Festival – terapi eller depressionskälla?

Många tappade hakor har jag fått se den här veckan. Det är tydligen inte så många som får för sig att åka iväg på en festival helt själv. Eller debutera som festivalbesökare så sent som vid 26 års ålder. Vissa imponerades av styrkan i att ge sig av utan vänner. Andra imponerades av dårskapen i samma handling. Själv såg jag det som ett socialt experiment och ett sätt att utmana depressionen som jag jobbat mot under en lång period. Svaret på frågan i inläggets rubrik är nog lite av varje. Men jag kan konstatera att det varit en enorm prövning. På gott och ont. Detta inlägget är ett tack till alla som gjort min helg minnesvärd och givande. Jag vet att jag förmodligen aldrig kommer träffa Er igen och att majoriteten inte kommer att nås av denna text. Men jag vill ändå få det sagt. Och bli inte förvånade om ni en dag får höra en låt där jag sjunger och ni tror Er vara huvudperson i en vers. För sådana texter är på gång.

”Det är så skönt att vara full så att man får känna sig som vanligt folk ibland”
Markus Nilsson eller Andreas Lundblad, nån gång kring 2005 eller så.

Det gick alltså inte helt smärtfritt, och det hade jag inte heller väntat mig. Att omringas av ”vanligt” folk med föreställningen att allt är ytligt och svartvitt är tillräckligt påfrestande för mig i normala fall. Och att göra det under en depression blev tidvis en enorm påfrestning. Under större delen av dygnen lyckades jag faktiskt hålla mig ganska ytlig själv. Åtminstone i den bemärkelsen att jag lät de mörka, tomma tankarna stanna kvar inombords. Tack till Er som såg mig och lyssnade, och även till Er som inte lyssnade, de gånger som det rann över. Ett speciellt tack till två personer som hämtade upp mig under första natten när jag lagt mig på ett liggunderlag utanför tältet med hopp om att få frysa ihjäl. Dumt av mig, det var ju aldrig särskilt kallt på nätterna 🙂 Tack iallafall. Ni vet vilka ni är och ni kommer att bli omnämnda fler gånger i det här inlägget. Och ert ”gäng” gjorde en stor del av min upplevelse resten av veckan.

En av tankarna med att åka själv var att det skulle tvinga mig att ta kontakt med okända människor, vilket jag känner att jag lyckades riktigt bra med. Baksidan av detta blev förstås att jag kände mig lika ensam när det var dags att gå som jag kände mig välkommen när jag kom. Men jag är glad och tacksam för alla grupper och människor som släppte in mig så obehindrat och helhjärtat.

Det första som hände när jag anlänt till festivalområdet var smått overkligt. Jag hade varit inne på campingen i några minuter när en tjej på platsen bredvid min bad om hjälp med sitt tält. Efter en stund frågar jag var hon kommer från och hon svarar ”Falkenberg”. Hennes pojkvän dyker så småningom upp och det visar sig att en av hans bästa kompisar är tillsammans med min syster. Sent ska vi sluta förvånas över hur liten denna värld är. Det var de första personer jag pratade med och även de enda som jag redan hade någon form av band till.

Sista kvällen var jag imponerad av mig själv för min förmåga att gå min egen väg och styra av ännu en panikattack som kunde fått mig att missa Lars Winnerbäcks magiska show. Plötsligt, någon timma innan spelningen, kom de negativa tankarna tillbaka som en käftsmäll. Jag fick för första gången under helgen höra klyschan ”Ryck upp dig” som jag är så oerhört trött på. Jag vet att du bara menade väl och i efterhand är jag tacksam för att du framkallade min styrka. Du upplyste mig om att ”Det är ingen tjej som vill ha en deppig kille”, och jag svarade ”Jag vill ändå inte ha nån tjej. Och om det kommer en dag då jag vill det så är jag inte intresserad av någon som inte kan ta mig för den jag är”. Jag tror inte du lyssnade, för du fortsatte ditt tugg om att jag måste hålla uppe fasaden av att vara glad. Jag försökte en sista gång genom att förklara att min största utmaning varit just att kunna låta mig släppa på fasaden och försöka vara mig själv. Oavsett humör. Genom min insikt att ditt sällskap inte var bra för mig tvingade jag mig själv att lämna en grupp och gå själv på Lasses konsert. Trots att jag trivdes enormt bra med en annan av personerna där. Här får jag nog passa på att flika in: Tack till dig också. Du vet vem du är. Vi hörs och vi ses! Hur som helst är jag stolt över styrkan i att ge mig av på egen hand för den sista spelningen. Och jag vill varna för att hålla allt för hårt i fasaden. Oavsett hur bra den funkar och hur viktig den är i vissa sammanhang: Om du gömmer dig för länge bakom en falsk bild riskerar du att glömma vem du är. Det har jag gjort. Men det tog 20 år så man ska nog vara rejält självnedvärderande för att kunna misshandla sig själv så mycket och fullständigt som jag gjort.

