Allt jag gillar upphör – Dagens låt 2012-08-16

Emil Jensen är en ganska ny bekantskap för mig. Jag har känt till namnet jättelänge men aldrig fått för mig att lyssna på honom. Men så spelade Ola en låt. Och det var kärlek vid första öronkastet. En sån där genial text som man bara önskar att man själv hade skrivit!

Emil Jensen – Allt jag gillar upphör (Spotify)

”Ett uppror som stannade av
en stjärna som tog slut
En uppbruten järnväg ett blandband som slets ut
Så fort jag får syn på nåt
och gillar vad jag ser
rycks det ifrån mig
sen syns det aldrig mer

Allt jag gillar upphör:
passa dig jag gillar dig
Allt jag gillar upphör

Jag glömmer för varje gång
jag lär mig ingenting
Jag har lika ond hand
med människor som med ting
Om jag hittar en ny väg ut
är den borta nästa dag
så fort nåt är bra för mig
förbjuds det enligt lag

Allt jag gillar upphör:
passa dig jag gillar dig
Allt jag gillar upphör
Allt jag gillar upphör:
passa dig jag gillar dig
Allt jag gillar upphör

Vi hittade en skön plats
på morgonen
Det blev aldrig kväll
innan ängen förvandlades
till golf och hotell
Håll dig på avstånd
så håller du ett tag
Allt jag rör vid som berör mig tillbaka
förgörs i ett slag
Är det jag?
Är det jag?

Allt jag gillar upphör:
akta dig jag gillar dig
Allt jag gillar upphör
Allt jag gillar upphör:
flytta dig jag gillar dig
Jag gillar allt som upphör

Allt jag gillar upphör
Allt jag gillar upphör
Allt jag gillar upphör”

Att lyssna på musik

Idag fick jag höra en intressant reflektion kring att lyssna på musik. Eftersom jag själv insett att vi alla hör musiken på olika sätt hängde jag upp mig lite på det här och tänkte reda ut min syn på det.

Ola sa ”Jag bryr min nog egentligen inte så mycket om ifall låten är bra eller inte, det handlar nog mer om att jag kopplar den till en speciell plats eller händelse”. Vi fortsatte prata om det där en stund, och självklart har jag också låtar som direkt skickar mig tillbaka till hörnet av ett mörkt lågstadiedisco där alla andra dansar eller till platser och händelser som jag starkt förknippar med låten i fråga. Men i mitt fall är det inte sådant som får mig att gilla eller fastna för en låt. Jag lyssnar, kanske inte helt otippat, på texter. Det märks nog om inte annat när jag skriver egna texter, då jag mest skriver låtar helt utan melodi eller refräng. Trots att jag inte på något sätt är omusikalisk. Jag vet till exempel oftast vilken nästa vers i låten är trots att jag råkar komma in mitt i ett mellanspel. Gissar att jag har nån slags hög detaljhörsel. Finns det nåt som heter så?

Jag kunde aldrig förstå hur folk kan lyssna på och tycka om hopp-å-skutt-disco-musik. Såna utan eller med väldigt enformig text, som man bara blir knäpp av att lyssna på. I mina öron är det bara en slinga som upprepas om och om igen. En av alla anledningar till att jag har så svårt för att vara ute på nattklubbar och härja. Men de flesta andra verkar uppskatta det där hjärntvättarmaterialet. Först när en klasskompis på högskolan sa ”Jag lyssnar nog egentligen inte så mycket på texten, jag hör mest musiken” började jag förstå att vi nog uppfattar saker olika. Detta var första gången jag fick höra någon försvara ”vanligt folk”-musik. Åtminstone någon med en IQ över 100.

Så jag har alltså identifierat dessa tre olika, tydliga, sätt att höra/uppskatta musik. Textlyssnare, melodilyssnare och minnesbildslyssnare. Sen har vi förstås audiofilerna som lyssnar på ljudkvalitén. Något som jag tror spänner sig över hela ovan nämnda skara. Jag är själv lite hobby-audiofil, dock inte tillräckligt insatt än så länge. Men det finns säkert fler sätt? Finns det någon mer än jag som tänkt på det här och har en annan syn eller något att tillägga?

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel – Dagens låt 2012-08-14

Markus Krunegård nämnes i mitt festivalinlägg som en artist som ständigt växer i mina ögon. Ovan nämna låt är en av de första, närmare bestämt den andra av hans låtar som jag fastnade för. Sa jag att jag gillar textintensiv musik?

Spotify: Markus Krunegård – Ibland gör man rätt, ibland gör man fel

Bara titeln med tillägget ”lev med det”, säger ju en hel del. Men utan att själv ha upplevt exakt det där han sjunger om blir jag direkt medryckt av hans förmåga att måla upp en berättelse utan att behöva säga allt. Som vanligt har jag fetmarkerat några favoritrader.

”Jag skulle springa efter men trampa snett
Ibland gör man fel, Ibland gör man rätt
Hon skrek ”stanna bilen kom igen bestäm dig”
Så jag stängde dörren och tänkte sen
Och när jag tänker efter såhär långt efter
Så kan jag se hur fel det blev

Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det
Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det

Det är inte hur man har det
Det är hur man tar det
Och när man längtar tar saker tid
Det är nåt mellan oss, mellan oss och världen
För långsamt, för snabbt men aldrig i takt
Vi vill ju bara andas
Sova och andas omvartannat inget mer

Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel
Lev med det
Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel
Lev med det

Du tittar i din atlas, bläddrar och gråter
”Vad är det med dig?” Säg det
Alla kartor och städer, vatten och platser
Som vi aldrig ska få se
Det är halt och farligt men vi måste få luft
På promenad i vår gamla hemstad
På juldan alla svarar att allt är bra och vet du vad

”Jag skulle till Prag men hamnade i Polen
och träffade Ted och nu ska vi ha barn
och jag skattar mig lycklig som körde fel
när jag vet hur rätt det blev”

Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det
Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det

Jag ser dom klättra i träden för att se mer av världen
För ett vidsynt liv precis som vi
Det var tropiska nätter och vi låg vakna på taken
Och såg ut på stan vi bodde i
Som var vår och som var stor och tuff och hård
Och skulle bli för liten sen men det visste vi inget om än

Jag ser dom klättra i träden för att se mer av världen
För ett vidsynt liv precis som vi
Och din morsa var lycklig igen med nån ny kille igen
Dom stod och pussades på balkongen
Sen en vecka senare var det inget mer med det
Hon stod och rökte och skrek under fläkten
”Jävla karlar varför ska det vara så förbannat svårt
och ni två hör på se upp så att ni inte också blir såna jävla svin”

Vi tog på bästa skjortan och gick ner på karneval
Fyrverkerier, gratis bio nere vid Palace
Alla var där vid strömmen i drömmen
Vi ville bli nåt
Glöm inte bort oss
Alla vid Palace nere vid strömmen i drömmen

Och jag stal Emma från Anders som var trummis i bandet
Han grät och sa att allt var lugnt
Vi ville spela surf men det blev mest punk
Hårt skoningslöst och tungt
Du hade slutat äta när ni slutat prata
Du hata allt och ville dö och det anförtrodde du mig och sa:

”Markus jag är din tjej men berätta inte för nån
du verkar va sån man kan lita på”
Men jag som aldrig hade blivit kysst
Kunde inte va tyst och dan efter läckte det ut
och du gjorde slut

Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det
Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det
Ibland gör man absolut ingenting men det blir fel ändå
Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det
Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det

All den här tiden som jag vilat och velat
Vilat och väntat och kastat bort
Inte nu, kanske sen kommer jag också tycka
Att allt dåligt för med sig nåt gott

 

Emmylou – Dagens låt 2012-08-13

Emmylou med First Aid Kit är en av flera låtar som jag kommit i kontakt med genom en svindyr stereo hos en fin vän som är audiofil och HiFi-nörd. För Er som är ännu mindre insatta än mig kan jag ge en kort amatör-förklaring.

Spotify: First Aid Kit – Emmylou

Ljudkvalitén framhävs nämligen väldigt tydligt när man stoppar skivan i en exklusiv anläggning, som du absolut inte hittar i en vanlig elvispbutik. Även HiFi-klubben ligger i lä när det kommer till att leverera kvalitet. Besök gärna Lasses HiFi någon dag ifall du har vägarna förbi Falun och vill höra skillnaden. Ljud som du aldrig hört kommer framträda i låtar som du alltid hört.

Tillbaka till Emmylou, som är en låt inspelad med… I mina öron… Riktigt bra kvalitet. Den kastar mitt medvetande rakt in i soffan hos min audiofilvän. Och som vanligt blir låtarna för mig mycket bättre när jag hör och förstår texten. I detta fallet fastnar jag även mycket för kopplingen till personerna som nämns i texten och deras historia, och det får mig bland annat att tänka på mästerverket Walk the Line.om Johnny Cash.

”Oh the bitter winds are coming in,
And I’m already missing the summer.
Stockholm’s cold but I’ve been told
I was born to endure this kind of weather.
When it’s you I find like a ghost in my mind,
I am defeated and I gladly wear the crown.

I’ll be your Emmylou and I’ll be your June
And you’ll be my Gram and my Johnny too.
No, I’m not asking much of you
Just sing little darling, sing with me.

Now so much I know, that things just don’t grow
If you don’t bless them with your patience.
And I’ve been there before, I held up the door
For every stranger with a promise.
But I’m holding back,
That’s the strength that I lack,
Every morning keeps returning at my window.
And it brings me to you,
And I won’t just pass through,
But I’m not asking for a storm.

Chorus:
I’ll be your Emmylou and I’ll be your June
And you’ll be my Gram and my Johnny too.
You know I’m not asking much of you,
Just sing little darling, sing with me.

And yes, I might have lied to you,
You wouldn’t benefit from knowing the truth.
I was frightened but I held fast,
I need you now at long last.

I’ll be your Emmylou and I’ll be your June
And you’ll be my Gram and my Johnny too.
No, I’m not asking much of you,
Just sing little darling, sing with me.”

Det bästa av tre världar

Efter bara en dag med min tillfälliga sambo och blivande hyresgäst Ola slog det mig. Så enkelt att inse, desto svårare att genomföra. Men jag är på god väg att lösa två tredjedelar av min drömsituation. En situation/livsfilosofi som jag som vanligt grundar på det magiska talet tre. I detta fallet kallar jag de tre benen Livskvalitet, Självständighet och kärlek!

Mitt drömscenario är kort och gott: tre hem. Ett första där jag är ensam och får utveckla och underhålla min självständighet. Får tid och ro till att tänka, skriva och koppla av. Utan att behöva fastna i det för länge. Ett andra där jag bor med en eller flera vänner och blir tvingad att ha disciplin för att inte fresta vänskapen, men samtidigt får livskvalitén i att alltid kunna umgås med såna man tycker om. Helt utan förpliktelser. Och det tredje hemmet, tillsammans med en flickvän. Där man får chansen och plikten att skämma bort och bli bortskämd, dela livet med samtidigt som man kan glömma omgivningen och leva i nuet ibland.

De två första delarna har jag nu kastats in i efter att ha varit helt ensam i huset i flera månader. Och jag direkt hur mycket energi och beslutsamhet jag får bara genom att någon annan är här och livar upp stämningen, håller i andra änden av brädan. Diskar när jag har lagat mat och vice versa. Snart kommer jag att åka till Stockholm och till en början bo själv, men sedan mixa det med att dela fritiden med Joel de dagar/veckor han är på hemmaplan. Det känns verkligen lovande och förväntansfullt. Det kommer att kärva, knaka i fogarna. Men jag vet redan nu att det kommer bli såå mycket bättre än vad det har varit att vara konstant ensam.

Den tredje har jag inte längre bråttom till, och det är skönt. I mitt liv har det alltid funnits en stress i att hitta någon att dela livet med. Men nu när jag börjar lära mig att dela livet med mig själv känns det som att jag börjar närma mig en vettig inställning. Det är inte längre livsviktigt för mig att leva ihop med någon. Och det känns som en förutsättning för att jag en dag ska kunna göra just det. Jag väntar på mig själv och på någon. Men jag letar inte. Skönt.

Kram!

En visas slut – Dagens låt 2012-08-12

Andra bidraget till dagens låt är ett lite udda inslag. Udda i den bemärkelsen att den är oerhört intern och inaktuell i sin helhet. Och unik i att en hel vers handlar om mig. En verserna är och förblir dock alltid aktuell och rörande för mig. Tack Jonny – du är ett geni!

Youtube: Jonny Dufwa Andersson – En visas slut

För första gången sedan vi tog studenten har jag vågat börja se tillbaka till och prata om den tiden. Den värsta i mitt liv. För er som vet vad jag gått/går igenom de senaste månaderna säger det kanske en hel del? Jag nämnde det lite lätt i inlägget ”Kramar” för ett tag sedan. Kan mycket väl vara så att ämnet återkommer när jag försonats med mina minnen från våren och sommaren 2005. Idag kunde jag hur som helst se tillbaka och tänka på den där dagen då vi tog studenten, utan att vilja kräkas. Jag kunde lyssna på låten Jonny skrev till avslutningen och njuta av minnena. Därför ger jag honom Dagens Låt idag. Vi ses snart Jonny, då ska det skapas konst!

Ständigt aktuell och träffande:
”Till pojken, han som alltid tror naivt på kärleken

Dom säger: -Jag kan ej bli kär i dig, men kan jag få va din vän? 
– Absolut, det får du gärna, bara ställ dig i min kö
Men kön är väldigt lång, så du riskerar nog att dö…” 

… Och den om mig: (oerhört intern)
”För vi är dumma i huv’et, jag och Anden i teknik
Jag tänkte efter när vi åkte hit att: Vi kommer åka dit!
Men när vi umgås allt för länge man vill sjunka ner i jord
Men ni vet väl att en fis säger mer än tusen ord?” 

Kram!

Thunder Road – Dagens låt 2012-08-10

Först ut i kategorin ”Dagens Låt” var inte svår att välja. Den är en av de bästa låtar jag någonsin hört. Av en av de allra största. För två veckor sedan stod jag långt fram på Ullevi och väntade bland 66017 andra för att se honom live igen. Bruce Springsteen. Tyvärr spelades inte den här låten förrän nästa kväll. Inför ännu fler personer. Mäktig kille. Mäktigt band. Mäktig låt. R.I.P Clarence Clemons och tack för dina underbara bidrag till musiken!

Jag vet inte riktigt när den kom in i mitt liv. Den bara finns där. Jag tror faktiskt inte att det var så värst många år sedan jag upptäckte låten. Men den känns som en del av mig. Och jag älskar den. Clarence Clemons’ mäktiga saxofonspel lyfter den till ännu högre höjder, trots att den håller världsklass redan vid introt. Dagens låt är en underdrift, den är med mig alla dagar i veckan, resten av livet. Men likväl platsar den här. Om än väldigt överkvalificerad.

Spotify: Bruce Springsteen – Thunder Road

”And the screen door slams, Mary’s dress sways
Like a vision she dances, across the porch
As the radio plays, Roy Orbison singing for the lonely
Hey that’s me and I want you only

Don’t turn me home again
I just can’t face myself alone again
Well, don’t you run back inside, darling
You know just what I’m here for

So you’re scared and you’re thinking
That maybe, we ain’t that young anymore
Show a little faith, there’s magic in the night
Ain’t a beauty, but hey you’re alright
Oh yeah, and that’s alright with me

You can hide ’neath your covers
And study your pain
Make crosses from your lovers
Throw roses in the rain

Waste your summer praying in vain
For a savior to rise from these streets
Well, I’m no hero, that’s understood
All the redemption I can offer, girl, is beneath this dirty hood

With a chance to make it good somehow
Hey, what else can we do now?
Except roll down the window
And let the wind blow back your hair

Well, the night’s busted open
These two lanes will take us anywhere
We got one last chance to make it real
To trade in these wings on some wheels
Climb in back, Heaven’s waiting down on the tracks

Well, oh oh, come take my hand
We’re riding out tonight to case the promised land
Oh oh, thunder road, oh thunder road, oh thunder road

Lying out there, like a killer in the sun
Hey I know it’s late, but we can make it if we run
Oh oh, thunder road, sit tight take hold, thunder road

Well, I got this guitar, and I learned how to make it talk
And my car’s out back, if you’re ready to take that long walk
From your front porch to my front seat
The door’s open but the ride, it ain’t free

And I know you’re lonely
For words that I ain’t spoken
But tonight we’ll be free
All the promises’ll be broken

There were ghosts in the eyes
Of all the boys you sent away
They haunt this dusty beach road
In the skeleton frames of burned out Chevrolets

They scream your name at night in the street
Your graduation gown lies in rags at their feet
And in the lonely cool before dawn
You hear their engines roaring on

But when you get to the porch, they’re gone
On the wind, so Mary climb in
It’s a town full of losers
Then we’re pulling out of here to win

Barn ljuger aldrig?

Med en viss ironisk underton har jag använt det där påståendet ganska ofta på slutet. Som en följd av att stora delar av mitt liv formats utifrån en lögn vid sex års ålder.

Jag har snuddat vid det i något av mina tidigare inlägg. Hur jag isolerade mig från nära relationer till tjejer under hela min uppväxt. Jag var sex år och gick på ”lekis” när jag fick frågan om där fanns några söta tjejer, och om jag var kär i någon. Jag vet inte varför jag svarade ”Marie”, men jag fyllde i med att alla killar på lekis var ihop med henne. Att vi hade en vecka var. Så det där påståendet om att barn aldrig ljuger har jag av naturliga skäl aldrig varit något stort fan av.

Det här följdes av att jag vid varje kalas där min släkt närvarade (vet inte hur länge, det var ju ett tag sedan…) fick frågor om hur det gick. Och blev lite retad och påhoppad med jobbiga kommentarer om mig och Marie. Det hade nog inte varit så farligt om jag överhuvudtaget hade någon relation till Marie. Men vi gick bara på samma lekis. Jag kan inte ens minnas att jag pratade med henne på den tiden. Lögnen fick mig att intala mig själv att aldrig mer berätta för min familj att jag var intresserad av tjejer. Och det höll i sig. Håller i sig. Jag pratade, efter det året, aldrig med min familj om hur något kändes. Slöt mig själv och blev inåtvänd. Trots att jag uppfattades som helt tvärtom. Som en följd av det vågade jag aldrig ”fråga chans” på någon (det har jag också nämnt tidigare). Kan inte heller minnas att någon frågade mig. Men det var det enda jag ville. Men dagar blev till månader, till år. Tolv år.

Ganska tidigt, och naturligt, förändrades min inställning. Från ”Jag ska aldrig berätta nåt om vad jag känner”. Till ”Jag kan aldrig bli ihop med nån”. Till ”Ingen vill ha mig”. Till ”Om jag nånsin träffar någon som vill ha mig tänker jag aldrig släppa taget”. Och det gjorde jag aldrig heller. Först tog det lång tid innan jag träffade någon som besvarade mina känslor, och sen vägrade jag släppa taget. I alla lägen. Jag var arton år när jag blev ihop med min första och enda tjej. Tolv år senare. Jag tror att jag aldrig riktigt berättade för min familj att vi var ihop, det blev ju ändå uppenbart. Jag kunde aldrig heller krama eller pussa henne inför någon annan, för att lögnen var så djupt förankrad i mig.

Nu står jag där igen. Mellan ”Ingen vill ha mig” och ”Om jag nånsin träffar någon som vill ha mig tänker jag aldrig släppa taget”. Något som låser mig väldigt mycket. För om det är något jag har lärt mig så är det att man inte kan veta idag vad som händer i morgon. Att man inte kan gå in i en helt ny bekantskap och förvänta sig att den ska vara hela livet ut. Men det är så svårt för mig att ens föreställa mig hur man gör. Hur man blir ihop med någon utan att tro/hoppas på ett livslångt förhållande. Hur man tar första steget till en relation utan att förvänta sig/hoppas på mer. Och om jag nånsin ska träffa någon igen måste jag lära mig det. Att allt har sin tid. Att man inte vet förrän efteråt. Att livet är en dans på rosor, men en dans med svåra steg.

Lars Winnerbäck – Fröken Svår

Sista tiden har jag pratat en del med en vän från högstadiet. Som av en händelse faktiskt var Maries bästa kompis på den tiden. Om hur saker i barndomen sätter djupa spår som fortfarande påverkar vardagen och livet. Vi gick förmodligen i en av de värsta högstadieklasserna genom tiderna. Och jag vill gärna skriva ett inlägg ihop med henne. Om dessa sår. Och spår. Om hur sjukt det var. Hur mycket vi hatade det. Jag hoppas att det blir av. Det får tiden utvisa. Som så mycket annat…

Kram

Mening och mål

För en tid sedan började jag på ett utkast till ett inlägg. Ett inlägg om meningen med livet. Frågan som vi aldrig får svar på, men som vi ändå ställer oss då och då. Åtminstone jag. Eftersom jag precis tagit ett steg som ger mitt liv riktning känner jag mig redo att skriva klart detta inlägg.

Mina funderingar den dagen fick mig att konstatera att min mening med livet går att sammanfatta i tre delar. Att längta, att uppleva och att minnas. Men längtan får inte vara hopplös eller förgäves. För att må bra behöver jag längta till någon, något, en plats eller en tidpunkt. Något konkret. Som jag verkligen tror på. Sen måste jag leva i nuet när detta inträffar, uppleva det med alla sinnen. Och slutligen kunna se tillbaka, minnas, med glädje och ro i kroppen.

Förmågan att längta och att leva i nuet, ja även den att minnas saker i en positiv anda, har varit som bortblåst för mig under hela 2012 fram tills nu. För nu har det äntligen börjat hända saker. Planer faller på plats, om än luddiga. Jag kan uppleva saker som berör mig. Om än väldigt lite. Och jag kan minnas saker från förr. Och njuta av minnet, men slippa längta tillbaka. För numera kan jag längta framåt. Åtminstone ibland. Åtminstone lite. Ibland till en person, ibland till en plats, ibland till en händelse och ibland till en tidpunkt. Och kanske till och med allihop på samma gång.

Det kränger i mitt liv nu. Fram och tillbaka, hårt och fort. Och jag gillar det. Jag har mycket kvar att jobba på och det kommer fler flummiga inlägg på den här sidan. För jag är inte längre rädd för livets utmaningar. Jag längtar efter att få krossa dem. Eller ta dem i handen och gå vidare. Eller både ock.

Jacob
Jacob är en av mina finaste vänner. Jacob är kristen. Troende. På riktigt. På ett sätt som gör att han kan dela med sig av sin trygghet och framtidstro. Han skrämmer inte bort någon, predikar inte sin tro. Bara förklarar vad han varit med om och hur Gud hjälper honom i hans liv. Jacob gifte sig i lördags, med sin vackra Matilda. Jacob lever med mening och mål, genom gud. Kärleken och äktenskapet mellan Jacob och Matilda Vändin är så äkta, så vackert, att jag var nära att gråta. Det skulle ha blivit första gången på över ett halvår, men det fick tydligen vänta ett tag till. Jag skriver det här för att tacka Jacob. Du har hjälpt mig, genom din tro, utan att försöka övertyga mig att dela den. Hjälpt mig att hitta en riktning för mitt liv. Jag är fortfarande inte kristen. Inte det minsta. Dock tror jag på musik. Jag sjöng på bröllopet, lite oanmält. En dag när jag får tag på videon ska jag publicera den. Och i samma inlägg tacka Jacob ordentligt.

Kram

Fri som en fågel – fattig som en luffare

Idag kom beskedet från mig till min arbetsgivare. Att jag på ett eller annat sätt, och så snart som möjligt, slutar. Nu återstår att se om det blir uppsägning eller tjänstledighet. Men det enda jag vet är att det här är SÅ rätt för mig. Jag känner det genom hela kroppen. Och det är så skönt att känna något så tydligt. Det var längesen.

Detta är inte som mina andra inlägg, för jag tror inte att det här kan hjälpa särskilt många fler än mig själv. Men jag skriver ju egentligen bara för min egen skull, och det här är mycket viktigt för mig. Jag kommer att bo hos Joel i Stockholm till att börja med. Där kommer jag förhoppningsvis läsa en kurs om musikproduktion och låtskrivning. Garanterat skriva och sjunga mer. Förhoppningsvis hanka mig fram på timanställningar här och var. Kanske dricka lite för mycket alkohol med goda vänner då och då. Förhoppningsvis träna lite mer igen. Vila mycket mer. Kanske åka bort lite oftare. Om jag har råd. Förhoppningsvis få besök lite oftare. Om någon vill hälsa på. Men framförallt, bygga livet på glädje, drömmar, mening och mål. Tids nog. Nomaden i mig behöver utrymme, och jag börjar med att vattna blommor mot billigt boende hos Joel! Kanske blir jag kvar i Stockholm, kanske flyttar jag vidare. Men först lämnar jag ett fast jobb med bra lön mot ett osäkert liv med många utgifter… Spännande!

Men först ska jag röja upp och renovera lite i mitt hus så att det lämpar sig för uthyrning. Hör av er om ni är intresserade av att hyra det! Mysigt, enkelt, avskilt, men ändå med flera trevliga grannar!

Kram