Tomt skal, Svart själ

Ett inlägg om konflikter mellan ytlighet och djup. Om skillnaden mellan den inneboende känslan och den yttre fasaden. Om att ramla mellan stolarna och bli missuppfattad. Ett inlägg där jag som vanligt tappar tråden flera gånger i varje stycke.

En vän sa en gång till mig ”Det är för att du inte är singel” när jag påpekade att jag inte tycker det är kul, ja nästan avskyr att vara ute på krogar och ”köttmarknader”. Jag svarade att ”Det var ännu värre när jag var ensam”. Nu är jag ensam igen, 7 år klokare än sist, ännu mer osäker och med en ännu större skillnad mellan min egen självbild och den person ni andra ser. Men denna gången är jag medveten och har förmågan att jobba på det.

På utsidan har jag vuxit. Jag har tränat på elitnivå i ett antal år. Min kropp ser ut lite mer som en mans och lite mindre som en pojkes. Jag är i många ögon fortfarande lika charmig och rolig som jag alltid har varit. Jag har tydligen till och med gått och blivit ”sexig”. Ett ord som jag aldrig gillat men nog måste lära mig. Men på insidan är det annorlunda. På insidan bor det en liten, liten undernärd pojke som helst gömmer sig hemma framför datorn och programmerar eller mixtrar med musik och texter istället för att vara ute med de andra barnen och leka. Inte för att han inte vill leka med de andra utan för att han aldrig känner att han passar in. En pojke som aldrig skulle våga fråga chans på en tjej för att han en gång ljugit och sagt till sina föräldrar att han inte tycker om tjejer.

Fråga chans säger man förresten inte längre i den värld pojken numera lever i. Han är 26 år och de jämnåriga slutade fråga chans för 15 år sen. Något som pojken aldrig provade. Nu står han vilse i vimlet och ser vuxna kvinnor och män gå hem tillsammans. Kanske för att ha en ytlig, het natt och aldrig mer träffas. Kanske är de på väg in i ett förhållande. Kanske är de gifta. Kanske har de barn.

I pojkens ögon är detta motbjudande och äckligt. Kanske för att han är avundsjuk på de som vet hur man gör. Kanske för att det inte är hans grej och aldrig kommer att bli. Fast det kan han ju inte veta så länge han är en av de som aldrig har gått hem med någon? Kanske för att han var 26 första gången han upplevde sex som något skönt och givande, och därmed är avundsjuk på de som har en sån avslappnad inställning. Kanske är det av rädsla att någon part ska få falska förhoppningar om mer. Något som han själv blev utsatt för under hela tonåren. När de jämnåriga hade haft sina ”fråga chans”-förhållanden med sina barndomskärlekar, något lite längre och vuxnare förhållande. Kanske ”förlorat oskulden” till någon och mått dåligt eller varit glad över det. Nu var det dags för omgivningen att prova sig fram, leka lite, leva livet. Så det hånglades hejvilt. Kanske en och annan ogenomtänkt sexakt. Ibland stod den lilla pojken i vägen för jakten. Blev bestulen på några kyssar, hann bli överlycklig, tänkte att ”äntligen ska jag få en tjej som jag tycker om”. Någon vecka gick, ibland med kontakt. Tills det gick upp för pojken att tjejen hade varit med 20 andra killar. Samma kväll. Eller kanske hade pojkvän redan. Falska förhoppningar byggdes upp och bröt ner den lilla pojken lite till. Pojken fick till slut sin tjej vid 18 års ålder (självklart inte någon han träffat i ett ytligt forum), kramlade sig fast och levde lycklig i massor av år. Kramade ur det som gick ur förhållandet tills det inte längre fanns något kvar att kämpa för. Men han kämpade ändå. För han visste ju: om detta tar slut kastas jag direkt tillbaka till tonåren. Eller ännu längre. Och han visste innerst inne att han kände henne utan och innan, men inte längre visste vem han själv är. Och om han skulle bli ensam innebär det att han måste ta reda på det. Och att det kommer ta tid.

Till ämnet igen. Tonårsresumén behövdes för att förklara vad jag gjort mot mig själv för att undvika uppbyggnaden av allt vad självbild, självförtroende och självkänsla heter. Min mognad när det kommer till relationer motsvarar förmodligen en normal 14-årings. En av mina finaste vänner har en son som är tolv år. Han har en tjej och jag har varken träffat honom eller henne. Men i flera avseenden ser jag upp till honom och känner mig underlägsen. Jämfört med en tolvåring… Inte så att jag vill ha en tjej just nu, det finns inte på världskartan att jag skulle gömma mig bakom någon annan på det viset igen. Men i det stora sammanhanget som kallas livet har det alltid varit det enda som betytt något på riktigt. Och en dag, när jag har gett mig själv en betydelse i mitt liv, vill jag självklart dela det med någon annan. Däremot, för att överhuvudtaget överleva just nu, behöver jag vänner. Vänner som förstår. Lyssnar. Kramar. Jag har inte gjort någon undersökning men jag skulle gissa att jag blir kramad omkring 1-2 gånger i månaden. Mer om kramar och behov av fysisk närhet kommer i ett senare inlägg.

Dit jag ville komma är att jag insett att jag faller mellan stolarna. På utsidan är jag den där populära killen som får vad han pekar på och ska vara nöjd med sitt liv, sitt utseende och sin person. Som kan reglerna i ”spelet” och vet precis hur jag ska göra för att få kontakt med de personer jag är intresserad av. Bullshit. Visst, jag är varken blyg eller ensam. På utsidan. För jag har fått träna nåt så djävulskt på att hålla uppe fasaden och anpassa mig till normen. De personer som letar efter ytlighet förväntar sig att jag ska följa spelets regler, och om jag vågar ta kontakt blir de skrämda av det djup och den osäkerhet som syns när man kommer lite närmre mig. De ville ju bara ligga med mig så de skyndar vidare och letar upp nån annan som kan och vill reglerna. Och de djupa personerna, som uppskattar mitt djup när vi väl blir vänner, kommer väldigt sällan nära. De ser ytan och förväntar sig inte djupet. Och vi blir alltid ”bara” vänner. För att jag är rädd att förstöra vänskapen genom att visa att jag ville nåt mer. Och för att jag är så rädd att bli avvisad. Vänner är fint, men fysisk närhet är ett viktigt mänskligt behov. OK, jag har redan skrivit att jag inte vill något mer. Men detta är lika mycket en referens till tonåren som en reflektion över nutiden. Jag har fått höra i efterhand att jag var jättepopulär på gymnasiet. Jag blev nästan utskälld för att jag berättade om hur ensam jag kände mig på den tiden. Men vad spelar det för roll om man är populär, när ingen berättar det? När det inte känns? När man likt förbannat är ensam? Kvar står jag, med kroppen i det tomma skalets ytlighet och själen i det svarta bottenlösa djupet, utan en kropp att bo i. De har extremt dålig kontakt med varandra och ett av mina mål i livet är att själen ska få flytta in i skalet tids nog. Helst med både ytligheten och djupet bibehållet.

Inte allt för sällan får jag frågan ”Ser du inte hur hon tittar på dig?”. Men jag kan inte se det. Lika lite som jag är medveten om de signaler jag sänder ut, lika lite kan jag läsa de signaler andra människor ger mig. Inte ens tjejen som klängde runt min hals och stönade i örat ”Du är så jävla sexig” nådde fram. Jag kan inte ta det på allvar, för det är så totalt skilt från min självbild. Och då var det ändå en person jag gillar skarpt. Både på ytan och på djupet. Det enda jag kan ta med mig från såna tillfällen är ett litet, litet steg mot en själ som är mer medveten om sitt skal. Och jag hoppas att de ska få mötas en dag. Att själen ska hitta skalet och flytta in. Att jag ska lära mig kommunicera med andra människor och kunna leva med både djupet och ytligheten. Vem vet, en dag kanske jag till och med kan se fram emot en utekväll, helt utan förbehåll? Utan att vara tvungen att ligga på den ”perfekta” alkoholhalten för att kunna slappna av och ha roligt…

Kram

5 reaktion på “Tomt skal, Svart själ

  1. Hej
    Hoppas det är många som läser vad du skriver för det är tänkvärt.
    Märker du någon skillnad på att gå ut nykter och berusad? Jag märker ingen skillnad förutom att jag blir illamående och yr
    Förfest är överskattat i många fall fram för allt om man ska gå ut och äta för maten smakar inte alls lika gott.
    1 eller 2 öl eller något glas vin före inte mer eller till och med bara träffas och prata en stund innan man gå ut är bättre .
    Man lurar sig själv att modet finns i flaskan men hur är det egentligen?
    Kram

    • Hmm… Jag behöver dricka för att det ska vara roligt för mig att umgås i såna sammanhang. Men det betyder inte att det automatiskt blir kul. Men om jag är helnykter ser jag ”för nyktert” på omvärlden och dess beteende. Och då vill jag mest bara hem. Men det handlar om ”nattklubbar” då. För normalt umgänge på en mysig pub eller liknande spelar det såklart ingen roll.

    • Ja jag vet. Men det finns nån undermedveten spärr eller spänning runt fysisk kontakt hos mig. Är både obekväm med och beroende av det. Sjukt irriterande. Kommer som sagt ett inlägg om det också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *