Snart är det bara ett dygn kvar tills jag ska ställa mig framför folk jag känner och kanske även folk jag inte känner och berätta om delar av min syn på livet.
Ifall det bara hade varit okända människor hade jag nog inte blivit ett dugg nervös. Men nu ska jag alltså prata inför folk som tror att de känner mig! Läskigt! Inte ens jag känner ju mig! Men det ska bli kul. Alla är Hjärtligt välkomna i morgon klockan 18. Läs mer under följande länk:
Jag tror det var i maj. Jag kände att jag var tvungen att försöka göra något åt min självbild och osynlighetskänsla. Så jag gick med i en datingsida på internet. Jag var varken redo för eller intresserad av att träffa någon, men jag behövde få någon form av bekräftelse/övertygelse att jag inte är totalt ointressant för det motsatta könet. En känsla som har byggts upp under hela mitt liv med hjälp av mig själv och de tjejer jag träffat. Eller snarare inte träffat. En självkänsla som är svår att reparera.
Jag är glad att jag gick med, inte minst för att jag träffade en av mina absolut finaste vänner efter bara 2-3 dagar. Och kanske två-tre personer till som jag håller kontakten med. Samtidigt är det en stooooooor energitjuv. Ett tag skrev jag till de flesta jag såg som verkade intressanta, men jag slutade med det. En av tjugo kanske svarar, och det är ju alltid kul att prata lite. Men konversationerna bryts i stort sett alltid av efter några turer fram och tillbaka, och oftast precis när motparten konstaterat och kanske till och med sagt rakt ut att hon gillar det hon läser.
Idag pratade jag lite om det här med en person som jag faktiskt lärt känna genom just denna sida. Det var lite intressant, för parallellt med varandra målade vi upp varsin bild av nästan exakt samma sak. Här kommer ett litet modifierat utdrag ur konversationen. Innehållet är lite klippt och modifierat för att ni ska hänga med, men innebörden är bibehållen.
Jag: Jag har nästan aldrig fått ett meddelande där utan att jag har skrivit först
Hon: Viss är galna! Har några som tjatar varje dag om fika, middag.. Ses måste vi, spelar ingen roll vad vi gör! Jag kan komma och massera dig se på film och allt jävla sjukt!
Hon: Jag blir avskräckt då! Varför ska man ses så fort? Varför sån panik?
Jag: De är inte galna. De är killar.
Jag: När en av tjugo faktiskt svarar
Hon: Då är man desperat att hitta någon om man måste se mig omedelbart för se om jag är någon och är jag inte det ska man gå vidare!
Jag: Då vill de ta chansen medan den finns
Hon: Köttmarknad!
Jag: Eftersom man vet att nästan alla man hittills pratat med försvinner efter någon dag
Hon: Det ska ju finnas en chans att det ska bli något bygga på sen…
Hon: Är det verkligen så?!?
Jag: Försvinner tjejerna fort?
Jag: För mig är det så
Hon: 🙁
Jag: Kan bara tala för mig själv
Jag: Men jag har varit medlem i nästan ett halvår
Jag: Och än har motsatsen knappt bevisats en enda gång
Jag kan inte påstå att jag är en av de där som skriver hundra gånger att jag vill träffas samma dag. Dit kommer jag nästan aldrig heller, för jag är ganska nöjd bara med att få kommunicera lite med någon som verkar vettig. Men jag vill försöka förklara att jag mycket väl förstår både hennes bild och killarnas agerande. Jag ser inte det där som en desperation, utan mer än lycka över att någon ÄNTLIGEN har svarat på det man skriver. Om jag ska lyssna mer på vad andra säger än på min egen bild av mig själv så skulle det dessutom säga mig att jag är mer intressant än de flesta andra killar. Vilket borde betyda att de kanske får ännu färre svar än vad jag får. Men vad vet jag? ”Jag är ju bara här med ett lass grus”. På slutet har jag haft en lite speciell presentationstext, eftersom jag lite tappade hoppet om mänskligheten. Det verkade liksom inte spela någon större roll vad som skrevs på presentationen eller i meddelandena, så jag skrev så här och tänkte att det kan ju inte bli värre. Och sen dess har jag faktiskt fått ett eller två ”oprovocerade” meddelanden. Något som aldrig hände tidigare.
Presentation
Jag har ena foten på jorden och den andra i skrevet på den som förolämpar dig (fast det där skrev jag för att alla verkar ha fötterna på jorden och påpeka det).
Om du inte kan acceptera att vi människor numera kallas Homo Sapiens Sapiens av en anledning, kan du lika gärna vända direkt (Homo Erectus verkar förvisso leva kvar i stor utsträckning, men jag har tyvärr inte mycket gemensamt med dessa varelser). Alla har vi våra trauman och kriser att bearbeta. Vi bör kanske inte vara varandras terapeuter, men att stötta varandra i livet känns ganska grundläggande för alla former av relationer.
Utbildad byggingenjör, men var tvungen att ta en paus. Jobbar som instruktör i längdskidor och löpning. Kör lite taxi. Säljer lite skidor och friluftsprylar på Alewalds. Läser musikproduktion och låtskrivning.
andreaslundblad.se
Uppvuxen utanför Falkenberg. Hus i Falun. Bor i Stockholm. Rotlös. Är det du som sitter och trycker på nyckeln till det här hjärtat som slutat slå? Snälla öppna, så kommer jag till dig med första bästa tåg…
Idag organiserade jag lite i min skrivmapp. Sorterade upp låtarna i allt från enstaka rader till låtar som börjat ta form även som inspelningar. Antalet ”färdiga” texter uppgick till så mycket som 41. Blev nästan lite förvånad själv.
Eftersom jag är ett big fan av matte kom jag snabbt till att om en tiondel blir till musik har jag en EP. En fjärdedel skulle ge ett helt album. Och om samtliga låtar blir av har jag fyra skivor på gång. Men det är många som går under samma tema. Så än så länge siktar jag på att göra en riktigt bra låt. Så får vi se sen. Snart ska ni nog få äran att lyssna på något, om jag bara vågar. Och vill. Men det får tiden utvisa. Tills dess får ni hålla till godo med det som finns på Soundcloud samt inlägg här på hemsidan.
”Jag kan inte bli arg på dig
Fast jag försöker lära mig
För ingen relation utan konflikter
Bara lätta steg på glaset tills det spricker”
”Som att försöka rädda en
Brusten damm med dynamit
När jag skrev de breven
Som tog mig hit”
… På alla sätt från alla ställen
Ensam bortåt vägen”
Orden är, som så många av mina andra citat, hämtade direkt och oavkortat ur en av Lars Winnerbäcks låtar. Fria vägar ut beskriver på ett vackert och enkelt sätt den vidriga känsla som i stort sett alltid hinner ikapp mig på vägen hem. Var jag än varit, var jag än ska.
”Och om du saknar mig ibland
så kan du släcka alla lampor
för jag finns nånstans i mörkret”
Ikväll umgicks jag, för första gången utanför skoltid, med mina klasskompisar i SMP912. Kvällen var bra rakt igenom, och avslutades på McDonalds med några uthålliga hjältar innan vi gick åt varsitt håll. På bussen pratade jag med tjejen bredvid. Och det är mer än jag brukar lyckas åstadkomma. Oavsett tid på dygnet.
”Å’ jag vet att jag har fel
Å’ jag vet att du har sett hur jag
går ensam genom livet
Å’ jag vet det är ett spel
Å’ jag vet att du har kämpat för nåt
som jag ta’t för givet”
Men till slut kommer ändå ensamheten ikapp. Det är som om den gick några steg bakom hela tiden, tills människorna skingrats. Och den kommer alltid ikapp. Oavsett hur långt det var kvar till dörren när det sista ordet sades. Det är helt enkelt alltid för långt. Idag skildes jag från mina nya vänner med en gnutta lycka i bröstet och ett litet litet leende på läpparna. Om sängen stått precis där hade jag somnat lycklig. Eller åtminstone med en känsla av lycka. Men i natt var Stockholm lika tomt som Falun. Falkenberg. Långås. På alla sätt, från alla ställen. I alla tider. Och lyckan byts snabbt och enkelt ut mot en känsla av ensamhet. Sömnlöshet. Panik.
”Du kan väl sakna mig ibland
du kan väl stirra upp mot stjärnorna
så att vi har nåt gemensamt
Men nu ringer telefonen
Det är dags för mig att gå
Det är nån som vill att jag ska komma hem
Det är min gamla vän demonen
I sin tysta, mörka vrå
Hejdå! Vi kanske ses nångång igen”
Detta kunde ha blivit dagens låt. Men jag försöker att hålla mig till en låt per artist på den listan. Så länge som möjligt.
Kram
Ibland publicerar jag covers i den här kategorin, även ifall jag nästan alltid gillar originalet bäst. Men ibland har Covers hjälpt mig att upptäcka artister. Och då förtjänar de en plats. I detta fall anser jag dessutom att denna cover är bättre än originalet.
Spotify: Carolina Wallin Pérez – Utan dina andetag
Spotifylista med samtliga bidrag: Dagens Låt andreaslundblad.se
Låten i sig ger mig blandade känslor. Jag vill känna så igen. Fast jag skulle nog aldrig våga. Och kanske känner jag redan så. Jag kan inte riktigt stå utan någon annans andetag. Behöver vänner för att orka. Texten syftar ju förstås på något mer än bara vänskap. Men på något sätt beskriver den ändå det jag kämpar med. Att trivas i mitt eget sällskap. Jag kan inte ens stå. Men jag vet inte vems andetag det är jag behöver. Samtidigt som det här inlägget publicerade jag följande: SoundCloud-premiär. Det blir en form av dubbelinlägg.
”Jag vet att du sover
Känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig svag
Men jag vågar inte väcka dig nu
Jag skulle ge dig
Allting du pekar på
Men bara när du inte hör
Vågar jag säga så
Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och genomskinlig grå blir jag
Utan dina andetag
Min klocka har stannat
Under dina ögonlock
Fladdrar drömmarna förbi
Inuti är du fjäderlätt och vit
Och utan ett ljud
Mitt hjärta i din hand
Har jag tappat bort mitt språk
Det fastnar i ditt hår
Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och färglös som en tår blir jag
Utan dina andetag
Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
Om du inte ser på
Och genomskinlig grå
Vad vore jag
Utan dina andetag
Vad vore jag
Utan dina andetag”
Ojoj, nu är det obekvämt. Men jag gillar det. Satt och plinkade lite på gitarren och bestämde mig för att ”nån gång måste det ske”. Så jag publicerade en liten inspelning från plinkandet. Låten kommer även publiceras i annan cover-version under Dagens låt.
Ni får säga vad ni vill, men detta är för min egen skull. Måste börja jobba mot att våga publicera de låtar jag själv skrivit. Så jag börjar med en helt annan. Spela gitarr är väl inte min starka sida, och inspelningen är gjord med datorns inbyggda mikrofon. Så håll för öronen, alla Audiofiler!
Kärlek vid första öronkastet. Både artisten och låten är nya bekantskaper för mig. Förra natten kunde jag inte sova och startade kanalen Singer Songwriter på Spotify Radio. Inget att tillägga.
Spotify: Jack Johnson – If I Had Eyes
Spotifylista med samtliga bidrag: Dagens Låt andreaslundblad.se
”If I had eyes in the back of my head
I would have told you that
You looked good
As I walked away
If you could’ve tried to trust the hand that fed
You would’ve never been hungry
But you never really be
The more of this or less of this or is there any difference
or are we just holding onto the things we don’t have anymore
Sometimes time doesn’t heal
No not at all
Just stand still
While we fall
In or out of love again I doubt I’m gonna win you back
When you got eyes like that
It won’t let me in
Always looking out
Lot of people spend their time just floating
We were victims together but lonely
You got hungry eyes that just can’t look forward
Can’t give them enough but we just can’t start over
Building with bent nails we’re
falling but holding, I don’t wanna take up anymore of your time
Time time time
Sometimes time doesn’t heal
No not all
Just stand still
While we fall
In or out of love again I doubt I’m gonna win you back
When you got eyes like that
It won’t let me in
Always looking out
Always lookin”
Inbjudan – Café Hjärtat 24 oktober – Skriv gärna ut och sätt upp lite här och var!
Den 24 oktober klockan 18:00 kommer jag återigen kasta mig långt utanför mina trygghetsramar. Trots att jag kommer bjuda på en stor portion humor är det inte säkert att ni upplever det som roligt. För min humor kan lätt bli både osammanhängande och tjatig. Men det är en del i det jag vill dela med mig av. Föreläsningen är inom ett ämne som jag väljer att kalla ”Säg/gör alla de där sakerna du vill men kanske inte vågar säga/göra och som antingen får folk att skratta eller skaka på huvudet”-kunskap. Ett ämne som jag själv har fullt upp att försöka lära mig.
Jag hoppas på en inspirerande kväll som kastar sig mellan humor och djupt mörker, hopp och förtvivlan. Och ibland alltihop i en kletig röra.
Mer information kan komma att publiceras löpande på den här sidan samt Evenemangets Facebooksida. Ni som har Facebook kan även gå in där och anmäla er samt Dela med er av evenemanget. Eller klicka på någon av nedanstående knappar för att göra olika roliga saker 🙂
Ex. Exet. Mitt Ex. Ett gammalt Ex. Ordet skär i mina öron. Försöker jag själv säga det känns det som att jag håller på att kräkas. Ex är latin och står i detta sammanhang för Före detta. Och när detta prefix används helt ensamt syftar personen i fråga oftast om en person som har eller har haft väldigt stor betydelse tidigare i livet…
Det är bara en av alla anledningar till att jag inte klarar av att höra ordet. Någon som man delade livet med har plötsligt blivit ett ord folk slänger ur sig i förbifarten. Oavsett hur lite jag saknar eller hur mycket jag kommer över en djup och fin relation har jag så svårt att se hur jag skulle kunna ersätta min föredetta blivande fru med ordet Ex… För just så långt kan jag förkorta det om jag berättar något som har med henne att göra. Antingen vid namn eller med uttrycket föredetta blivande fru. Det är lite omständigt att säga, och ibland önskar jag att jag hade ett enklare ord. Men Ex är helt enkelt alldeles för respektlöst för mig.
En annan sak som gör att jag har svårt att hantera detta vedertagna ”ord” är nog att jag själv bara haft ett förhållande. Stöttat hela mitt liv på detta. Aldrig lärt mig att bearbeta förlusten och gå vidare. Aldrig vågat tänka tanken på att bråka eller riskera att förlora det jag har, och därmed aldrig heller lärt mig att släppa in någon riktigt nära inpå. Jag skulle kort sagt få IG i Relationskunskap om ämnet funnits i skolan. Och det önskar jag verkligen att det gjorde. För jag har inget sunt förhållningssätt till relationer. Ni som tränade på det i grundskolan har i alla fall lärt Er att inleda och avsluta relationer, oavsett hur lite allvar det låg i dessa. Ni som lekt runt, haft några halvseriösa och nån oseriös relation kan avslappnat benämna en kille eller tjej som Exet. Men det kan inte jag. Och det är jag delvis glad för, men jag önskar samtidigt att det inte skar så djupt i min själ att höra Er säga det.
Ett tredje perspektiv är nog insikten om hur obetydlig man kan bli. Någon sa en gång att Om du stoppar ner handen i en behållare med vatten och tar upp den igen så symboliserar hålet efter handen hur oumbärlig du var. Jag kan skrämmas av tanken på att den jag delat hela mitt vuxna liv med kanske kallar mig för Exet. Trots att jag vet att jag betydde lika mycket för henne. Samtidigt unnar jag henne allt som kan minska min betydelse i hennes ögon. För hon är trots allt så mycket mer än ett Ex. Fortfarande den enda jag skulle kunna få för mig att ringa och prata med om jag mår dåligt (fast det gör jag såklart inte – ringer alltså). Fortfarande den enda som funnits där i alla väder. Fortfarande den som höll min hand vid pappas dödsbädd och på hans begravning. Fortfarande den som känner mig bäst av alla. Jag unnar henne att komma över mig men hon förtjänar ett finare namn än Exet.
Så jag tänker fortsätta envisas med att slänga ur mig krångliga benämningar i kampen mot det vidriga ordet Ex. Så får ni andra säga vad ni vill om det. Och Ni som använder det, överväg åtminstone att använda det som ett prefix och inte ett fristående ord!
Kram
Efter fyra tuffa år kom det första haveriet på mina Marwe Skating 610C. Trots många hundra timmar i ur och skur var hjulen nästan som nya när jag bytte dem till förmån för lite lättare rullmotstånd för några veckor sedan, och stommarna har framstått som odödliga. Men idag vek ena stommen ner sig.
Kort sagt: vill ni ha ett par skaterullskidor som ni kan lita på ser jag inget alternativ. Köp dina Marwe Skating 610C idag, i morgon kan de vara slut! Lättast och snabbast hittar du dem hos Rullskidspecialisten Håkan Huselius. Där får du dessutom Sveriges bästa service och kunskap inom rullskidor.