Kategoriarkiv: Ord

Utan Er – Dagens låt 21 augusti 2012

Publicerat av
2

Även Magnus Ekelund har nämnts här tidigare, när jag skrev om festivalen i juli. Hur stort det är att han kan vara den som kompletterar Jakob Hellman. Den största genom tiderna. Helt klart överkvalificerad till dagens låt. Men desto större anledning att ta med den. Den borde faktiskt nomineras, och vinna, ett pris för årets låt. Årets nykomling. Eller nåt. Det här är stort!

Spotify: Magnus Ekelund & Stålet ft. Jakob Hellman – Utan er

Just idag är den så tydligt viktig för mig. I natt hade jag svårt att sova. Drömde Melissas mardrömmar om att alla försvinner, en efter en. Jag blödde näsblod igår på jobbet. Något som händer ibland när jag är utmattad eller överansträngd. Och nu har jag knappt gjort nåt krävande eller vettigt på flera månader. Jag är ingenting. Utan Er.

”Jag är ledsen
Att det blev såhär
Försöker hålla ut
Och stå emot

Skogens ljus
Allt försvann
Nu är det kris
Jag vill bli hel igen

Jag är hårt arbete
Jag är fattigt betald
Jag är revolvern mot tinningen
Jag är hjärtat i kras

Jag är ensam i skogen
Jag är allt slår tillbaks
Jag är den enda du känner
som har livsgnistan kvar

En kristall
I ögonvrån
Lyser upp
Och lyfter mig

Är det du
Du som håller mig
Jag faller i gråt
Du var en dröm

Jag är hårt arbete
Jag är fattigt betald
Jag är demonerna i spegeln
Jag är skilsmässobarn

Jag är paniken i bröstet
Jag är sanden i ett glas
Jag är elektroderna i pannan
Jag är draget på stan

Men jag är ingenting
Utan er
Jag är ingenting
Utan er

Kan ni höra mig
Jag kommer aldrig att bli klar här

Jag är nåjdens slag på trumman
Jag är djupa andetag
Jag är vattnet i källan
Jag är dagg om våren

Jag är handen mot stängslet
Jag är spring i benen
Jag är den siste kvar på jorden
Men kärlek är alltid mitt svar

För jag är ingenting
Utan er
Jag är ingenting
Utan er

Och ser du lågorna på vattnet och visst är det vackert
I reflektionerna på vågorna och jag i natten
Jag är besatt, jag måste veta att det blir nånting
Var är jag”

Devil’s dance floor – Dagens låt 20 augusti 2012

Publicerat av
Svara

I nära tio år väntade jag innan chansen kom. Att få se Flogging Molly live. Värt all väntan! Nu är det dags att presentera en cool låt med ett grymt intro. Dagens låt för idag. Den här gången är, tro det eller ej, texten av mindre betydelse. Faktiskt en låt som skulle få mig att rusa till dansgolvet. Men det är nog inte så stor chans att det tillfället kommer. Eller?

Flogging Molly – Devil’s dance floor (Spotify)

”Her breath began to speak 
As she stood right in front of me 
The colour of her eyes 
Were the colour of insanity 
Crushed beneath her wave 
Like a ship, I could not reach her shore 
We’re all just dancers on the Devil’s Dance Floor

Well swing a little more, little more o’er the merry-o 
Swing a little more, a little more next to me 
Swing a little more, little more o’er the merry-o 
Swing a little more, on the Devil’s Dance Floor

Pressed against her face 
I could feel her insecurity 
Her mother’d been a drunk 
And her father was obscurity 
But nothin’ ever came 
From a life that was a simple one 
So pull yourself together girl 
And have a little fun

Well she took me by the hand 
I could see she was a fiery one 
Her legs ran all the way 
Up to heaven and past Avalon 
Tell me somethin’ girl, what it is you have in store 
She said come with me now 
On the Devil’s Dance Floor

Well swing a little more, little more o’er the merry-o 
Swing a little more, a little more next to me 
Swing a little more, little more o’er the merry-o 
Swing a little more, on the Devil’s Dance Floor
Swing a little more, on the Devil’s Dance Floor

Well swing a little more, little more o’er the merry-o 
Swing a little more, a little more next to me 
Swing a little more, little more o’er the merry-o 
Swing a little more, on the Devil’s Dance Floor

The apple now is sweet 
Oh much sweeter than it ought to be 
Another little bite 
I don’t think there is much hope for me 
The sweat beneath her brow 
Travels all the way 
An’ headin’ south 
This bleedin’ heart’s cryin’ 
Cause there’s no way out

Well swing a little more, little more o’er the merry-o 
Swing a little more, a little more next to me 
Swing a little more, little more o’er the merry-o 
Swing a little more, on the Devil’s Dance Floor

Well swing a little more, little more o’er the merry-o 
Swing a little more, a little more next to me 
Swing a little more, little more o’er the merry-o 
Swing a little more, on the Devil’s Dance Floor
Swing a little more, on the Devil’s Dance Floor
Swing a little more, on the Devil’s Dance Floor”

Gästinlägg: Om Black outs och problem att tala från hjärtat

Publicerat av
Svara

Några av mina vänner, tillika läsare av denna bloggen, har vid flera tillfällen inspirerat mig till nya tankar och inlägg efter långa intressanta diskussioner. De har fått frågan om de vill skriva gästinlägg med egna tankar. Här kommer den första. Tack och välkommen!

Jag blir imponerad av min kompis Andreas som skriver den här bloggen av flera anledningar. Dels modet att exponera sig, skriva om sådant man inte brukar prata om, för vissa mår ganska bra och har kanske ingen aning om hur det kan kännas att må riktigt dåligt, sen också skickligheten i att skriva, och att uttrycka sig själv, att han kan skriva vad han känner.

Jag blir nog så imponerad av det för att jag är motsatsen. Jag sitter med alla funderingar inne, för att jag inte lärt mig att sätta ord på dem. Kanske för att jag inte vågar sätta ord på dem ifall jag skulle misslyckas med att framföra min poäng, eftersom det är halvfärdiga tankar. Kanske för att jag är rädd för hur det kan låta och tycker det är alltför viktigt att framföra en god och stabil bild av mig själv. Ibland känns det som om min kropp, eller min själ är för liten för allt som försiggår där inne, nästan som om den kan spricka. Kan liknas vid ett förråd fullpackat med saker. Mitt förråd är tokfullt, men jag kan inte ställa ut dem utanför. Jag kan inte ventilera så att säga utan måste stå inne i förrådet med alla grejer och ställa iordning dem – lätt klaustrofobisk känsla. Skulle vilja ställa ut grejerna och kolla hur de hänger ihop, vad som hör till vad, sortera upp dem i lådor, kunna dela med sig av rätt saker till rätt personer, slänga en del saker och sen ställa in det man behöver. Mitt problem är att vägen mellan hjärtat och munnen inte är så rak och bred utan smal och krokig och ofta blir den helt förstoppad. Faktum är att jag brukar får Black outs när det gäller att prata om hur jag känner. Har aldrig fått black out på något prov eller så i skolan, kanske för att det inte har varit min svaga sida, har jag lärt mig något och förstått det så glömmer jag det inte. Men sina känslor kan man inte alltid förstå och då kan det vara bra om det går en väg direkt från hjärtat till munnen, eller om man är väldigt bra på att förstå sina känslor så att man rent intellektuellt kan förstå dem och förklara dem. Det kanske är så att jag inte är särskilt emotionellt intelligent, EQ som det kallas och därför inte kan förstå mig själv så bra. Det kanske är därför jag lätt får black out när jag ska säga det jag känner eller verkligen tycker. Jag gillar inte alls det, för jag tycker och känner ganska mycket, och vill egentligen väldigt gärna prata om det. När jag är själv kan jag fantisera att jag pratar med någon och jag berättar massa saker och det låter ganska intressant i mina öron, som om jag verkligen skulle kunna säga det i verkligheten. Men sen när det kommer till kritan säger jag det inte, jag kommer inte till skott att säga något, det blir liksom aldrig som jag tänkt mig. Ofta har jag glömt bort det helt, jag får en black out kan man säga, sen kommer jag på det igen när jag är själv. Ibland blir det inte så här, men det beror på just den andra personen, om hen  börjar prata om det jag vill säga, men det gör folk sällan, kanske någon gång då och då. Skulle jag sluta få black outs kanske jag skulle kunna säga det, men annars är det svårt.

Loneliness is better when you’re not alone – Dagens låt 19 augusti 2012

Publicerat av
Svara

Ett inlägg med snarlik titel har redan skrivits. Jag gjorde nämligen en spellista på Spotify med låttiteln som namn. Men låten förtjänar att nämnas igen. Den säger så mycket. Utan att berätta allt. Som så många vackra låtar gör. Den här gången om att vara och behöva vara ensam, men samtidigt behöva närhet och sällskap mer än någonsin. Vidrig känsla. Fin låt.

Hello Saferide – Loneliness is better when you’re not alone (Spotify)

”What would you say if I asked of you
– out of loneliness, out of loneliness
What would you say if I asked of you
– out of loneliness, out of loneliness
Could I be with you
Can I be with you

It’s warm inside the night club
Your face is lit up by a disco light
I don’t want to go home alone, not tonight
I have a picture of a man who used to sit in that chair
I will go anywhere
Just as long as I’m with someone
You will do, just take me home for tea

If I told you my stories and sang you my songs
Would you laugh at me
Would you pity me
What would you say if I asked of you
Not out of accident, out of loneliness
Would you shelter me
Will you shelter me

I will be gone when you wake up
No awkward breakfasts, I swear
And don’t you look for me, because I could be anywhere
In someone else’s house
In someone else’s arms
With someone else to warm the pain away

What can I ask of you
What would you want from me
What would you say if I just fell asleep”

Osynlighet

Publicerat av
Svara

Ett av mina största personliga problem är osynlighetskänslan. Ofta får jag känslan, när jag sitter i en grupp av männsikor, att de ser rakt igenom och förbi mig. Som om jag bara var luft och… Osynlig. Det ger en obehaglig känsla i magen. Ibland kommer den tillsammans med tankar som ”Om jag skulle försvinna nu skulle ingen börja leta på väldigt länge”.

Oftast kan jag trivas ganska bra med att vara osynlig, ifred. Men de tillfällen då jag får chansen att umgås med folk är känslan högst ovälkommen. Som så många andra inlägg fick jag inspirationen till det här genom ett samtal med en vän. Om dans, faktiskt. Ni som känner mig har väl slutat förvånas över mina associationskedjor, men i det här fallet finns det en ganska tydlig koppling. Tycker jag…

Det började med en kommentar till mitt inlägg om att lyssna på musik. Hon berättade att hon framförallt lyssnar på musiken, känner den och låter den ta över kroppens rörelser. Därför är det ganska oviktigt för henne med texter, variation och annat. För henne handlar det mer om att det är en skön och medryckande, uppslukande känsla. Som jag tolkade det. Jag berättade att jag också ville lära mig att kunna dansa sådär. Och det tog en liten stund innan vi förstod varann. För det är inte så att jag inte kan känna musiken, eller röra mig till den. Jag tror mig faktiskt vara ganska bra på just det. Utan mer att tillåta mig att göra det. Gilla att göra det, utan att tröttna. Inte minst när nån annan ser på. Fortfarande pratade jag i termer om att ”behärska” dansen, medan hon mer försökte förklara att det handlar om att låta musiken ta över, och att det inte spelar så stor roll hur man gör. Tror jag? Vi kom till kärnan, att jag blir uttråkad när jag har slut på ”moves”. När jag kommer till den gräns då jag börjar reflektera över vad jag håller på med. Och det går fort. Oftast hinner jag inte ens börja. Då tänker jag att de runtomkring ser mig, och tycker att jag ser lika löjlig ut som jag känner mig. Trots att jag förmodligen inte ser ett dugg mer löjlig ut än de andra.

Det här gäller nog såväl ”apdans” som bugg och andra mer ordnade former av dans. Bugg sägs det att jag är ganska bra på, att det är kul att dansa med mig. Men jag själv börjar be om ursäkt när jag kört de 4-5 turer jag kan, för att det börjar bli fantasilöst. Det är ingen annan som reflekterar över det. Men det begränsar mig. Nåt så djävulskt. Sen att överhuvudtaget komma till det läget att jag dansar bugg med någon, är ganska osannolikt. Jag själv har aldrig blivit uppbjuden, varken till apdans eller styrdans. Och att försöka bjuda upp någon är extremt sällan aktuellt. Och allt återkopplas till självkänsla, självbild, självförtroende och andra termer som jag fortfarande försöker lära mig.

Nu ska jag försöka hitta kopplingen till osynligheten igen. När vi pratade om det här råkade jag säga att ”det känns som att alla ser vad jag gör och att det ser löjligt ut”. Och då slog det mig att mitt problem i övrigt brukar vara att jag känner mig helt osynlig. Så jag försökte vända på det. Är det så att jag kanske vill synas? Sticka ut? Kunna nåt som ingen annan kan? Vara grym på att dansa? Det kanske är så jag fungerar? Jag måste kanske känna att jag behärskar något fullt ut för att känna mig bekväm med att göra det bland folk… Här hittar jag iallafall en röd tråd genom idrott, jobb, musik, hantverk… Ja, det mesta jag tar mig för… Intressant i mina ögon, dravel i någon annans. Men allt det här hamnar återigen i nån slags tema om prestationsångest, självkänsla, självförtroende och självbild. Det här hade jag faktiskt inte insett innan jag började skriva inlägget. Så nog är det nyttigt för mig att skriva. Sen om ni som läser får ut nåt av det, spelar egentligen ingen roll. Men det är kul när ni känner igen er och blir berörda!

Kram.

Allt jag gillar upphör – Dagens låt 2012-08-16

Publicerat av
Svara

Emil Jensen är en ganska ny bekantskap för mig. Jag har känt till namnet jättelänge men aldrig fått för mig att lyssna på honom. Men så spelade Ola en låt. Och det var kärlek vid första öronkastet. En sån där genial text som man bara önskar att man själv hade skrivit!

Emil Jensen – Allt jag gillar upphör (Spotify)

”Ett uppror som stannade av
en stjärna som tog slut
En uppbruten järnväg ett blandband som slets ut
Så fort jag får syn på nåt
och gillar vad jag ser
rycks det ifrån mig
sen syns det aldrig mer

Allt jag gillar upphör:
passa dig jag gillar dig
Allt jag gillar upphör

Jag glömmer för varje gång
jag lär mig ingenting
Jag har lika ond hand
med människor som med ting
Om jag hittar en ny väg ut
är den borta nästa dag
så fort nåt är bra för mig
förbjuds det enligt lag

Allt jag gillar upphör:
passa dig jag gillar dig
Allt jag gillar upphör
Allt jag gillar upphör:
passa dig jag gillar dig
Allt jag gillar upphör

Vi hittade en skön plats
på morgonen
Det blev aldrig kväll
innan ängen förvandlades
till golf och hotell
Håll dig på avstånd
så håller du ett tag
Allt jag rör vid som berör mig tillbaka
förgörs i ett slag
Är det jag?
Är det jag?

Allt jag gillar upphör:
akta dig jag gillar dig
Allt jag gillar upphör
Allt jag gillar upphör:
flytta dig jag gillar dig
Jag gillar allt som upphör

Allt jag gillar upphör
Allt jag gillar upphör
Allt jag gillar upphör”

Att lyssna på musik

Publicerat av
Svara

Idag fick jag höra en intressant reflektion kring att lyssna på musik. Eftersom jag själv insett att vi alla hör musiken på olika sätt hängde jag upp mig lite på det här och tänkte reda ut min syn på det.

Ola sa ”Jag bryr min nog egentligen inte så mycket om ifall låten är bra eller inte, det handlar nog mer om att jag kopplar den till en speciell plats eller händelse”. Vi fortsatte prata om det där en stund, och självklart har jag också låtar som direkt skickar mig tillbaka till hörnet av ett mörkt lågstadiedisco där alla andra dansar eller till platser och händelser som jag starkt förknippar med låten i fråga. Men i mitt fall är det inte sådant som får mig att gilla eller fastna för en låt. Jag lyssnar, kanske inte helt otippat, på texter. Det märks nog om inte annat när jag skriver egna texter, då jag mest skriver låtar helt utan melodi eller refräng. Trots att jag inte på något sätt är omusikalisk. Jag vet till exempel oftast vilken nästa vers i låten är trots att jag råkar komma in mitt i ett mellanspel. Gissar att jag har nån slags hög detaljhörsel. Finns det nåt som heter så?

Jag kunde aldrig förstå hur folk kan lyssna på och tycka om hopp-å-skutt-disco-musik. Såna utan eller med väldigt enformig text, som man bara blir knäpp av att lyssna på. I mina öron är det bara en slinga som upprepas om och om igen. En av alla anledningar till att jag har så svårt för att vara ute på nattklubbar och härja. Men de flesta andra verkar uppskatta det där hjärntvättarmaterialet. Först när en klasskompis på högskolan sa ”Jag lyssnar nog egentligen inte så mycket på texten, jag hör mest musiken” började jag förstå att vi nog uppfattar saker olika. Detta var första gången jag fick höra någon försvara ”vanligt folk”-musik. Åtminstone någon med en IQ över 100.

Så jag har alltså identifierat dessa tre olika, tydliga, sätt att höra/uppskatta musik. Textlyssnare, melodilyssnare och minnesbildslyssnare. Sen har vi förstås audiofilerna som lyssnar på ljudkvalitén. Något som jag tror spänner sig över hela ovan nämnda skara. Jag är själv lite hobby-audiofil, dock inte tillräckligt insatt än så länge. Men det finns säkert fler sätt? Finns det någon mer än jag som tänkt på det här och har en annan syn eller något att tillägga?

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel – Dagens låt 2012-08-14

Publicerat av
2

Markus Krunegård nämnes i mitt festivalinlägg som en artist som ständigt växer i mina ögon. Ovan nämna låt är en av de första, närmare bestämt den andra av hans låtar som jag fastnade för. Sa jag att jag gillar textintensiv musik?

Spotify: Markus Krunegård – Ibland gör man rätt, ibland gör man fel

Bara titeln med tillägget ”lev med det”, säger ju en hel del. Men utan att själv ha upplevt exakt det där han sjunger om blir jag direkt medryckt av hans förmåga att måla upp en berättelse utan att behöva säga allt. Som vanligt har jag fetmarkerat några favoritrader.

”Jag skulle springa efter men trampa snett
Ibland gör man fel, Ibland gör man rätt
Hon skrek ”stanna bilen kom igen bestäm dig”
Så jag stängde dörren och tänkte sen
Och när jag tänker efter såhär långt efter
Så kan jag se hur fel det blev

Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det
Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det

Det är inte hur man har det
Det är hur man tar det
Och när man längtar tar saker tid
Det är nåt mellan oss, mellan oss och världen
För långsamt, för snabbt men aldrig i takt
Vi vill ju bara andas
Sova och andas omvartannat inget mer

Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel
Lev med det
Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel
Lev med det

Du tittar i din atlas, bläddrar och gråter
”Vad är det med dig?” Säg det
Alla kartor och städer, vatten och platser
Som vi aldrig ska få se
Det är halt och farligt men vi måste få luft
På promenad i vår gamla hemstad
På juldan alla svarar att allt är bra och vet du vad

”Jag skulle till Prag men hamnade i Polen
och träffade Ted och nu ska vi ha barn
och jag skattar mig lycklig som körde fel
när jag vet hur rätt det blev”

Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det
Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det

Jag ser dom klättra i träden för att se mer av världen
För ett vidsynt liv precis som vi
Det var tropiska nätter och vi låg vakna på taken
Och såg ut på stan vi bodde i
Som var vår och som var stor och tuff och hård
Och skulle bli för liten sen men det visste vi inget om än

Jag ser dom klättra i träden för att se mer av världen
För ett vidsynt liv precis som vi
Och din morsa var lycklig igen med nån ny kille igen
Dom stod och pussades på balkongen
Sen en vecka senare var det inget mer med det
Hon stod och rökte och skrek under fläkten
”Jävla karlar varför ska det vara så förbannat svårt
och ni två hör på se upp så att ni inte också blir såna jävla svin”

Vi tog på bästa skjortan och gick ner på karneval
Fyrverkerier, gratis bio nere vid Palace
Alla var där vid strömmen i drömmen
Vi ville bli nåt
Glöm inte bort oss
Alla vid Palace nere vid strömmen i drömmen

Och jag stal Emma från Anders som var trummis i bandet
Han grät och sa att allt var lugnt
Vi ville spela surf men det blev mest punk
Hårt skoningslöst och tungt
Du hade slutat äta när ni slutat prata
Du hata allt och ville dö och det anförtrodde du mig och sa:

”Markus jag är din tjej men berätta inte för nån
du verkar va sån man kan lita på”
Men jag som aldrig hade blivit kysst
Kunde inte va tyst och dan efter läckte det ut
och du gjorde slut

Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det
Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det
Ibland gör man absolut ingenting men det blir fel ändå
Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det
Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det

All den här tiden som jag vilat och velat
Vilat och väntat och kastat bort
Inte nu, kanske sen kommer jag också tycka
Att allt dåligt för med sig nåt gott”

 

Emmylou – Dagens låt 2012-08-13

Publicerat av
Svara

Emmylou med First Aid Kit är en av flera låtar som jag kommit i kontakt med genom en svindyr stereo hos en fin vän som är audiofil och HiFi-nörd. För Er som är ännu mindre insatta än mig kan jag ge en kort amatör-förklaring.

Spotify: First Aid Kit – Emmylou

Ljudkvalitén framhävs nämligen väldigt tydligt när man stoppar skivan i en exklusiv anläggning, som du absolut inte hittar i en vanlig elvispbutik. Även HiFi-klubben ligger i lä när det kommer till att leverera kvalitet. Besök gärna Lasses HiFi någon dag ifall du har vägarna förbi Falun och vill höra skillnaden. Ljud som du aldrig hört kommer framträda i låtar som du alltid hört.

Tillbaka till Emmylou, som är en låt inspelad med… I mina öron… Riktigt bra kvalitet. Den kastar mitt medvetande rakt in i soffan hos min audiofilvän. Och som vanligt blir låtarna för mig mycket bättre när jag hör och förstår texten. I detta fallet fastnar jag även mycket för kopplingen till personerna som nämns i texten och deras historia, och det får mig bland annat att tänka på mästerverket Walk the Line.om Johnny Cash.

”Oh the bitter winds are coming in,
And I’m already missing the summer.
Stockholm’s cold but I’ve been told
I was born to endure this kind of weather.
When it’s you I find like a ghost in my mind,
I am defeated and I gladly wear the crown.

I’ll be your Emmylou and I’ll be your June
And you’ll be my Gram and my Johnny too.
No, I’m not asking much of you
Just sing little darling, sing with me.

Now so much I know, that things just don’t grow
If you don’t bless them with your patience.
And I’ve been there before, I held up the door
For every stranger with a promise.
But I’m holding back,
That’s the strength that I lack,
Every morning keeps returning at my window.
And it brings me to you,
And I won’t just pass through,
But I’m not asking for a storm.

Chorus:
I’ll be your Emmylou and I’ll be your June
And you’ll be my Gram and my Johnny too.
You know I’m not asking much of you,
Just sing little darling, sing with me.

And yes, I might have lied to you,
You wouldn’t benefit from knowing the truth.
I was frightened but I held fast,
I need you now at long last.

I’ll be your Emmylou and I’ll be your June
And you’ll be my Gram and my Johnny too.
No, I’m not asking much of you,
Just sing little darling, sing with me.”