En vår som fick vara vår

Det känns som att de senaste åren har saknat en årstid. Riktigt givande vintrar har avlösts av vackra varma somrar och VÄLDIGT MYCKET HÖST… Våren är dock en årstid som jag inte riktigt mindes smaken av. Fram tills i år.

Kontinuerlig träning
Det som kanske syns tydligast, och är mest mätbart, är nog min träning och mina prestationer i olika tävlingar. Maj 2016 var den första månaden på många år som jag lyckades göra idrotten till en stor, viktig och naturlig del av livet. Halvvägs in i juni känns det fortfarande som att detta skulle kunna hålla för alltid, men än så länge är jag glad att ha hittat tillbaka till en hälsosam aktivitetsnivå. Och kanske framförallt, en inspiration och utvecklingskurva som överträffar allt jag tidigare upplevt. En ny vår.

Tävlings- och testresultat
Vårvintern avslutades, för min del, med att vi lyckades vinna vår kategori i Patrouille des Glaciers i slutet av april. Tävlingen var vinterns stora mål men jag bråkade med olika sjukdomar och dålig form i stort sett hela säsongen. Därför var det en stor lättnad att jag var starkast i laget när tävlingsdagen kom, och det som skulle varit vinterns avslutning blev nog snarare ett startskott för våren.

Heading for the podium! Picture taken ten days ago, on our way up the last hour of PDG. Magically capturing one of my strongest moments of the race. And this season. And this life. Thank you Tim, whoever you are! And of course @raphaeladdy and @jo.rausis. Up next: #falkloppet ! #Repost @timlloydphoto ・・・ Two members of a team compete in the Patrouille des Glaciers, a ski touring race from Zermatt to Verbier. The first race occurred under a warm and clear night followed by a beautiful morning. I was sad to hear that the second race had to be cancelled as the whole of the Alps have been blanketed in another round of winter. With the race held every two years many will have to wait until next time. Hopefully then I’ll be on the start line with them. #pdg2016 #skiing #winter

Ett foto publicerat av Andreas Lundblad (@animaluminium)

Falkloppet avgjordes bara några dagar efter att jag anlänt till Sverige i början av maj. Idén var att få en tidig indikator på löpformen inför våren och sommaren, som ett litet test. Det tog mig 36 minuter och 11 sekunder att genomföra de 10 kilometrarna längs Ätran och vallarna, vilket var min snabbaste miltid på nästan fem år. Positivt överraskad och totalt utslagen men ändå en riktigt bra början.

Det gick några veckor med helt okej träning innan jag, väldigt spontant, anmälde mig till Hallandsleden Terräng 30 km. Det har gått nästan sju år sedan jag sprang så långt, och jag tvekade in i det sista innan jag bestämde mig för att ge det en chans. Tanken var först att testa den korta banan på 10 km men enligt säkra källor är första 20 km den finaste delen. Något som jag numera kan intyga. Till slut gick starten och jag var fast besluten att försöka springa Tillräckligt långsamt för att kunna vinna. Egentligen trodde jag nog inte att jag hade en chans, men jag visste åtminstone att min enda chans är att hålla rätt tempo från början. Jimmy Jacobsson stack iväg direkt och jag brydde mig aldrig om att hänga på, men jag fick åtminstone en betryggande andraplacering redan ut från start. Det tog inte många kilometer innan jag kom ikapp Jimmy, och redan innan vi sprungit fem kilometer kunde jag höra att han kämpade för att hänga med. Min taktik hade hållt dit fram, men jag visste att vi hade 25 km kvar och att han är betydligt mer rutinerad än mig på de längre distanserna. Så jag fortsatte att försöka hålla nere farten och pulsen för att spara på krutet tills han eventuellt skulle komma ikapp igen. Men fem kilometer blev tio, som blev tjugo och när jag nådde målet efter 30 km var jag återigen positivt överraskad. Tiden 2:16 på en väldigt kuperad och teknisk bana var nästan 5 minuter snabbare än jag hade vågat hoppas på och en kvart snabbare än jag vågat tro på. Dessutom räckte det till en segermarginal på nästan 18 minuter. Tillräckligt långsamt för att vinna.

Bara tre dagar senare var det dags för 3000m-test med RunFBG på Falkenbergs IP. Benen var fortfarande tunga efter söndagens lopp men jag tog mig runt på 9:38, vilket kanske inte är någon världsklass men för mig var det nytt personbästa. För första gången sedan 2012 kunde jag notera ett nytt sådant på en löpdistans, och oavsett vilken sådan är det en oerhört viktig milstolpe och inspiration.

Plötsligt hade jag varit i Sverige en hel månad och det blev dags för årets andra millopp, Friskusloppet. Vinden låg på från sydväst, som om den aldrig gjort annat, och jag bestämde mig för att hålla den klassiska Friskuslopps-taktiken. Gå inte upp och dra en meter i motvinden söderut, oavsett hur långsamt det går. Mycket riktigt började det med ett taktiskt rävspel där farten pendlade mellan 3:25 och 4:00 per km. Ingen ville dra upp tempot och efter 3-4 km var en stor del av startfältet samlat i en enda tätklunga. Plötsligt kom det en telefon-kille och sprang om. Vi var alla lite förvånade av att det var en kille med telefon på armen som drog upp tempot, men ingen vågade låta honom dra iväg själv så plötsligt var vi 5 personer som låg och hetsade i 2:55-3:10. Alldeles för snabbt men det varade bara i någon minut. Vid vändningen efter 4,5 km var vi fyra personer i tätklungan men telefon-killen fick släppa ganska snart och inte långt efter var det min tur. Jag hade misslyckats lite med att hålla min egen fart, men å andra sidan var det kul och lärorikt att få vara med och leka i tätklungan. Resten av loppet sprang jag och bevakade min tredjeplats, som jag höll hela vägen in i mål. Visserligen tog jag in lite på tvåan på slutet, men jag var väldigt nöjd med att få gå upp på prispallen och dessutom tiden 35:19, nästan en minut snabbare än Falkloppet en månad tidigare. Och bara några sekunder från officiellt personbästa på 10 km.

Senare samma vecka skulle RunFBG åka iväg till Trollhättan på ett litet löparäventyr. 10,6 km genom slussområdet och dess 1040 trappsteg. Idén om att åka med hade spökat i bakhuvudet i några veckor, men dagen var egentligen bortlovad till annat. Fem minuter före avresa tog ”vi” dock det mycket impulsiva beslutet att pausa Elins packning för att åka med till Trollhättan City TrailLoppet skulle starta kl 14:50 och jag hade inte hunnit tänka på lunch, så jag åt en halv chipspåse, en Magnumglass och en Enervit Pre Sport i bussen på väg upp. Detta svaldes ner med vatten, kaffe och sportdryck. De andra skrattade lite åt mig men jag var inte orolig alls. Vetskapen att jag tidigare gjort mina bästa resultat på impulsiva beslut och McDonald’s-mat ingav istället hopp. Under uppvärmningen höll jag på att springa vilse bland slussarna och missa starten, men jag hittade tillbaka i tid. Löparlegenden Rune Larsson intervjuades före starten och sa bland annat att ”Om någon klarar den här banan under 50 minuter är den ett mindre fenomen”. Som alltid startade jag med orden ”Spring tillräckligt långsamt så har du chans att vinna”. Denna gången var det ett tiotal som brände iväg alldeles för fort, men de orkade hålla farten förvånansvärt länge. Efter 2-3 km började det dock splittras lite och vi var en liten klunga som höll ihop ett tag. Jag upprepade orden för mig själv; ”Tillräckligt långsamt. Tillräckligt långsamt”. Vi hade inte ens kommit halvvägs när jag snubblade förbi ledaren i en liten utförslöpa, och plötsligt låg jag först. Något orolig för att bränna av för mycket slog jag av en aning på takten men märkte ändå att tvåan hade svårt att hänga på. Så jag fortsatte i mitt ”tillräckligt långsamt”-tempo. I en av uppförstrapporna framåt slutet av loppet skuttade jag på lite för fort och fick nästan gå de första stegen när det planade ut ovanför. Benen sved av mjölksyra och jag började titta över axeln, övertygad om att de andra skulle komma ikapp. Jag lyckades dock behålla min ledning och sprang i mål på 48:05. En riktigt skön seger på en rolig bana, speciellt med Runes ord i färskt minne…

Tresamhet
Tävlingsresultat och träningsglädje i all ära, men det finns två individer som gjort hela skillnaden den här våren. Efter många år av ensamhet öppnade Elin och Rocky sitt hus och sina hjärtan för mig. Vi har delat allt. Kravlöst. Öppet. Accepterande. Jag har fått vara mig själv varje sekund och jag har fått känna att jag betyder något för någon. På riktigt. Igår gav de sig ut i världen. Elin och Rocky. Jag var stolt och glad för deras skull när de lämnade Sverige för sitt nästa kapitel i de franska Alperna, och evigt tacksam för att de hjälpt till att ge mitt liv en riktning. Det ska bli mycket intressant att se hur det utvecklar sig framöver, när jag ska göra allting själv igen. Det är ofantligt tråkigt och kan gå precis hur som helst. Men nu vet jag hur lite (fast ändå mycket) som behövs för att kompassen ska stanna upp ett tag. Tack för den här våren. En vår som fick vara vår.

☀️ #tarvarapådagen #hoffsnäs #frukost

Ett foto publicerat av Elin Fredin (@elinfredin)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *