På pallen men ändå inte

Idag hade jag tänkt ställa mig på pallen i Blodomloppets 5km-klass i Borlänge. Hade inte tränat ordentligt på snart 5 månader men tävla kan man väl alltid göra? Tyvärr kom jag för sent till efteranmälan och fick således inte anmäla mig. Men jag gjorde en egen nummerlapp och smög in i startfållan ändå. Mer taggad än nånsin (”Nu får jag fan se till att vara först i mål, annars är det här helt bortkastat!”). Fick en liten dålig start och hamnade ganska snart i ett vaakum, 10-20 meter bakom ettan Johan Samuelsson och lika långt framför tvåan. Jag tog in meter för meter på Johan första halvan och loppet och var som närmst 5-10 meter bakom. Men jag fick aldrig riktigt kontakt. Jag kroknade lite under de sista 2 km och Johan kunde dryga ut sin ledning som i mål blev 30 sekunder. Jag skulle alltså ha kommit tvåa om jag bara varit på plats 10 minuter tidigare men nu gick jag obemärkt förbi. Men det var rätt skönt det också. Sluttiden blev 16:49 och under loppet passade jag på att persa på både 1 km (2:59) och 3 km (9:46). Otränad. Så varför ska man träna?

Km-tiderna (kraftigt negativ trend):
2:59 – 3:22 – 3:24 – 3:34 – 3:28

I morgon ska jag guida Utvecklingslandslaget Team2015 runt de nya VM-banorna i Falun, som vi håller på att rita på jobbet. Hoppas på en fin förmiddag i gott sällskap!

10mila

Då har man gjort stafettdebut för IFK Mora… Redan innan uttagningen av laget hade jag förvarnat för den träningsbrist som gör att kroppen börjar strejka efter 50-60 minuter. Mycket riktigt, efter sju-åtta kilometer av den 13,5 kilometer långa åttondesträckan började farten och koncentrationen avta. Jag sprang om samma tre motståndare mellan varje kontroll, vilket kändes lite onödigt. Allt som allt höll jag ändå den 77e-placering som jag gick ut med och hade 106e tid på sträckan som tog strax över 88 minuter för mig.. Det får jag nog ändå räknas som godkänt utifrån de förberedelser jag inte orkat göra. Tack IFK Mora för en rolig helg! Och tack kompis för den grymma uppvisningen på första sträckan!

Laxaloppet

Som av en slump hittade jag en löptävling i Halmstad just idag när jag skulle på möte inför O-ringen i just Halmstad. Efter 4 månader med nästan ingen träning alls hade jag inga som helst förhoppningar om att prestera. Tidigare har jag sprungit millopp på 35 minuter som snabbast men idag visste jag inte ens om jag skulle klara 40-minutersgränsen.

Tävlingsledningen måste ha varit bra trött på mig när väl starten gick och jag hade bytt både klubb och klass flera gånger. OK Nackhe eller IFK Mora? 5km eller 10km? Det blev 10km eftersom 5km inte var tävlingsklass, och IFK Mora för att de har så billig medlemsavgift =P

Första 5 på 18:10 kändes hur lätta som helst. Jag hörde folk flåsa runt mig men jag kände mig oberörd. Efter cirka 5,1 km kom sanningen ikapp mig. JAG SKULLE HA ANMÄLT MIG TILL FEMMAN! JAG ÄR JU INTE ENS MOTIONÄR! Kramp/håll i magen och det gjorde så ont att jag stannade och satte mig på marken i 45 sekunder. Klenis. Men jag hade ju gott om tid för att klara 40min! 😉

När jag väl började springa igen var benen blytunga men jag lyckades ändå hålla mig kring 3:45 per km på större delen av andra halvan. 37:34 blev tiden och det får jag vara nöjd med. En paus ska man dock aldrig vara nöjd med…

Soundtrack of my life

2004 släpptes låten som blev och fortfarande är mitt ledmotiv. Jag har dock inte förstått det förrän idag. Varje gång jag vill höra av mig till någon och söker ord, varje gång jag vill beskriva något dyker den upp. Fast jag förstod aldrig varför. För den beskrev sällan det jag ville beskriva. Bara det jag borde berätta. För mig själv och för de jag borde prata med. Tidigare har den alltid funnits i bakgrunden av mitt liv. Nu finns mitt liv nånstans där i bakgrunden av låten.

Idag är en speciell dag. Nyårsdagen för alla som lever för skidåkning. Men jag missade nyårsafton i år. En dag ska jag återkomma. Men jag vet inte hur. Ta hand om Er så länge och god fortsättning på det nya året. Och lyssna gärna på låten genom länken längst ner. Kvalar in bland de bästa låtarna. Om ni inte gillar att lyssna på gnällspiken från Linköping, sök upp texten!

”Jag letar mönster i gatan
Ibland så ser jag nåt system
Ibland så ser jag vart jag skulle
Ibland så ser jag bara sten”

Spela låten: Lars Winnerbäck – Lång Dag (2004)

Jan-Bertil Lundblad 11/9 1956 – 21/1 2012

Detta är ett unikt inlägg. Unikt på flera sätt. Dels var det andra gången någonsin jag fick för mig att sjunga något av seriös karaktär inför publik. Det var även första gången jag spelade munspel så att någon annan än Frida hörde. Sjunga i mikrofon är inte heller något jag försökt mig på särskilt många gånger. Och tack vare min syster hamnade det på en film av åtminstone godkänd kvalité.

Men framförallt är det unikt för att det var min pappas första och enda begravning. Jag är glad att jag kom med så många egna förslag och idéer. Faktiskt lite stolt. Men det var för pappa. Och det var han som gav oss styrkan att göra dagen till den finaste hittills i mitt liv. Det var han minst sagt värd. Han måste ha läst det jag skrev i dödsannonsen:

”May your strength give us strength
May your faith give us faith
May your hope give us hope
May your love give us love”

En av de första bilderna på mig och min pappa. Mars 1986.

Det där med siffror…

1997 var jag 11 år och gick i fyran. Min lärare slutade och flyttade till Jönköping. Sista dagen skrev hon upp sitt nya telefonnummer på tavlan. Jag fick tänka efter en stund för att komma ihåg att hon hette Anita. Men telefonnumret, som jag aldrig någonsin ringt, är det första som dyker upp i mitt huvud när jag ser riktnumret 036… Vad är det för fel på mig?

11/11-11

Min fixering vid nummer gör att jag länge funderat på vad jag ska använda den Elfte November Tjugohundraelva till. Tvångstankar om att jag måste titta på en klocka eller kanske göra en viktig transaktion av exempelvis 111 111,11 kronor har förföljt mig, ända tills jag insåg att jag med högsta sannolikhet kommer att stå på startlinjen på vinterns första skidtävling just detta datum. Om bara jag kunde få starttiden 11:11? Ett så fint datum kommer inte tillbaka på väldigt länge, speciellt inte under min livstid.

I några år har jag tjatat på Frida om att vi väl kunde gifta oss den 11/11 2011, på en bergstopp nånstans. Det råkar ju faktiskt vara dagen då vi varit ihop i sju år och sju månader. Detta var dock inte så populärt eftersom man för fan inte kan gifta sig mitt i november, och hur kul är det att vara på en topp då?

Så jag kompromissade och frågade om vi inte åtminstone kunde förlova oss det datumet. Detta var lite lättare att få igenom, men det kom förstås lite grus i maskineriet när det dök upp en SKIDTÄVLING just den dagen. På något märkligt sätt lyckades jag få igenom det, och med över två månader kvar till detta vackra datum hade vi helt plötsligt en ask med två ringar hemma.

Trots att jag aldrig varit och aldrig kommer att bli någon vidare romantiker, fick jag övertyga mig själv (med viss hjälp utifrån) om att det nog var på sin plats att ställa till med någon form av frieri vid något tillfälle. Detta genomfördes, men sagan om den utflykten är för lång för att berättas i förbifarten, så den besparar jag Er. Men för ordningens skull besvarar jag den obligatoriska frågan ”Vilken topp?” genom att avslöja att det skedde på Ärtknubben, en liten kulle med utsikt över en liten bit av Dalarna. Inget märkvärdigt, men åtminstone en topp.

Det kanske blev lite krystat det där, udda att inte ens träffa sin blivande fru på vår förlovningsdag. Men vi fick åtminstone genomfört något mycket betydelsefullt på ett för mig mycket betydelsefullt datum. Ett datum som därmed också kommer vara betydelsefullt och ihågkommet för resten av mitt liv.

Förlovningsringarna