Författararkiv: Andreas Lundblad

Heroes – about the people who inspires me

Publicerat av
Svara

One of the biggest made a statement today. Bruce Springsteen is cancelling one of his shows due to discrimination and violation of human rights. It sent my thoughts on a path. A path which passed my first thought ever of a reason to become famous. It went on to thinking of what makes some people inspiring for real, and ended up with… A car commercial (!) Does it sound strange? Well, let me explain!

The statement: http://brucespringsteen.net/?p=10243

Let’s start with Bruce. There’s been times when I felt a bit… Geeky? When I referred too much to the same persons. Over and over again. And Bruce is certainly one of those. Until today, I’ve never really had an explanation. What makes him special? I’ve been to 5 hour concerts where he didn’t get off stage one single time. 65+ years old… I’ve listened to the Born to run record before each race for a few years now. And I even have one of his quotes, in his handwriting, tattoed on my arm. But I still couldn’t explain WHY. Why is it him, and a few other persons on this earth, who gets so much of my respect?

It hit me today, with that statement he made against open unfair discrimination. He’s for real. He has the power to make a statement that reaches us all, and when he does, it comes from the heart. It doesn’t come from his wallet (actually, it will affect his economy negatively since he’ll refund the tickets for the show) and it’s not even his own business. He’s not one of the victims of the discrimination. It’s completely altrustic, all from love. He’s for real.

So this led me to that thought about being famous. I write sometimes. Silly love songs, thoughts that comes from my heart. Blog posts that I somehow believe could inspire someone. I post pictures and thoughts just because someone might laugh about it. Or get inspired. There’s something inside of me that reaches out to make a difference, if even just for one person. Sometimes it’s just for myself. I had those dreams about being on a stage, performing or speaking to a huge crowd. Maybe we all did? But I never really saw a reason, a purpose, in becoming famous. But I saw one today. Goldhearted people has a reason to become famous. And I’m happy they do. We need more people like Bruce. More people who can rise up and make statements against discrimination, pollution and war. Just to mention a few subjects.

So my thoughts were still wandering that path when I got to think of other people who inspired me. Other people who are for real. The most recent one that came across me must be Kilian Jornet. I’ve been hearing that name every now and then, ever since I fell in love with the mountains some years ago. I didn’t really listen to that name, and I didn’t really read about him or care. I saw his name in the top of some race results and I figured he must be strong. And I got to know that he shares his life with a swedish girl called Emelie Forsberg, who’s basically known for the same thing but among the women. However. I had this chance to represent Sweden in a world cup earlier this winter. But I didn’t know it would give me a ride through France with Kilian and Emelie in the driver’s seat.

Along that drive, and the week in Andorra, I got the impression this Kilian was something more than just a strong athlete. People wanted him to sign books about his life, and I heard stories about his support for the himalayan earthquake victims some years ago. But he also turned to me, if even just for some seconds at the lunch table, seeming genuinly aware and caring for people around him. I can’t really say I know this guy. We shared a long drive, one training and a few words that week. But I know one thing. This guy is for real. This guy has a heart of gold and he’s doing what he does out of love. Love for the mountains, in his case.

So how did all this end up with a car commercial? Well, I couldn’t let go the thought of that car we went to Andorra in. Something about the lifestyle and attitude of Kilian told me that he wouldn’t spend his money on a fully equipped Mercedes Marco Polo. For some reason, I googled it. For the first time in my life, I was watching a car commercial that touched me for real. Not only because I’ve traveled in that particular car (not just that model) and with that particular guy driving. But also for the message it tells. Because I know those words comes from the heart of this guy and not the car company. Mercedes might still have nothing else but money on their mind, but I know the message and the story is for real. And his voice is important. Meant to be heard. Meant to inspire.

So this is to the people who inspires. To the true and real role models. The ones who lives their passion out of love. The people who makes a difference in this fragile world. The people who deserves that power, maybe because they never claimed it…

To the heroes. Thank you.

3a i La TransVanoise och final i Franska cupen

Publicerat av
Svara

Helgens tävling var tänkt som ett sista genrep inför vinterns längsta äventyr, Patrouille des Glaciers. Finalen i Franska cupen, La TransVanoise skulle bjuda på 38 kilometer och 3820 höjdmeter. Tekniskt och fysiskt sett en perfekt träning för det som väntar oss om några veckor. Istället blev det… Varma vindar, regn upp till 3000 meters höjd och riktigt svåråkt, tung snö. Rejält avkortad bana och – en tredjeplats!

Raphaël fick bestämma farten i början och det gjorde han alldeles utmärkt. Vi konstaterade även att vi båda låg på nästan exakt samma puls hela vägen uppför första backen, vilket jag tycker är ganska anmärkningsvärt. Joachim hade känt sig lite hängig före loppet och hade inte samma monsterkraft som tidigare under säsongen, men han klarade att hänga på oss andra nästan överallt. Efter första stigningen (1200 höjdmeter) låg vi trea, men blev omkörda utför av ett lag. Här får jag erkänna att det var mitt fel. Utförsåkning i spårig, blöt, tung, halvfrusen snö verkar inte vara min bästa gren… Åtminstone inte i dålig sikt och med utrustning som främst är gjord för uppförsåkning.

Dock var det bra för psyket att känna hur lätt vi gick om och ifrån de andra lagen igen, uppför nästa stigning. Från och med den andra av tre stigningar lyckades vi alltså konstant hålla vår tredjeplats, trots att jag ramlade och/eller tappade skidan tre gånger under sista utförskörningen. Tyvärr var det för dålig sikt för att kunna ta några bilder, annars hade ni nog förstått att vem som helst inte hade tagit sig ner där oskadd… Att vi slutligen tog oss i mål med tredjeplats, hälsa och (nästan allt) material i behåll var ett fint kvitto, speciellt för mig, på att formen slutligen är på väg även denna vinter. Bättre sent än aldrig…

Dagens tävling var även den första hittills som körts med ”ordinarie” laguppställning. Raphaël, Joachim och jag är det lag som är anmält till PDG och även det lag som vi tänkt ställa upp med i de flesta tävlingar under vinterns gång. Olika saker har stoppat oss men nu fick vi äntligen svart på vitt att vi är ett riktigt jämnt lag, alla tre med olika styrkor. PDG kommer inte bli en dans på rosor, men bättre förutsättningar har jag svårt att föreställa mig.

Resultat
Nörddata från movescount <- spana in pulskurvan, det finns mycket kvar att ge när formen kommer på riktigt!!

Bilder från loppet bör publiceras på arrangörens hemsida inom kort. Sikten var betydligt bättre i de nedre partierna så det är inte omöjligt att det går att se oss där!

5a i Patrouille de la Maya – En positiv överraskning

Publicerat av
Svara

Det enda som hittills blivit vad jag väntat mig denna vinter var högsäsongen (alltså min ”jobbperiod”). Tanken var att ha mycket tid till träning, tävling och äventyr under januari för att sedan jobba hårt några veckor under februari och mars. Istället har sjukdomar och jobb avlöst varandra och jag har helt enkelt inte haft möjlighet att återhämta mig tillräckligt. Och därmed bara kunnat träna 0-2 gånger per vecka. 16 träningspass räknade jag fram att jag hade hunnit skrapa ihop under december, januari och februari. Tävla har inte varit aktuellt ens att fundera på.

Idag var det dock äntligen dags för vinterns första ”riktiga” tävling, Patrouille de la Maya. Joachim, Samuel och Jag skulle genomföra 21 km skidalpinism med 1800 meter stigning och lika mycket utför. Vädret gjorde att arrangören annonserade banändringar och jag trodde att det skulle innebära ett lite kortare lopp, men för en gångs skull hade de gjort tvärtom. I mål visade klockan 2014 meter stigning på 21,2 kilometer.

Joachim är i högform och tryckte på stenhårt från start. Det var lite för snabbt för mig men jag var lite för ”stolt” för att säga ifrån. Till slut kom verkligheten ikapp mig och vi tvingades slå av en aning på tempot. Första stigningen kändes oändlig och när det äntligen var dags att slänga av stighudarna hade vi klättrat 1300 höjdmeter på 75 minuter. Större delen av loppet var alltså gjord och det var dags för en välförtjänt ”vila” à 5 minuter utförsåkning. Ni som provat att åka off pist med tävlingsutrustning vet dock att det är allt annat än vila…
Två små klättringar till varav den sista avslutades med en sjukt brant ”portage” (av med skidorna, sätt dem på ryggsäcken och spring uppför), bokstavlingen upp bland molnen. Benen hade redan krampat ett par gånger och jag var uppriktigt orolig för den sista utförskörningen på 1400 höjdmeter. Den var dock relativt snäll då stora delar gick på vägar, och det var först när vi nådde sista kilometern (asfaltslöpning i skidpäxor…) som det blev riktigt tufft att hålla uppe farten.

Klockan stannade på 2:31, 21 minuter efter segrarlaget vilket gav oss en femteplats och som jag skrev i rubriken är jag positivt överraskad då jag åkte betydligt bättre än jag borde. Tack Joachim och Samuel för fint samarbete och tack till den som i framtiden vill betala mina startavgifter mot rimlig motprestation. Det börjar bli dyrt det här…

Resultat: http://www.lamaya.ch/content/docs/resultats/2016_categories.pdf
Puls-, GPS- och höjddata: http://www.movescount.com/moves/move95970479

En lärorik vecka

Publicerat av
Svara

Måndag eftermiddag fick jag ett erbjudande jag inte hade väntat mig. Vill jag representera det svenska skidalpinism-landslaget på Världscupen i Andorra i helgen? JA. Ett av mina två stora mål för den här vintern har varit att få delta i Världscupen och EM, så… Ja. Jag vill åka med. Redan nästa morgon var det dags att möta upp resten av det svenska laget, så jag fick stressa rätt rejält för att hinna med allt som behövde göras före avfärd.

Till slut stod jag dock på en parkering i Frankrike, med en halvtimmas marginal, och väntade på att bli upphämtad. Snart rullade det in en spanskregistrerad van och jag insåg att min privatchaufför för dagen skulle komma att bli Kilian Jornet, bitvis avbytt av svenska flickvännen Emelie Forsberg. Inte världens sämsta sällskap för en skimo-nybörjare som mig. Med oss i bilen var även min nybörjarkollega (åtminstone när det kommer till världscupen) Ida Nilsson. Framför oss hade vi 7-8 timmar av raka och krokiga vägar, genom alperna, längs Rhône och Medelhavet, upp genom pyrinéerna till Andorra. Ett nytt land för mig.

Nämnde jag stress? Jag har blivit extremt känslig för det. Den här gången artade det sig i form av huvudvärk och torra slemhinnor, rethosta och nysningar. Lite som en förkylning men utan halsont, feber eller förhöjd vilopuls. Att detta i sin tur smög sig på i en bil (och sedermera en delad lägenhet) tillsammans med de två största favoriterna inför helgen, gjorde mig ännu mer stressad och den onda cirkeln var sluten. I elitidrottens värld är det nämligen så gott som dödsstraff på att riskera att smitta någon annan med en eventuell förkylning…

Onsdag morgon var det dags att åka igenom banan inför lördagens tävling. Guidade av Kilian gav vi oss iväg upp och ner för pister och bergstoppar. Jag tog det så lugnt jag kunde eftersom kroppen skrek efter vila. Men eftersom jag inte kände mig sjuk, och var nyfiken på banorna, valde jag ändå att följa med på passet. Eftermiddagen kom och jag var tvungen att sova. Passet vi genomfört på morgonen var inte alls särskilt hårt, men ändå drog vilopulsen iväg, jag hostade allt mer och benen kändes helt förstörda. Efter en typ pass som normalt sett bara brukar ge energi till ännu mer träning. Jag accepterade att något var fel och för att eliminera alla risker att eventuellt smitta någon valde jag att boka ett eget rum tills vidare.

Förberedelser för Font Blanca

Det guidade träningspasset ledde till mitt första besök i Andorras dagspress, och ett nytt all time high i att se fullständigt galen ut på bild (tack till klippan i bakgrunden som ser ut att vara mitt professor-hår)

 

Veckan gick och jag fick ställa in min insats i det som skulle ha blivit mitt livs första världscup. Jag blev aldrig sjuk men kroppen skrek nej och då måste man lyssna. Glöm aldrig det! Dock känner jag att jag fick med mig väldigt mycket från min vecka i Andorra. Minnen, bilder, idéer, erfarenheter och nya bekantskaper. Jag har till och med Instagrammat! För andra gången. Men framförallt har jag tagit några viktiga steg mot min egen kärna. Jag är hemskt glad att jag fick (och tog) min chans att åka. Nästa gång (första helgen i februari) är det dags för EM (och världscup) här ”hemma” i Schweiz. Då tänker jag vara med på riktigt!

Mitt livs andra Instagram-inlägg

Fyra vertikaler

Publicerat av
Svara

Vintern har dröjt även här i alperna. Men natten till idag, när snön äntligen kom, var det som om den aldrig skulle sluta falla. Dagens liftåkning blev ett välbehövligt avbrott från träning och tävlingar där kroppen inte riktigt svarat.

Idag åkte jag alltså lift och off-pist i stort sett oavbrutet från öppning till stängning hemma i Veysonnaz/Thyon. För första gången i mitt liv önskade jag att jag ägde en actionkamera (eller åkte med fotograf), under dagens sista åk genom solnedgången. I helt orörd, knädjup snö, hela vägen fram till huset där jag bor. Men nog om detta, jag skulle ju berätta om de tävlingar jag hunnit köra hittills i vinter och vad jag tar med mig från dem. Formen har lyst med sin frånvaro, och resultaten är väl inget jag kommer skriva med på en meritlista. Men det har blivit riktigt bra fartpass i form av fyra vertikaler på olika ställen runt om i alperna.

2015-12-19 Franska mästerskapen vertikal, Pipay – 7 Laux, Frankrike
När det kommer till vertikaler finns väl oftast inte så mycket att säga om själva omgivningarna och naturupplevelsen. Det handlar väl mest om att hantera smärta och ansträngning. Förutom när formen är riktigt bra, förstås… Så här i efterhand var det nog lite överambitiöst att ge sig iväg nästan 4 timmar enkel resa för en vertikal på 540 höjdmeter. Speciellt efter att ha varit sjuk i en vecka och bara hunnit köra ett enda träningspass sen jag kom ner till Schweiz. Men samtidigt var det nog nyttigt på något sätt. Nivån, och tätheten mellan åkarna, var betydligt högre än vad jag är van vid. Och dessutom fick jag mäta mig med både Kilian Jornet och Mathéo Jacquemoud. Det hade jag bara gjort en enda gång tidigare. Just idag var det kanske inte någon positiv erfarenhet från min sida, rent resultatmässigt, men det är alltid bra med perspektiv!
Resultat (filen är lite trasig men jag hade 27:54, Mathéo hade precis över 21…)
Karta etc

2015-12-27 Crans-Montana Vertical Race, Crans-Montana, VS, Schweiz
Jag vaknade helt utsliten efter gårdagens monsterpass från Sion till Verbier. Helt övertygad om att det skulle bli en välbehövlig vilodag, råkade jag av en slump upptäcka att det går en kvällstävling tvärs över Rhônedalen. De uppgifter jag tidigare fått sade ”inställt pga snöbrist”, men plötsligt gick det att läsa ”Crans-Montana kör ersättningstävling”. Det som skulle bli en vilodag blev istället en dag av kombinerad återhämtning/uppladdning. Aldrig förut har jag förberett mig så noga inför ett vanligt kvällsrace… Hur som helst gav jag mig iväg nerför berget och upp på andra sidan dalen.
Loppet började med löpning (pga snöbrist) första 150 hm. Sen var det dags att ta på skidorna och avverka de resterande 550 hm upp till Cabane des Violettes. Ett väldigt trevligt lopp, även om jag inte kunde njuta fullt ut efter gårdagens äventyr.
Resultat
Karta etc

2015-12-29 Montée de la Foilleuse, Morgins, VS, Schweiz
Jag bokstavligen sprang in i startfållan på denna flacka vertikal efter att ha dröjt mig kvar lite för länge på jobbet och dessutom räknat lite väl optimistiskt på restiden. Flack åkning brukar vara min styrka efter alla år på längdskidor, så jag hade sett fram emot detta lopp. Ett lopp som jag genomförde helt okej men där kroppen fortfarande var lite för sliten. Ett bra träningspass som jag kanske borde ha stått över…?
Resultat
Karta etc