Tack för alla kommentarer jag fick i stil med ”Du ser ut som Matthew McNånting och han är skitsnygg”. Och Chippen och Owen Wilson som jag tydligen också ska vara lik. Jag vet inte om det var meningen att jag skulle ta det som någon form av raggningsrepliker men sånt har jag ingen förmåga att ta till mig så jag ber om ursäkt om jag verkade lite kall. Sen att vissa av de som sa det var nära tio år yngre än mig gjorde kanske sitt till att jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera situationen. Kommentarer som anspelar på positiva egenskaper hos mig är enormt viktiga för mig även om jag inte kan ta till mig dem än. Så tack igen för att jag fick träna lite på det.

Tack till alla vars ögon mött min blick lite längre än ett ögonblick, ibland i kombination med ett leende som berättade att jag inte är så genomskinlig som jag känner mig. Att jag faktiskt syns. De största kickarna fick jag när musikaliska begåvningar och genier lät mig ta kommandot över låtar vi sjöng och spelade till. De blickar, skratt, applåder, kommentarer och leenden som sa mig ”Du är bra på det här” ger förstås extra mycket när personerna som uttrycker det själva är stora begåvningar på området. Att få se Jasmine Liedholms ögon möta mina på det sätt jag beskrev ovan, mitt i en sång, för att säga nåt i stil med ”snyggt” är nog den minnesbild som kommer vara mest tydlig. Nu är det inte så att du betyder särskilt mycket mer än någon annan. Och detta är inte nåt lamt raggningsförsök. Men däremot längtar jag till den dagen du blir känd för din unika sångröst. Att bli känd är förstås inget självändamål, men jag vet att du vill sjunga och om det en dag leder till inspelningar så ser jag det som oundvikligt att du blir stor. DÄRFÖR betyder det lite extra när en sån som du uppskattar mig och det jag gör. En annan anledning till att skriva det här är förstås att göra mina vänner uppmärksamma på namnet. En gång till: Jasmine Liedholm. Kom ihåg var ni såg det namnet först. Och håll utkik.

Magnus Ekelund har på kort tid kommit att ta en allt större plats i mitt medvetande. Att kunna vara den som kompletterar Jakob Hellman, som redan är Sveriges genom tiderna främsta låtskrivare och sångare, inger en enorm respekt hos mig. Så mycket mer har jag inte att säga, men till alla vänner: MISSA INTE DEN KILLEN!

Markus Krunegård fortsätter växa i mina ögon, trots att han redan är stor. Några nya insikter om hans geniala texter har jag fått den här veckan. En av de viktigaste verserna jag upptäckte var ‎”Ryggen mot väggen, tittar på sista dansen. På vägen hem lovar jag mig själv igen, att nästa vecka bjuder jag upp nån. Vem som helst!”. Precis sådär har jag mått varje disco-/utekväll så länge jag kan minnas. Och det är en av de största anledningarna till att jag gjort vad jag kan för att isolera mig från ”vanligt” socialt umgänge i hela mitt vuxna liv. Men jag ska bli lite bättre på att ”vara som vanligt folk”. Jag har redan börjat öva.

Flera gånger under helgen har jag fått höra den omogna uppfattning att Melissa Horn är tråkig att titta på för att bara står där och sjunger sina deppiga texter. Men i mina ögon är det så stort. Att våga ta chansen att kasta sina tankar överallt och ingenstans och göra det på sitt sätt, att vara sig själv. Hon påpekade till och med själv att hon hade testat att ändra sig själv och dansat lite framför spegeln men snabbt insett att hon vill vara sig själv på scen. Det är inte varje dag jag känner mig förstådd av en person av motsatt kön, men hennes låtar ger mig den känslan. Alla utom raden ”Du går ensam hem från krogen. Och jag undrar hur du gör”. Jag har aldrig förstått vad hon menar med det och jag skulle ge mycket för att få en förklaring.

”Det finns så många underbara texter som träffar mig rakt i hjärtat. Men jag skulle ge vad som helst för att få vara en av de som inte förstår”
Andreas Lundblad 2012

Till sist vill jag ge ett stort tack till Lars Winnerbäck. Nog för att jag har såpass självinsikt att jag förstår att du aldrig kommer att läsa det här. Men jag väljer ändå att uttrycka mitt tack i andra person. Ingen kunde nog ana detta när jag som 10-åring, 1996, såg dig på Falkenbergs Visfestival, och tjatade på pappa att få köpa din skiva ”Dans med svåra steg” bara för att kunna be om din autograf. Vilket i sin tur enbart grundade sig i att du råkade sitta bredvid oss under resten av kvällen, då du spelat klart. Jag fick aldrig köpa skivan, ”Du kommer ändå aldrig lyssna på den, den kommer bara att samla damm”. Men jag fick din autograf på ett programhäfte och sen dröjde det 5 år, till 2001, innan jag började upptäcka din musik på riktigt. Sen dess har du satt ord på allt jag tänkt, stundtals definierat mitt liv och tidvis gett mig styrfart samt hopp om livet i de mörkaste stunder. Efter något år var jag tvungen att leta upp det där programbladet bara för att kolla att jag mindes rätt. Att jag sjöng en av dina låtar på pappas begravning för snart ett halvår sedan knöt på något sätt ihop säcken. Tanken var inte att de sista orden till pappa skulle vara ”Vad var det jag sa?” men ibland får jag känslan av att någon av mina inneboende röster ville ha det sagt… Flera gånger har jag fått rådet att sluta lyssna på din musik så att jag skulle bli lite mindre deppig. Men dina låtar ger mig en känsla av trygghet, samhörighet, acceptans, förståelse och ett hopp om att det ljusnar. Jag blir inte ett dugg deppigare av din musik. Snarare tvärtom. Och ”Under månen” från just ”Dans med svåra steg” är ett av de vackraste musikaliska verk som någonsin nått mina öron. Och till pappa: alla har vi fel nån gång ibland!

Andreas Lundblad – Kom ihåg mig – Tilläggas bör nog att jag var väldigt trasig när denna film spelades in, att jag aldrig tidigare spelat munspel inför folk och knappt heller sjungit. Än mindre hållt i en mikrofon…. Munspelet fick jag av pappa i julklapp bara en månad innan han dog så det kändes viktigt att få med.

Vad jag ville komma till var att det fanns en magi i gårdagens spelning i Karlstad. Sakta och detaljerat målade du upp ett porträtt av min svajiga festivalhelg, min uteblivna vår och mitt pausade liv. Och det liv jag levde innan klockorna stannade. Vid två tillfällen (Dunkla rum och Hugger i sten) började jag sjunga på låten innan föregående låt var avslutad. Och när du började spela ”Jag har väntat på ett regn” tänkte jag ”Det vore coolt om det kunde börja regna nu”. Det dröjde 20 sekunder innan första droppen träffade mig… Hur mycket  fick ni betala för den effekten? Minst en gång under varje kväll den gångna helgen önskade jag att jag också kunde bli sådär berörd som andra runt mig. Som flickan som grät under hela Kentspelningen och hon som sken som en sol av lyckan i att få höra några av Familjens låtar. Helt oförståeligt för mig men likväl var jag avundsjuk på den kontakt som människor i min omgivning har med sig själva, sina känslor och sin omgivning. Till sist fick jag det genom dig. Men så fort spelningen var slut var det som om det aldrig hade hänt. Som om det bara varit en dröm. Precis som allt annat som är äkta och på riktigt när man själv inte är ett med verkligheten.

”Hon kommer från främmande vidder. Och hon stannar hos dig som en dröm”

Du berörde. Du gav mig känslan av att vara förstådd och accepterad i varenda humörsvängning, i varje panikattack och i alla mina självdestruktiva tankar. Tack Lasse.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *