bestämma mig för om jag gillade eller inte. Men nu var tiden mogen.

Spotify: Lisa Ekdahl – The World Keeps Turning

Jag fick nämligen ett låttips av en vän igår kväll. Om titelspåret på samma skiva. Den var fin så jag lyssnade på hela skivan. Den var också fin, men det var en refräng som jag lade märke till. Jag som inte ens brukar uppskatta refränger… Den knyter an till de flesta beslut jag tagit de sista åren. Inte bara angående personer utan även livsstil, jobb, träning, boende med mera. Om jag inte kan stanna av egen vilja (”kärlek”) finns det ingen anledning att stanna. Och jag är glad att jag har börjat försöka leva efter det. Återigen var det en låt som jag ville ha skrivit själv. Och då brukar jag gilla dem. Tack för tipset 🙂

”The world keeps turning we can’t change its course
What I can’t hold by love I won’t hold by force
The world keeps turning beyond our control
What I can’t hold by love I won’t hold at all

I want my pretty baby
He says he wants me to
We wanna be together
Hope that is something we can do
I want my pretty baby
He says he wants me so bad
He knows I got a thing for him
Hope our thing won’t turn out sad

The world keeps turning we can’t change its course
What I can’t hold by love I won’t hold by force
The world keeps turning beyond our control
What I can’t hold by love I won’t hold at all

The world keeps turning we can’t change its course
What I can’t hold by love I won’t hold by force
The world keeps turning beyond our control
What I can’t hold by love I won’t hold at all

The world keeps turning, world keeps turning

Here comes my baby running
Part of me is in his hand
He doesn’t hold to hard he knows then
It slips through fingers just like sand
He doesn’t close his hand he knows then
It slips through fingers just like sand
When to give up when to give more is
A thing that’s hard to understand

The world keeps turning we can’t change its course
What I can’t hold by love I won’t hold by force
The world keeps turning beyond our control
What I can’t hold by love I won’t hold at all

The world keeps turning we can’t change its course
What I can’t hold by love I won’t hold by force
The world keeps turning beyond our control
What I can’t hold by love I won’t hold at all

The world keeps turning, world keeps turning

The world keeps turning, world keeps turning”

Sammanfattning på Spotify: Dagens Låt andreaslundblad.se

Det fick dröja ett tag innan en av de viktigaste artisterna i mitt liv fick sin (första) plats i listan. Det är liksom inte så lätt att välja. Men nu är det dags. Elden känns rätt av så många anledningar värd platsen i dagens inlägg. Det var en av de första låtarna av Lars Winnerbäck som jag hörde i ”modern” tid och som fick mig att börja lyssna aktivt på hans musik. Bara inledningsfrasen säger väl dessutom ganska mycket om den här dagen?

Spotify: Lars Winnerbäck – Elden

Lyssna noga på introt. Hur låten byggs upp. En gitarr i höger öra. En gitarr i vänster öra. En tredje gitarr i centrum (den här är jag lite osäker på, är det en tredje?). Lasse börjar sjunga. Pianot kommer in. Basen. Och till sist trummorna. Låten tar fart. Så oerhört vackert och genialiskt. Jag kan starta om introt hur många gånger som helst, får aldrig nog. Men det måste givetvis vara i stereo. Annars hör man ju inte gitarrerna i början på rätt sätt! Lars Winnerbäck har fått plats på den här sidan förr, bland annat i festival-inlägget. Och han har funnits i mitt liv sedan jag var tio år, på ett eller annat sätt. Som någon slags skyddsängel. Tack.

”Hallå igen,
Hur är stan en sån här kväll i augusti när sommarn regnat bort?
Det var längesen, jag borde ringt,
men att ringa nu känns lite fånigt och kort
Jag är i Oslo med ditt ex, men det är inget mellan oss
vi bara lallar runt på Karl-Johan, och jag behövde komma loss

Här färgas molnen i skymning ganska ståtligt över Grand
och det ser lite ut som den där natten när ladan brann, om du minns

Men det var längesen, ja, det var evigheter sen nånting brann,
i alla fall nära mig
Har du hittat hem?
Ja jag har hört att du har skaffat en lägenhet nu och stadgat dig
Och det är tjatigt att vara på rymmen jämt,
det är så mycket man borde ha klarat av vid det här laget och bestämt

Och det har inte samma charm att raggla hem klockan fem
det är inte lika inspirerat nu som 1995, om du minns?

Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp
Drömmarna och vindarna hjälps åt
och så fort man tittar neråt så vänder dom hitåt och sjunger:
Vart tog den där elden vägen, vart tog elden vägen?

Sånt är livet nu!
Förlåt om jag är bitter och cynisk men du vet hur det kan va
Jag vill ha det som du, fast jag vet att du tänker likadant ibland
och vill ha det som jag
Ja, det var inte bättre förr, men det ska bli bättre framöver
och nånstans har man iallafall kommit om man vet vad man behöver

Och jag försöker å hålla mig vid ytan allt jag kan,
fast topparna är högre nu
och dalarna är djupare sen elden försvann, som du vet?

Vi kan väl ses igen, jag gillar Stångån på hösten,
när vardagslunken lagt sig över torgen
Då kan man andas igen och ägna timmar åt att bejaka glädjen
eller begrunda sorgen

Man får välja själv och ta saker som de är,
är det jobbigt att tiden går och man blir äldre, eller kul att vara med?

Och få ro då och då bland alla tentor och poäng, det är så lätt att gå på
det är så svårt att stanna upp och gå tillbaka igen, som ni vet!

Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp
drömmarna och vindarna hjälps åt
Och så fort man tittar neråt så vänder dom hitåt och sjunger:
Vart tog den där elden vägen?

Du har hittat nån att bli gammal med,
jag har hittat nåt att göra tills dess
Vi måste akta oss för alla bättre förr, och för leda och tristess

Lycka till! Nu är det skymning här i Oslo, vi ska ut å göra byn
Ring om du vill, och hälsa dom jag känner, håll blicken kvar i skyn
Det är så många, så många, som vill ta en ner på jorden
vintern kan bli lång ändå, här i den fjällhöga norden”

För mindre än två timmar sedan hörde jag den för första gången. Jag var på jobbet och hälsade på och en icke namngiven kollega (har inte frågat om lov) ville spela en låt som enligt honom är 7:45 grym musik rakt igenom. Redan till första versen kunde jag konstatera att jag håller med. Mitt i låten frågar han: ”Känner vi igen oss?”… JA! Tack för tipset.

Spotify: Counting Crows – Mrs. Potter’s Lullaby

Det är långt ifrån första gången jag hör Counting Crows. Jag älskar bland annat låtarna Colorblind och Accidentally in love. Och så sent som i förrgår skrev jag en låt där jag citerade Mr. Jones. Men den här låten var ny för mig. Och jag tror faktiskt att den har väntat på rätt tillfälle. För det var verkligen rätt tillfälle. Tack igen, hittills icke namngivna kollega!

”Well I woke up in mid-afternoon cause that’s when it all hurts the most
I dream I never know anyone at the party and I’m always the host
If dreams are like movies, then memories are films about ghosts
You can never escape, you can only move south down the coast

Well, I am an idiot walking a tightrope of fortune and fame
I am an acrobat swinging trapezes through circles of flame
If you’ve never stared off in the distance, then your life is a shame
And though I’ll never forget your face,
sometimes I can’t remember my name

Hey Mrs. Potter don’t cry
Hey Mrs. Potter I know why but
Hey Mrs. Potter won’t you talk to me

Well, there’s a piece of Maria in every song that I sing
And the price of a memory is the memory of the sorrow it brings
And there is always one last light to turn out and one last bell to ring
And the last one out of the circus has to lock up everything

Or the elephants will get out and forget to remember what you said
And the ghosts of the tilt-a-whirl will linger inside of your head
And the ferris wheel junkies will spin them forever instead
When I see you a blanket of stars covers me in my bed

Hey Mrs. Potter don’t go
Hey Mrs. Potter I don’t know but
Hey Mrs. Potter won’t you talk to me

All the blue light reflections that color my mind when I sleep
And the lovesick rejections that accompany the company I keep
All the razor perceptions that cut just a little too deep
Hey I can bleed as well as anyone, but I need someone to help me sleep

So I throw my hand into the air and it swims in the beams
It’s just a brief interruption of the swirling dust sparkle jet stream
Well, I know I don’t know you and you’re probably not what you seem
But I’d sure like to find out
So why don’t you climb down off that movie screen

Hey Mrs. Potter don’t turn
Hey Mrs. Potter I burn for you
Hey Mrs. Potter won’t you talk to me

When the last king of Hollywood shatters his glass on the floor
and orders another
Well, I wonder what he did that for
That’s when I know that I have to get out cause I have been there before
So I gave up my seat at the bar and I head for the door

We drove out to the desert just to lie down beneath this bowl of stars
We stand up at the Palace like it’s the last of the great Pioneertown bars
We shout out these songs against the clang of electric guitars
You can see a million miles tonight
But you can’t get very far

Hey Mrs. Potter I won’t touch and
Hey Mrs. Potter it’s not much but
Hey Mrs. Potter won’t you talk to me”

Som av en slump blev jag precis påmind om hur längesen det var jag lyssnade på Live. Bandet live. Ed Kowalczyk. En av mina absoluta favoriter bland sångröster. För över sex år sedan såg vi dem live (förvirrande?) i Stockholm. Och jag minns fortfarande hur han presenterade en låt. ”Now I’m gonna make my voice very very low. ’Cause it’s time to play a song by Johnny Cash”. Varpå de spelade sin fenomenala cover på ”Walk The Line”, som faktiskt blev min introduktion till Johnny Cashs musik. Men idag är det en av Lives egna låtar som hamnar i fokus.

Spotify: Live – Dance With You (alt: Live – Dance With You – Live At The Paradiso)

Tack till dig som av en slump påminde mig, om du läser det här så vet du vem du är. Sen vill jag skicka en hälsning till dig som jag alltid kommer förknippa med den här låten, du vet också vem du är och jag väntar på ditt gästinlägg 🙂

”sittin’ on the beach
the island king of love
deep in fijian seas
deep in some blissful dream
where the goddess finally sleeps
in the lap of her lover
subdued in all her rage
and I am aglow with the taste
of the demons driven out
and happily replaced 
with the presence of real love
the only one who saves

I wanna dance with you
I see a world where people live and die with grace
the karmic ocean dried up and leave no trace
I wanna dance with you
I see a sky full of the stars that change our minds
and lead us back to a world we would not face

the stillness in your eyes
convinces me that I 
I don’t know a thing 
and I been around the world and I’ve
tasted all the wines
a half a billion times
came sickened to your shores 
you show me what this life is for

I wanna dance with you
I see a world where people live and die with grace
the karmic ocean dried up and leave no trace
I wanna dance with you
I see a sky full of the stars that change our minds
and lead us back to a world we would not face

in this altered state
full of so much pain and rage
you know we got to find a way to let it go

sittin’ on the beach
the island king of love
deep in fijian seas
deep in the heart of it all
where the goddess finally sleeps
after eons of war and lifetimes
she smilin’ and free, nothin’ left
but a cracking voice and a song, oh lord

I wanna dance with you
i see a world where people live and die with grace
the karmic ocean dried up and leave no trace
I wanna dance with you
i see a sky full of the stars that change our minds
and lead us back to a world we would not face
we would not face
we would not face
we would not face 
we would not face 
we would not face”

Mmm…  Melissa… En bild säger mer än tusen ord. Ett parallellinlägg till Mardrömmar.

Spotify: Melissa Horn – Mardrömmar

”Att alltid ta tillbaks
eller att vara utan känslor är väl ändå samma sak
Du lyder det du har
Du slukar mina dagar och plockar upp det jag förstör

Jag ljuger om allt
Jag kastar mina tankar ingenstans och överallt
Vi va aldrig överens
Du vill veta vad jag känner, men ingenting känns

Och jag drömmer drömmar om att alla försvinner
En efter en,
min äldsta bror och min bästa vän
och alla dem som jag
inte har än”

Idag har vi förvandlat huset. Det börjar likna ett hem. Vi möblerade en musikrum, bland annat med en elorgel och en soffa från Myrornas och en LP-hylla från Blocket. Självklart invigde vi hörnan med en vinyl. Ola fick välja och idag blev det Simon & Garfunkels Greatest hits. Så dagens låt fick utan större övervägande bli denna. 

Spotify: Simon & Garfunkel – The Sound Of Silence

Egentligen är ord överflödiga. Bara soundet (haha) får hårstrån att resa sig på hela min kropp. Men det är även något med texten. Något som träffar mig mitt i bröstkorgen. Som om jag ville skriva låten själv. Som så många andra.

”Hello darkness, my old friend
I’ve come to talk with you again
Because a vision softly creeping
Left its seeds while I was sleeping
And the vision that was planted in my brain
Still remains
Within the sound of silence

In restless dreams I walked alone
Narrow streets of cobblestone
’Neath the halo of a street lamp
I turned my collar to the cold and damp
When my eyes were stabbed by the flash of a neon light
That split the night
And touched the sound of silence

And in the naked light I saw
Ten thousand people, maybe more
People talking without speaking
People hearing without listening
People writing songs that voices never share
And no one dared
Disturb the sound of silence

”Fools”, said I, ”You do not know
Silence like a cancer grows
Hear my words that I might teach you
Take my arms that I might reach you”
But my words, like silent raindrops fell
And echoed
In the wells of silence

And the people bowed and prayed
To the neon god they made
And the sign flashed out its warning
In the words that it was forming
And the sign said, ”The words of the prophets are written on the subway walls
And tenement halls”
And whispered in the sounds of silence”