2016-01-02 Barlouka’s race / Schweiziska cupen, Veysonnaz, VS, Schweiz
Förra året gjorde jag mitt livs första skidalpina tävling just här. Den ursprungliga bansträckningen går nästan exakt från mitt hem till min arbetsplats, och det är ju kul att tävla på ”hemmaplan”! Tyvärr blev banan, pga snöbrist, flyttad till grannpisten. Den stundtals mycket branta Piste de l’Ours, som enligt myten olagligt avverkades över en natt för att kunna arrangera alpina tävlingar på världsnivå för många år sedan. Även de starkaste åkarna fick zick-zacka sig upp för de värsta partierna, och de flesta instämde nog med att tävlingen var i brantaste laget… Ett mycket trevligt inslag för min del var att få tävla mot lite andra svenskar i form av Ida Nilsson och Emelie Forsberg. Ännu trevligare var det lilla träningspass vi körde tillsammans som nedvarvning samt väntan på prisutdelning. Tack tjejer!
Resultat
Karta etc

Ascents

Publicerat av
Svara

There’s something special about ascents. Some climb the ladders of professional careers. Others climb walls. Some are happy for getting out of their bed each day. Somehow, it seems like we all need some kind of direction. Obviously, up/forward is the most healthy one. And when it comes to me, I’ve recently/finally found my direction while walking/skiing/running uphill. Or my state of mindfulness, if you prefer. But I have a feeling that my mind is already full enough…

The Green Beautiful

The Green Beautiful (Coline Serreau, 1996)

During the last four years, I’ve been quite quiet when it comes to sports, training and performances. I struggled finding a direction and a healthy relation to training after my complete meltdown in 2012. But trying (and winning) some competitions of Ski Alpinism during the winter 2014/15 lit that little spark that had been missing. They started to call me animaluminium (Fast as an animal, light and strong as aluminium) and that’s a huge motivation itself. My shoulder surgery in May (thank you Dr Riand, Clinique de Valère, Sion) and a pretty inactive summer due to recovery (thank you Andrea, Strandhälsan, Falkenberg) made it hard to keep that spark alive. But after a spontaneous start at the first stage of Falktouren and a very unexpected victory at Kullamannen, this little spark slowly started a fire that I didn’t think I’d ever see again. My training was still on the limit to non-existent (3 times per week), but it was REGULAR. Last time that occured was in november 2011… Thank you Johan Jonsson, Falkenberg Allstars!

I ended my long stay in Sweden at the podium of Falktouren Stage 4, and headed for my third winter in paradise. Val d’Herens, Valais, Switzerland. I slowly started training and competing between my beautiful work hours at Ecole Suisse de Ski et Snowboard, Thyon 2000. So far, the results and my physical shape stays at 70-80% of last winter (the trend is strongly positive, though). But most important, I found the medicine for my mental health. Whenever I feel down or lost, I simply climb the hill one more time. And whenever I’m happy, I…. Climb that hill!

I’ve got myself some goals and guidelines for the winter and even for the next years. And I’ll appreciate all your support while climbing, running, skiing, walking, singing, laughing, crying, sweating that long, lovely, painful, crooked way along those guidelines towards those goals. So stay tuned, I’ll get back to you soon!

/Andreas

God Jul

Publicerat av
Svara

Jag hälsar God Jul med ett nytt avsnitt från Lars Asp som passande nog kom ut just idag på Julafton.

Helt slumpmässigt träffade jag Lars på ett vandrarhem i Makedonien. Jag kom in för att fråga efter rum men blev erbjuden en plats i ett tält istället. Och en jäkla fin roadtrip genom Makedonien, Albanien och Kosovo. Bonus: privatchaufför från ett fint träningspass. God Jul allihop!

Grattis på födelsedagen! (eller ”Jag såg dig på TV”)

Publicerat av
Svara

Jag såg dig på TV - kvadrat Foto: Moa Lysebäck 2015

En idé som började växa fredag kväll. En text som kom till lördag morgon. En studio och tekniker som tillfrågades lördag eftermiddag. Inga kompisar som hade tid att ställa upp som musiker. En förkylning på halsen. Och en låt som är skriven för den nittonde oktober.

Som tur är var Christer Borg redo att ”dra en rövare” och klämma in mig söndag eftermiddag i sin studio. Tack för det – christerborg.nu. Och min gamle vapendragare Just Practising ställde upp som gitarrist, trots sina mjuka fingertoppar som ledde till en hel del missljud. Tack för det också. Att du ställde upp alltså. Tanken på att födelsedagsbarnet själv någonsin skulle nås av denna hälsning är minst lika naiv som själva låten i sig, men här har ni – snabbt ihopslängt:

Andreas Lundblad feat. Just Practising – Jag såg dig på TV (YouTube)

Andreas Lundblad feat. Just Practising – Jag såg dig på TV (mp3)