Farväl Falkenberg

Det var längesen jag var i Falkenberg så här länge i ett svep. Men sedan något år tillbaka har jag till slut börjat trivas här. Nu åker jag för den här gången. Tack så länge!

Efter flera långa år av tystnad
När jag till slut gav mig ut i stan
När du frågade var jag varit
Om vad jag gjort, vad jag haft för plan

Då såg jag tydligt allt som finns kvar här
Som aldrig dör eller åker bort
Jag såg en stenbro som alltid stått där
Så tyst och stilla som på kort

Den bron är hjärtat av min hemstad
En stad som alltid väntar snällt och lugnt
Hjärtan av sten kan låta lite hårda
Men likväl dunkar det jämnt och tungt

Ögonkontakt

Jag vet inte vad det är jag är så rädd för att visa eller se. Men jag har så oerhört svårt för att se folk i ögonen när jag pratar med dem. Något som jag blivit medveten om till och från, men det är först nu som jag börjat få höra det från andra.

I de flesta fall är det inte så jobbigt. Men ibland har jag blivit konfronterad med frågor som ”Vill du inte prata med mig?”, ”Ljuger du för mig?” eller ”Är det nåt fel på mig?”. Men det hänger inte ihop. Jag har nästan aldrig ljugit för någon annan än mig själv. Och de jag har svårast att se i ögonen är nog de jag tycker allra mest om, och följdaktligen njuter av att få umgås och prata med. Kanske har jag lärt mig att titta bort för att förtrycka en attraktion eller stark känsla? I andra lägen, när jag väl vågar fastna med blicken och ta åt mig av den energi som pumpas ut från någon vacker väns ögon, kan jag bli ”anklagad” för att vilja ligga med personen i fråga. Kanske inte helt konstigt, och kanske är det just därför jag inte vågar möta blicken?

Jag frågade min själsfrände om hon hade reagerat på det: ”Jo, jag vet att du har problem med ögonkontakt. Men jag har inte upplevt det som att det är olika beroende på om du tycker om folk eller inte, det verkar vara olika överhuvudtaget, kanske hur du mår just för stunden eller vad du pratar om.”

Hon har svar på allt. Fina, förstående svar. Men problemet kvarstår. Jag tittar ner i marken, på munnen eller upp i himlen. Och när jag väl vågar möta blicken blir jag missförstådd. Ensam. Liten. Hur tränar man på ögonkontakt? När får man titta folk i ögonen? Hur får man göra det? Ett av alla mina sociala hinder som blockerar mig i mötet med andra människor. Som om inte skillnaden mellan den utifrån upplevda Andreas och den på insidan sanna Andreas vore nog? Eller är det just det jag är så rädd för att avslöja? Jag känner mig oftast väldigt mörk och tom i ögonen. Sådär som man blir när man är känslomässigt utbränd. Jag kanske är rädd för att skrämma bort mina vänner och bekanta med den avgrund som under den senaste tiden lär ha speglats i mina ögon?

Ögonen är trots allt något av det vackraste vi har. Och jag vill lära mig använda dem. Själens spegel!

Kram

Loneliness is better when you’re not alone

Loneliness is better when you’re not alone

Jag slängde ihop en spellista på Spotify för ett tag sedan. Med låtar som håller handen. Förstår. Tröstar. Eller bara blir en vän i mörkret när ingen annan har tid. Idag är en bra dag. Men jag vet minst en som har en mindre bra dag. Så det här inlägget får bli till Dig. Du vet vem Du är.

Listan är än så länge ganska dominerad av några enstaka artister, men jag försöker fylla på med andra. Hör gärna av Er om Ni saknar någon låt i listan.

Kram

Luften blir friskare när åskan går

Kjell Höglund sjunger så i den mycket märkliga men tänkvärda låten ”Genesarets Sjö”. Kom att tänka på det idag. Hur lätt det är att andas dagen efter en riktig skitdag. Hur livet plötsligt känns hoppfullt, idéer frodas och beslut blir lättare att ta.

Igår var en riktigt tung dag. En sån då Lång dag ekar mellan hjärnhalvorna. Allt känns hopplöst, inget har någon mening. Du vet inte vem du är, har glömt var du kommer ifrån och vet inte vart du är på väg. Redan igår sa jag att ”men jag vet att det är bättre redan i morgon”. Och det var bättre idag. Dessa skitdagar behövs. För eftertanke och grubblerier. För att hitta sig själv i sitt liv. Så länge det är de bra dagarna som får övertaget. Jag har lyckats vända det. För en kort tid sedan gick det ibland månader mellan mina bra dagar. Nu går det oftast veckor mellan de dåliga istället.

Nästa gång jag har en dålig dag ska jag tänka på kvällens chatt med Tekla Fridén och se fram emot nästa dag på ett helt annat sätt. Vet inte om det var Tekla som hjälpte mig att komma fram till det. Men det var till henne jag skrev det. Att jag gillar dagen efter dåliga dagar. Har inte tänkt på det innan. Att det är så mycket lättare att andas då. Precis som luften blir friskare när åskan går. Det gav mig också mer förståelse för ovan nämnda låt av Kjell H.

Idag har jag nämligen tagit ett ganska avgörande beslut inför hösten. Vad det går ut på blir inte officiellt förrän jag vet om det går att genomföra. Men till er som vet och som är inblandade: Tack. Ni kanske inte hjälpte mig att komma fram till beslutet, men ni hjälpte mig att ta det genom att jag tvingades uttrycka det i ord och kunde känna efter om det låter vettigt. Och lösa praktiska detaljer. Det har vuxit fram under en längre tid men först idag föll pusselbitarna på plats. Mycket tack vare den lättnad jag kände efter gårdagens oerhört tunga känsla, som toppades av att jag såg pappas gravsten för första gången. Och fortfarande kände mig helt oberörd av att han är borta. Oerhört läskigt, men senaste veckan har jag faktiskt fått känna starka känslor för första gången på jättelänge så jag vet att det är på väg åt rätt håll. Inga mer detaljer om det, ni som vet vet!

Jag skulle nog kunna utveckla det här mer, men det känns överflödigt. Det jag ville ha sagt är: När ni har en dålig dag nästa gång kanske ni också kan använda er av dagens erfarenhet?

Mina inlägg har börjat bli ganska populära, märker jag på statistiken. Kul! Kommentera gärna så jag vet vilka ni är och hur ni hittat mig 🙂

Kram

Facebook

Jag var relativt sen med att gå med i Facebook. Det började explodera precis när jag var som absolut minst intresserad av att umgås med folk eller hålla kontakten med dem. Förra sommaren tog jag bort mig från Facebook för första gången…

Jag tyckte att jag lade alldeles för mycket energi på något som absolut inte gav mig någonting. Efter några månader gick jag med igen. Jag ville visa nån bild för någon och hade missat nåt evenemang. Utan Facebook finns man inte. Skrämmande men naturligt i dagens samhälle. Tog bort mig igen någon gång i samband med att pappa dött eftersom jag satt framför datorn hela kvällarna ”för att skydda mig mot ensamheten och tvivlet, och mot tomheten efter explosionen”.

Lars Winnerbäck – Nånting större

Återigen hade jag hamnat i ett ”missbruk” av Facebook. Åtminstone i mina ögon. Jag behövde vila. Det kommer hända igen, jag vet det. Men nu har jag förstått att jag kan må bra av Facebook ibland men inte alltid. Så jag har accepterat att jag förmodligen kommer gå ur och gå med när det är läge även i framtiden. Kanske flera gånger per år. Och nyckeln till mina ställningstaganden kommer i första hand vara graden av Ensamhet. Förra gången jag gick ur Facebook var det för att jag fastnade i en ensamhetskänsla och inte tog mig för att träffa folk eller bearbeta det som händer runt mig. Efter några månader var jag ensam på riktigt. Väldigt ensam. Känslan var, och är fortfarande; ”Ensammast i världen”. Även om jag vet att så inte är fallet. Men efter några månader till hade jag isolerat mig ändå, och umgicks inte med någon trots att jag frigjort mig från datormissbruket. Så jag valde att gå med igen, för på Facebook finns de flesta av de som bryr sig. Och de jag bryr mig om. Men de finns aldrig i min närhet geografiskt. Som jag påpekat flera gånger tidigare. Men om jag finns på Facebook så vet jag att Ni finns kvar på riktigt. Så, kort och gott:

  • När jag gör mig själv ensam trots att jag har folk runt mig, då går jag ur. Då blir Facebook ett hinder och en belastning i mitt liv.
  • När jag känner mig ensam och verkligen är ensam på riktigt, då är jag med. För då är Facebook ett verktyg för att må bättre eller kanske rentav en förutsättning för att överleva.

Jag skrev ett inlägg för någon månad sedan (faktiskt i skrivande stund exakt en månad sedan) som jag kallade för ”Hemma? Vad betyder det?”. Om att aldrig kunna känna sig hemma någonstans. Och det är ett annat lågvattenmärke för mig. När Facebook / internet börjar kännas som ett hem. Då är det dags att gå ur. För längesen.

Jag har hittat något handfast att hänga upp mina Facebook-avhopp och -återkomster på. Vet inte om någon känner likadant, men reflektera över det. Jag tror nämligen att hela befolkningen mår, mer eller mindre, dåligt av det extrema informationsflöde vi lever i. Men det där är inte mina ord, det har jag hört andra säga. Många gånger.

Kram

Kramar

Jag skrev om det i samband med att jag tog studenten för sju år sedan. Om människans behov av fysisk närhet. Texten finns kvar och jag hittade den när jag började skriva igen. Jag tror att det hänger ihop. Om jag ska skriva måste jag känna, eller åtminstone reflektera över mina känslor. Och jag har varken skrivit eller reflekterat mellan hösten 2005 och december 2011.

Min känslomässiga utveckling har stått nog i stort sett stått still under hela tiden. Och kontakten med mina egna känslor har förmodligen gått tillbaka. Idag skriver jag texter på löpande band, både i form av låtar och de flummiga utskrifter från hjärnan som jag publicerar här. Jag har till och med provat att spela in musik för första gången i mitt liv. Mina egna låtar. Har mycket att lära, men jag tror det kan bli bra till slut. Och jag tror som sagt att det hänger ihop med att jag reflekterar över och försöker få kontakt med mina egna känslor. Jag hade riktigt dåliga betyg i svenskakurserna på gymnasiet, trots att jag aldrig nästan aldrig hade gjort ett stavfel eller byggt en mening fel. För om jag inte känner något kommer det inte heller några ord.

Men nu har jag tappat tråden innan jag ens hann börja skriva om den. Det jag skrev om när jag var 19 handlade om tron på att vi är beroende av kramar. Jag hade precis blivit dumpad och dessutom var jag på väg att förlora den samhörighet jag kände hos mina klasskompisar. Alla andra firade studenten, men jag ville bara ha kvar min enda lilla trygghet i livet, och kunde bara låtsas vara lika glad som de andra. Och jag hängde upp det på kramar. Jag förstod nog inte riktigt då hur rätt jag hade. Eller så har jag inte blivit ett dugg klokare nu. Ibland kan jag få panikattacker som bara grundar sig på brist av närhet eller sällskap. Och det jag skriver här är ju inte på något sätt fakta. Det är ju bara min egen uppfattning av mig själv och min omvärld.

Hello Saferide – Loneliness is better when you’re not alone

Jag tror nämligen att fysisk närhet är lika viktigt som mat, vätska, motion och sömn för ett fungerande liv. I ett av mina andra inlägg står det att jag kramas extremt lite. Detta skriver jag någon vecka innan jag publicerar, så jag hoppas att det ändrats lite då. Även om jag inte tror det eller ser hur det skulle kunna förändras. För jag antar att det är upp till mig, och  det är inte det minsta naturligt för mig att springa runt och kramas hejvilt. I många fall är det rentav påfrestande för mig. Alla mina kusiner (finns bara tre) och deras familj har Aspergers syndrom, vilket fick mig att läsa om det. Jag hittade många saker (nästan allt) som stämde in på mig. Men det gör alla, så jag utgår från att jag bara har lite starkare drag tills motsatsen bevisas. Men en av sakerna var just problemen med att hantera fysisk kontakt. I mitt fall uppstår det förstås stora konflikter inombords, mellan behovet av kramarna och rädslan för dem. Och det är oerhört påfrestande när behovet av närhet krigar mot obehaget inför det. Kan man dö av krambrist? Kan man dö av en kram?

Det här stycket skriver jag mitt i natten efter en märklig kväll. En kväll då jag (som vanligt) inte kunde komma på någon att umgås med och samtidigt kände ett ännu starkare behov än vanligt. En kram hade jag nog inte fått på flera veckor. Min minnesbild är att världen var helt tom på folk. I godisaffärens kassa ser jag ingen person, på vägarna under min omväg hem ser jag inte en bil. Men bara i min hjärna. I verkligheten fanns det såklart. Det är märkligt, men inte konstigt, hur hjärnan blandar ihop känslomässiga intryck med det man ser. Jag satte mig vid datorn en stund och uppehöll mig med lite Facebookchatt och annan nätkommunikation bara för att få någon form av sällskap (även Facebook kommer dyka upp i ett eget inlägg snart, jag verkar vara bra på att koppla ihop mina inlägg). Chatten på Facebook slutade fungera, och jag la mig i sängen för att vila en stund. Ringde min finaste själsfrände men hon var upptagen. Sen somnade jag. Drömde konstigt. Vaknade några gånger. Och vid ett, när jag inte kunde sova längre, gick jag upp och började skriva. Jag tror nog att någon försökte säga till mig att jag behövde den här reaktionen. Tomheten gjorde sig påmind. Krambristen.

Det värsta är när kramarna och närheten tappar sin kraft. Eller rentav tar energi istället för att ge. När man känner att man börjar tappa fotfästet, när världen rasar utanför. Och de man älskar gör allt för att hjälpa till. Håller om och stöttar. Men det når inte fram. En av de som aldrig nått fram är mamma. Hon behöver kramar minst lika mycket som jag just nu. Och hon tar dem. Det får hon gärna, men för mig blir det en konflikt inombords. Och kramarna tar energi från mig istället för att ge. Men så länge det hjälper mamma så finns det ju något gott i det.

Återigen: Kan man dö av krambrist? Kan man dö av en kram?

Kram.

Tomt skal, Svart själ

Ett inlägg om konflikter mellan ytlighet och djup. Om skillnaden mellan den inneboende känslan och den yttre fasaden. Om att ramla mellan stolarna och bli missuppfattad. Ett inlägg där jag som vanligt tappar tråden flera gånger i varje stycke.

En vän sa en gång till mig ”Det är för att du inte är singel” när jag påpekade att jag inte tycker det är kul, ja nästan avskyr att vara ute på krogar och ”köttmarknader”. Jag svarade att ”Det var ännu värre när jag var ensam”. Nu är jag ensam igen, 7 år klokare än sist, ännu mer osäker och med en ännu större skillnad mellan min egen självbild och den person ni andra ser. Men denna gången är jag medveten och har förmågan att jobba på det.

På utsidan har jag vuxit. Jag har tränat på elitnivå i ett antal år. Min kropp ser ut lite mer som en mans och lite mindre som en pojkes. Jag är i många ögon fortfarande lika charmig och rolig som jag alltid har varit. Jag har tydligen till och med gått och blivit ”sexig”. Ett ord som jag aldrig gillat men nog måste lära mig. Men på insidan är det annorlunda. På insidan bor det en liten, liten undernärd pojke som helst gömmer sig hemma framför datorn och programmerar eller mixtrar med musik och texter istället för att vara ute med de andra barnen och leka. Inte för att han inte vill leka med de andra utan för att han aldrig känner att han passar in. En pojke som aldrig skulle våga fråga chans på en tjej för att han en gång ljugit och sagt till sina föräldrar att han inte tycker om tjejer.

Fråga chans säger man förresten inte längre i den värld pojken numera lever i. Han är 26 år och de jämnåriga slutade fråga chans för 15 år sen. Något som pojken aldrig provade. Nu står han vilse i vimlet och ser vuxna kvinnor och män gå hem tillsammans. Kanske för att ha en ytlig, het natt och aldrig mer träffas. Kanske är de på väg in i ett förhållande. Kanske är de gifta. Kanske har de barn.

I pojkens ögon är detta motbjudande och äckligt. Kanske för att han är avundsjuk på de som vet hur man gör. Kanske för att det inte är hans grej och aldrig kommer att bli. Fast det kan han ju inte veta så länge han är en av de som aldrig har gått hem med någon? Kanske för att han var 26 första gången han upplevde sex som något skönt och givande, och därmed är avundsjuk på de som har en sån avslappnad inställning. Kanske är det av rädsla att någon part ska få falska förhoppningar om mer. Något som han själv blev utsatt för under hela tonåren. När de jämnåriga hade haft sina ”fråga chans”-förhållanden med sina barndomskärlekar, något lite längre och vuxnare förhållande. Kanske ”förlorat oskulden” till någon och mått dåligt eller varit glad över det. Nu var det dags för omgivningen att prova sig fram, leka lite, leva livet. Så det hånglades hejvilt. Kanske en och annan ogenomtänkt sexakt. Ibland stod den lilla pojken i vägen för jakten. Blev bestulen på några kyssar, hann bli överlycklig, tänkte att ”äntligen ska jag få en tjej som jag tycker om”. Någon vecka gick, ibland med kontakt. Tills det gick upp för pojken att tjejen hade varit med 20 andra killar. Samma kväll. Eller kanske hade pojkvän redan. Falska förhoppningar byggdes upp och bröt ner den lilla pojken lite till. Pojken fick till slut sin tjej vid 18 års ålder (självklart inte någon han träffat i ett ytligt forum), kramlade sig fast och levde lycklig i massor av år. Kramade ur det som gick ur förhållandet tills det inte längre fanns något kvar att kämpa för. Men han kämpade ändå. För han visste ju: om detta tar slut kastas jag direkt tillbaka till tonåren. Eller ännu längre. Och han visste innerst inne att han kände henne utan och innan, men inte längre visste vem han själv är. Och om han skulle bli ensam innebär det att han måste ta reda på det. Och att det kommer ta tid.

Till ämnet igen. Tonårsresumén behövdes för att förklara vad jag gjort mot mig själv för att undvika uppbyggnaden av allt vad självbild, självförtroende och självkänsla heter. Min mognad när det kommer till relationer motsvarar förmodligen en normal 14-årings. En av mina finaste vänner har en son som är tolv år. Han har en tjej och jag har varken träffat honom eller henne. Men i flera avseenden ser jag upp till honom och känner mig underlägsen. Jämfört med en tolvåring… Inte så att jag vill ha en tjej just nu, det finns inte på världskartan att jag skulle gömma mig bakom någon annan på det viset igen. Men i det stora sammanhanget som kallas livet har det alltid varit det enda som betytt något på riktigt. Och en dag, när jag har gett mig själv en betydelse i mitt liv, vill jag självklart dela det med någon annan. Däremot, för att överhuvudtaget överleva just nu, behöver jag vänner. Vänner som förstår. Lyssnar. Kramar. Jag har inte gjort någon undersökning men jag skulle gissa att jag blir kramad omkring 1-2 gånger i månaden. Mer om kramar och behov av fysisk närhet kommer i ett senare inlägg.

Dit jag ville komma är att jag insett att jag faller mellan stolarna. På utsidan är jag den där populära killen som får vad han pekar på och ska vara nöjd med sitt liv, sitt utseende och sin person. Som kan reglerna i ”spelet” och vet precis hur jag ska göra för att få kontakt med de personer jag är intresserad av. Bullshit. Visst, jag är varken blyg eller ensam. På utsidan. För jag har fått träna nåt så djävulskt på att hålla uppe fasaden och anpassa mig till normen. De personer som letar efter ytlighet förväntar sig att jag ska följa spelets regler, och om jag vågar ta kontakt blir de skrämda av det djup och den osäkerhet som syns när man kommer lite närmre mig. De ville ju bara ligga med mig så de skyndar vidare och letar upp nån annan som kan och vill reglerna. Och de djupa personerna, som uppskattar mitt djup när vi väl blir vänner, kommer väldigt sällan nära. De ser ytan och förväntar sig inte djupet. Och vi blir alltid ”bara” vänner. För att jag är rädd att förstöra vänskapen genom att visa att jag ville nåt mer. Och för att jag är så rädd att bli avvisad. Vänner är fint, men fysisk närhet är ett viktigt mänskligt behov. OK, jag har redan skrivit att jag inte vill något mer. Men detta är lika mycket en referens till tonåren som en reflektion över nutiden. Jag har fått höra i efterhand att jag var jättepopulär på gymnasiet. Jag blev nästan utskälld för att jag berättade om hur ensam jag kände mig på den tiden. Men vad spelar det för roll om man är populär, när ingen berättar det? När det inte känns? När man likt förbannat är ensam? Kvar står jag, med kroppen i det tomma skalets ytlighet och själen i det svarta bottenlösa djupet, utan en kropp att bo i. De har extremt dålig kontakt med varandra och ett av mina mål i livet är att själen ska få flytta in i skalet tids nog. Helst med både ytligheten och djupet bibehållet.

Inte allt för sällan får jag frågan ”Ser du inte hur hon tittar på dig?”. Men jag kan inte se det. Lika lite som jag är medveten om de signaler jag sänder ut, lika lite kan jag läsa de signaler andra människor ger mig. Inte ens tjejen som klängde runt min hals och stönade i örat ”Du är så jävla sexig” nådde fram. Jag kan inte ta det på allvar, för det är så totalt skilt från min självbild. Och då var det ändå en person jag gillar skarpt. Både på ytan och på djupet. Det enda jag kan ta med mig från såna tillfällen är ett litet, litet steg mot en själ som är mer medveten om sitt skal. Och jag hoppas att de ska få mötas en dag. Att själen ska hitta skalet och flytta in. Att jag ska lära mig kommunicera med andra människor och kunna leva med både djupet och ytligheten. Vem vet, en dag kanske jag till och med kan se fram emot en utekväll, helt utan förbehåll? Utan att vara tvungen att ligga på den ”perfekta” alkoholhalten för att kunna slappna av och ha roligt…

Kram

Festival – terapi eller depressionskälla?

Många tappade hakor har jag fått se den här veckan. Det är tydligen inte så många som får för sig att åka iväg på en festival helt själv. Eller debutera som festivalbesökare så sent som vid 26 års ålder. Vissa imponerades av styrkan i att ge sig av utan vänner. Andra imponerades av dårskapen i samma handling. Själv såg jag det som ett socialt experiment och ett sätt att utmana depressionen som jag jobbat mot under en lång period. Svaret på frågan i inläggets rubrik är nog lite av varje. Men jag kan konstatera att det varit en enorm prövning. På gott och ont. Detta inlägget är ett tack till alla som gjort min helg minnesvärd och givande. Jag vet att jag förmodligen aldrig kommer träffa Er igen och att majoriteten inte kommer att nås av denna text. Men jag vill ändå få det sagt. Och bli inte förvånade om ni en dag får höra en låt där jag sjunger och ni tror Er vara huvudperson i en vers. För sådana texter är på gång.

”Det är så skönt att vara full så att man får känna sig som vanligt folk ibland”
Markus Nilsson eller Andreas Lundblad, nån gång kring 2005 eller så.

Det gick alltså inte helt smärtfritt, och det hade jag inte heller väntat mig. Att omringas av ”vanligt” folk med föreställningen att allt är ytligt och svartvitt är tillräckligt påfrestande för mig i normala fall. Och att göra det under en depression blev tidvis en enorm påfrestning. Under större delen av dygnen lyckades jag faktiskt hålla mig ganska ytlig själv. Åtminstone i den bemärkelsen att jag lät de mörka, tomma tankarna stanna kvar inombords. Tack till Er som såg mig och lyssnade, och även till Er som inte lyssnade, de gånger som det rann över. Ett speciellt tack till två personer som hämtade upp mig under första natten när jag lagt mig på ett liggunderlag utanför tältet med hopp om att få frysa ihjäl. Dumt av mig, det var ju aldrig särskilt kallt på nätterna 🙂 Tack iallafall. Ni vet vilka ni är och ni kommer att bli omnämnda fler gånger i det här inlägget. Och ert ”gäng” gjorde en stor del av min upplevelse resten av veckan.

En av tankarna med att åka själv var att det skulle tvinga mig att ta kontakt med okända människor, vilket jag känner att jag lyckades riktigt bra med. Baksidan av detta blev förstås att jag kände mig lika ensam när det var dags att gå som jag kände mig välkommen när jag kom. Men jag är glad och tacksam för alla grupper och människor som släppte in mig så obehindrat och helhjärtat.

Det första som hände när jag anlänt till festivalområdet var smått overkligt. Jag hade varit inne på campingen i några minuter när en tjej på platsen bredvid min bad om hjälp med sitt tält. Efter en stund frågar jag var hon kommer från och hon svarar ”Falkenberg”. Hennes pojkvän dyker så småningom upp och det visar sig att en av hans bästa kompisar är tillsammans med min syster. Sent ska vi sluta förvånas över hur liten denna värld är. Det var de första personer jag pratade med och även de enda som jag redan hade någon form av band till.

Sista kvällen var jag imponerad av mig själv för min förmåga att gå min egen väg och styra av ännu en panikattack som kunde fått mig att missa Lars Winnerbäcks magiska show. Plötsligt, någon timma innan spelningen, kom de negativa tankarna tillbaka som en käftsmäll. Jag fick för första gången under helgen höra klyschan ”Ryck upp dig” som jag är så oerhört trött på. Jag vet att du bara menade väl och i efterhand är jag tacksam för att du framkallade min styrka. Du upplyste mig om att ”Det är ingen tjej som vill ha en deppig kille”, och jag svarade ”Jag vill ändå inte ha nån tjej. Och om det kommer en dag då jag vill det så är jag inte intresserad av någon som inte kan ta mig för den jag är”. Jag tror inte du lyssnade, för du fortsatte ditt tugg om att jag måste hålla uppe fasaden av att vara glad. Jag försökte en sista gång genom att förklara att min största utmaning varit just att kunna låta mig släppa på fasaden och försöka vara mig själv. Oavsett humör. Genom min insikt att ditt sällskap inte var bra för mig tvingade jag mig själv att lämna en grupp och gå själv på Lasses konsert. Trots att jag trivdes enormt bra med en annan av personerna där. Här får jag nog passa på att flika in: Tack till dig också. Du vet vem du är. Vi hörs och vi ses! Hur som helst är jag stolt över styrkan i att ge mig av på egen hand för den sista spelningen. Och jag vill varna för att hålla allt för hårt i fasaden. Oavsett hur bra den funkar och hur viktig den är i vissa sammanhang: Om du gömmer dig för länge bakom en falsk bild riskerar du att glömma vem du är. Det har jag gjort. Men det tog 20 år så man ska nog vara rejält självnedvärderande för att kunna misshandla sig själv så mycket och fullständigt som jag gjort.

Tack för alla kommentarer jag fick i stil med ”Du ser ut som Matthew McNånting och han är skitsnygg”. Och Chippen och Owen Wilson som jag tydligen också ska vara lik. Jag vet inte om det var meningen att jag skulle ta det som någon form av raggningsrepliker men sånt har jag ingen förmåga att ta till mig så jag ber om ursäkt om jag verkade lite kall. Sen att vissa av de som sa det var nära tio år yngre än mig gjorde kanske sitt till att jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera situationen. Kommentarer som anspelar på positiva egenskaper hos mig är enormt viktiga för mig även om jag inte kan ta till mig dem än. Så tack igen för att jag fick träna lite på det.

Tack till alla vars ögon mött min blick lite längre än ett ögonblick, ibland i kombination med ett leende som berättade att jag inte är så genomskinlig som jag känner mig. Att jag faktiskt syns. De största kickarna fick jag när musikaliska begåvningar och genier lät mig ta kommandot över låtar vi sjöng och spelade till. De blickar, skratt, applåder, kommentarer och leenden som sa mig ”Du är bra på det här” ger förstås extra mycket när personerna som uttrycker det själva är stora begåvningar på området. Att få se Jasmine Liedholms ögon möta mina på det sätt jag beskrev ovan, mitt i en sång, för att säga nåt i stil med ”snyggt” är nog den minnesbild som kommer vara mest tydlig. Nu är det inte så att du betyder särskilt mycket mer än någon annan. Och detta är inte nåt lamt raggningsförsök. Men däremot längtar jag till den dagen du blir känd för din unika sångröst. Att bli känd är förstås inget självändamål, men jag vet att du vill sjunga och om det en dag leder till inspelningar så ser jag det som oundvikligt att du blir stor. DÄRFÖR betyder det lite extra när en sån som du uppskattar mig och det jag gör. En annan anledning till att skriva det här är förstås att göra mina vänner uppmärksamma på namnet. En gång till: Jasmine Liedholm. Kom ihåg var ni såg det namnet först. Och håll utkik.

Magnus Ekelund har på kort tid kommit att ta en allt större plats i mitt medvetande. Att kunna vara den som kompletterar Jakob Hellman, som redan är Sveriges genom tiderna främsta låtskrivare och sångare, inger en enorm respekt hos mig. Så mycket mer har jag inte att säga, men till alla vänner: MISSA INTE DEN KILLEN!

Markus Krunegård fortsätter växa i mina ögon, trots att han redan är stor. Några nya insikter om hans geniala texter har jag fått den här veckan. En av de viktigaste verserna jag upptäckte var ‎”Ryggen mot väggen, tittar på sista dansen. På vägen hem lovar jag mig själv igen, att nästa vecka bjuder jag upp nån. Vem som helst!”. Precis sådär har jag mått varje disco-/utekväll så länge jag kan minnas. Och det är en av de största anledningarna till att jag gjort vad jag kan för att isolera mig från ”vanligt” socialt umgänge i hela mitt vuxna liv. Men jag ska bli lite bättre på att ”vara som vanligt folk”. Jag har redan börjat öva.

Flera gånger under helgen har jag fått höra den omogna uppfattning att Melissa Horn är tråkig att titta på för att bara står där och sjunger sina deppiga texter. Men i mina ögon är det så stort. Att våga ta chansen att kasta sina tankar överallt och ingenstans och göra det på sitt sätt, att vara sig själv. Hon påpekade till och med själv att hon hade testat att ändra sig själv och dansat lite framför spegeln men snabbt insett att hon vill vara sig själv på scen. Det är inte varje dag jag känner mig förstådd av en person av motsatt kön, men hennes låtar ger mig den känslan. Alla utom raden ”Du går ensam hem från krogen. Och jag undrar hur du gör”. Jag har aldrig förstått vad hon menar med det och jag skulle ge mycket för att få en förklaring.

”Det finns så många underbara texter som träffar mig rakt i hjärtat. Men jag skulle ge vad som helst för att få vara en av de som inte förstår”
Andreas Lundblad 2012

Till sist vill jag ge ett stort tack till Lars Winnerbäck. Nog för att jag har såpass självinsikt att jag förstår att du aldrig kommer att läsa det här. Men jag väljer ändå att uttrycka mitt tack i andra person. Ingen kunde nog ana detta när jag som 10-åring, 1996, såg dig på Falkenbergs Visfestival, och tjatade på pappa att få köpa din skiva ”Dans med svåra steg” bara för att kunna be om din autograf. Vilket i sin tur enbart grundade sig i att du råkade sitta bredvid oss under resten av kvällen, då du spelat klart. Jag fick aldrig köpa skivan, ”Du kommer ändå aldrig lyssna på den, den kommer bara att samla damm”. Men jag fick din autograf på ett programhäfte och sen dröjde det 5 år, till 2001, innan jag började upptäcka din musik på riktigt. Sen dess har du satt ord på allt jag tänkt, stundtals definierat mitt liv och tidvis gett mig styrfart samt hopp om livet i de mörkaste stunder. Efter något år var jag tvungen att leta upp det där programbladet bara för att kolla att jag mindes rätt. Att jag sjöng en av dina låtar på pappas begravning för snart ett halvår sedan knöt på något sätt ihop säcken. Tanken var inte att de sista orden till pappa skulle vara ”Vad var det jag sa?” men ibland får jag känslan av att någon av mina inneboende röster ville ha det sagt… Flera gånger har jag fått rådet att sluta lyssna på din musik så att jag skulle bli lite mindre deppig. Men dina låtar ger mig en känsla av trygghet, samhörighet, acceptans, förståelse och ett hopp om att det ljusnar. Jag blir inte ett dugg deppigare av din musik. Snarare tvärtom. Och ”Under månen” från just ”Dans med svåra steg” är ett av de vackraste musikaliska verk som någonsin nått mina öron. Och till pappa: alla har vi fel nån gång ibland!

Andreas Lundblad – Kom ihåg mig – Tilläggas bör nog att jag var väldigt trasig när denna film spelades in, att jag aldrig tidigare spelat munspel inför folk och knappt heller sjungit. Än mindre hållt i en mikrofon…. Munspelet fick jag av pappa i julklapp bara en månad innan han dog så det kändes viktigt att få med.

Vad jag ville komma till var att det fanns en magi i gårdagens spelning i Karlstad. Sakta och detaljerat målade du upp ett porträtt av min svajiga festivalhelg, min uteblivna vår och mitt pausade liv. Och det liv jag levde innan klockorna stannade. Vid två tillfällen (Dunkla rum och Hugger i sten) började jag sjunga på låten innan föregående låt var avslutad. Och när du började spela ”Jag har väntat på ett regn” tänkte jag ”Det vore coolt om det kunde börja regna nu”. Det dröjde 20 sekunder innan första droppen träffade mig… Hur mycket  fick ni betala för den effekten? Minst en gång under varje kväll den gångna helgen önskade jag att jag också kunde bli sådär berörd som andra runt mig. Som flickan som grät under hela Kentspelningen och hon som sken som en sol av lyckan i att få höra några av Familjens låtar. Helt oförståeligt för mig men likväl var jag avundsjuk på den kontakt som människor i min omgivning har med sig själva, sina känslor och sin omgivning. Till sist fick jag det genom dig. Men så fort spelningen var slut var det som om det aldrig hade hänt. Som om det bara varit en dröm. Precis som allt annat som är äkta och på riktigt när man själv inte är ett med verkligheten.

”Hon kommer från främmande vidder. Och hon stannar hos dig som en dröm”

Du berörde. Du gav mig känslan av att vara förstådd och accepterad i varenda humörsvängning, i varje panikattack och i alla mina självdestruktiva tankar. Tack Lasse.

Ensamhet

Ensamhet är ett annat begrepp som jag analyserat och utsatt mig själv för i alldeles för hög grad under den senaste tiden. Sedan länge har jag alltid haft svårt för att se de till synes ensamma människorna. Mannen som sitter själv i ett hörn på restaurangen med en tallrik mat och ett glas vin. Barnet som sitter tyst och själv i ett hörn av klassrummet. Personerna som lever ett ”helt” liv utan att få dela det med någon. Sällan har jag dragits med i utfrysningen/mobbingen. Oftast har jag varit (till synes) likgiltig. Ibland har jag tagit initiativet att engagera mig i dessa personer.

Men det är först nu jag ser grunden till mitt obehag. Större delen av mitt liv har jag nämligen kännt mig just sådär ensam och skyddat mig själv från att acceptera/inse det. Visserligen med människor runt mig för det mesta, men nästan aldrig helt förstådd eller ett med omgivningen. Tidvis har jag ansträngt mig extremt mycket för att anpassa mig till normen, men lika ofta gått min egen väg helt och hållet och därmed isolerat mig från all samhörighet. De senaste åren har jag hittat träningen och tävlandet som en ”plats” i en grupp där jag kände mig hemma. Och jag tror att det höll mig i Schack. På gott och ont. Tyvärr tränade jag på alldeles för hårt trots att jag tappat motivationen och orken, och numera är jag så bränd att det är jättesvårt för mig att komma iväg på de där träningspassen. Jag tror något inom mig är rädd för att bli lika bränd igen trots att jag vet att jag skulle må väldigt bra om jag kom ut lite oftare. Åtminstone motionera lite. Återigen en konflikt mellan logik och känslor/instinkt.

Den nedrustning av livet som jag genomfört sista halvåret har dragit allt till sin spets. Det började med en känsla av att vara ensammast i världen utan att vara själv. Sakta men säkert, och omedvetet, plockade jag bort alla samhörighetsfaktorer. Det var så mycket mindre påfrestande att känna sig ensam när jag verkligen var ensam.

De senaste veckorna har jag tagit små, små försiktiga steg i processen att bygga ett fungerande liv. Grunden är långt ifrån färdig men jag tror att det går åt rätt håll. Men ensamhetskänslan vägrar släppa greppet. Det finns några enstaka personer som jag känner mig fullständigt förstådd av och hemma hos. Och ni vet förhoppningsvis vilka ni är. Men i de allra flesta sammanhang ser jag mig själv fly eller önska att jag kunde.

Det värsta av allt är utekvällar. Ibland får jag den korkade idén att det skulle vara kul att gå ut en kväll och träffa lite nytt folk. Ibland lyckas jag hålla mig på den hårfina gränsen mellan kontroll och helborta. Men vid de allra flesta tillfällen gömmer jag mig bland de jag känner eller stryker runt ensam och ber om ursäkt för att jag finns. Detta är ett beteende som säkert går att träna bort men i dagsläget blir det bara en belastning som läggs på högen bland alla andra.

Det som fick mig att börja skriva detta inlägg var helgens Downhillresa till Åre tillsammans med tre gamla vänner och en ny. Vi hade grymt roligt och jag höll mig mirakulöst nog ”på hjulen” hela helgen. Trots att jag var nybörjare och, som de flesta vet, alltid oförsiktig. Ni andra kan ju ta en titt mellan sekund 13-16 på http://www.facebook.com/photo.php?v=25954721416&set=t.507728597&type=2 om ni vill se ett exempel på hur det brukar gå när jag vill göra något jag inte behärskar. Men känslan av att aldrig riktigt bli en i gruppen, trots att jag känner tre av personerna sedan länge och verkligen trivs med dem, gjorde sig ständigt påmind. Jag flyter iväg, längtar bort men ingenstans, tappar den känsla av glädje och tillhörighet som ändå infinner sig under dagen när vi tillsammans gör något grymt roligt.

Det är något i min själ som är så oerhört rastlös och jag är så trött på det. Jag vill vila men kan inte slappna av. Jag behöver vara själv men jag klarar inte av att vara ensam. Logiken och känslorna krigar och jag är för trött för att göra något åt det. Jag är inne i samma negativa spiral som jag alltid startar i tid och otid, men lyckas bryta någon gång ibland. Jag är så ensam att jag överreagerar när jag träffar någon som vill prata med mig och är så rädd att förstöra denna nya viktiga relation att jag blir tyst och snart ännu mer ensam. Känslomässigt. Logiken säger mig: ”om du slutar prata med honom/henne tror han/hon att du inte är intresserad av att prata mer”. Känslan säger mig: ”om jag säger fel sak nu kommer han/hon aldrig mer vilja prata med mig”. Så jag är tyst, för ”prestationsångesten” inför att säga rätt sak blir för stor.

Och ännu en ny bekantskap vänder sig om och går vidare i livet som om inget hade hänt. Kvar sitter jag med ännu en person i mitt hjärta. Där inne är det fullt av underbara människor som jag träffat genom åren och som fått sin egen lilla plats. Vissa har jag kontakt med ibland, andra ser jag aldrig mer. Men själv har jag nog aldrig varit där.

Mitt hjärta slår för Er andra. Men det slår iallafall förbannat hårt.

Kram

Ettårsdag

Efter mitt förra utlämnande inlägg fick jag en hel del respons, vilket jag hade hoppats på men inte förväntat mig. Lika naket blir det denna gången, och jag vill varna för att det kan ta rätt hårt på personer som är eller varit i min närhet. Men det spelar ingen roll, för en dag kommer det en skiva med låtar jag skrivit och de är lika nakna och lika vassa. Jag förväntar mig ingen respons den här gången heller, men det klart jag hoppas…

För mindre än en vecka sedan återvände jag till Facebook efter några månader i exil. Idag fick jag läsa att min syster och hennes kille Andreas (ja det är förvirrande, men som tur är använder han sällan sitt riktiga namn) varit ihop ett år. Detta inlägg är tillägnat dem som ett Grattis-med-förklaring-om-varför-det-inte-kan-komma-från-hjärtat. Men det kommer lika mycket vara en reflektion kring olikheten mellan logik, känslor och tankar. Jag är verkligen glad att Camilla äntligen har träffat en kille som ger henne precis det hon behöver. Både trygghet och upplevelser förpackat i en riktigt rolig personlighet.

Men så var det det här med ettårsdagar… Det kanske låter lite konstigt för icke-insatta, men jag har aldrig upplevt en sådan trots att jag var tillsammans med en av världens finaste människor i nästan åtta år. Som så många andra speciella dagar och högtider har jag själv tagit ifrån mig möjligheten att njuta eller glädjas åt dem. Det skulle vara så lätt att skylla på andra. Exempelvis för att jag blev dumpad precis innan vår ettårsdag eller för att jag i samma tid var på väg att ta studenten och därmed (hittills) fått panikattacker varje vår när de vita hattarna åkt fram. Men det är väl inte någon annans fel att jag aldrig lärt mig bearbeta traumatiska upplevelser och konflikter? Nej. Det är jag som misshandlat mig själv sen jag var 6-7 år genom att försöka bygga upp en fasad av odödlighet och känslokyla. Som så många andra av mitt kön.

Men idag kände jag en tydlig skillnad. När jag läste om min systers ettårsdag fick jag visserligen en klump i bröstet, men istället för att deppa ihop och tjura gjorde jag det till ett mål. Att någon gång i livet få uppleva en ettårsdag som något positivt. Om inte min egen så någon annans… Tack Camilla, och Grattis igen!

Det jag utlovade i första stycket var en reflektion om tankar, känslor och logik. Något som jag lärt mig extremt mycket om under det halvår som nu ligger bakom oss. Under hela mitt vuxna liv (nåväl, jag är väl inte så gammal, men ändå…) har jag låtit logiken, slumpen och omgivningen styra. Jag trodde mig veta att något är bra (logik) så därför håller jag fast vid det. Jag trodde att omgivningen förväntade sig en specifik version av Andreas, så då försökte jag vara den versionen. Men mådde jag bra? Ville jag träna? Var jag så trygg som jag ville vara? Mådde jag bra av att flera gånger varje år bli påmind om saker som skar så djupt i mitt inre att jag tappade hoppet om livet varje gång? Och att den som fanns där och lyfte upp mig (eller egentligen ”hjälpte” mig att ignorera depressionen) varje gång själv var inblandad i många av de saker jag mådde dåligt av? Nej.

Eftersom jag publicerar det här offentligt vet jag att det finns en överhängande risk att fel personer läser det här. Och ni får gärna hata mig. Men ni har varandra. Sitt ni och skäll på mig, bara jag slipper höra det. Det finns ingen som kan hand om mig i mina panikattacker och när jag mår dåligt. OK, det är för att jag inte låter någon göra det. Men lika mycket för att mina närmsta vänner är så långt bort geografiskt. Innan jag lämnar det här bittra stycket vill jag förtydliga en gång till: det är mitt eget fel att jag behandlat mig själv på det här viset. Ingen annans. En dag ska jag försöka övertyga mig själv om att även jag har ett värde.

Nog med bitterhet, jag ville ju vara konstruktiv och intressant. Vad jag ville komma till var att  dela med mig av erfarenheter från det jag går igenom. I många år har jag undvikit sanningen vad det gäller egen vilja och drömmar, eget värde, egna känslor och bara rättat mig efter annat. Och först nu när jag stannat upp inser jag hur fel det var. För mig har det gått så långt att jag inte längre hade någon kontakt med vad jag själv ville eller kände. Nu har kontakten börjat återvända långsamt, men det går så mycket upp och ner att jag sällan orkar bry mig om att försöka greppa det. Ena dagen tror jag mig veta precis vad jag vill och  känner, jättestarkt. Andra dagen är jag helt apatisk och helt plötsligt blir jag nästan äcklad eller rädd av det jag tänkte föregående dag.

Så om du läser detta och vill ta med dig något av det. Läs noga nu: Det är ditt liv, det är kort, pågår här och nu och du själv bär ansvaret för att ta vara på tiden. Ingen annan. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra det och bara tänkt ”äh vaddå? det är väl helt självklart? hur skulle man kunna göra fel?”. Bara för att jag varit så obekväm med sanningen. En av de största vändningarna kom för mig när jag fick en bok om självkänsla. Jag fick den på min förra namnsdag. Varje ord jag läste gjorde så jävla ont, för jag insåg hur fel jag hade gjort och hur jag sakta men säkert monterat ner allt vad självförtroende, självkänsla och självbild heter. Och jag insåg redan då (November 2011) att jag skulle behöva ändra mitt liv från grunden för att må bra på riktigt. Men det verkade för svårt och jobbigt så jag valde att blunda och försöka fortsätta i samma spår.

När pappa dog i januari dog jag också. Inuti. Och det är jag väldigt glad för. Det var något som krävdes för att jag skulle vara tvungen att bygga upp mitt liv från grunden. Jag försöker ta genvägar hela tiden men tids nog hoppas jag att jag ska lära mig att det är nuet och morgondagen som spelar roll och inte det förflutna.

Min insikt om skillnaden mellan logik, känslor och tankar yttrar sig på flera sätt. Logiskt sett vet jag numera om att jag är vältränad, rolig, snygg, sexig och intelligent. Men jag kan omöjligtvis känna det. Om det råkar nå fram till mig att någon tycker de där sakerna om mig blir jag lika chockad varje gång. Och stressad över att jag varken vill eller kan ta vara på den här ”Enda personen i världen” som tycker så och ser det.

I det här fallet är det logiken som måste övertala känslan att ändra inställning. Men när det kommer till andra saker, som min egen vilja och känslor så är det tvärtom. Ett tydligt exempel är den hårda träning som jag genomförde i många år. I början gjorde jag det förstås av egen vilja men någonstans på vägen vände det till att det bara var byggt på logik och förväntningar. ”Jag lever ju i min dröm, det klart jag ska träna/tävla”, ”Jag mår ju bra av det här, det klart jag ska fortsätta”, ”Jag förknippas med det här, utan träningen är jag inget” är några exempel på de ”sanningar” som fått styra sedan viljan och motivationen brunnit ut. På samma sätt har jag utgått från min kunskap om vad som utvecklar kroppen på bästa sätt för att nå resultat i träningen. Men jag har äntligen förstått att det i grunden är en sak som är viktigare än allt annat i träningen. Det måste vara roligt och du måste vilja träna på riktigt för att du ska utvecklas. Självklart måste man träna även de tråkiga passen ibland om man vill bli bäst i världen. Men det får inte vara så att 1 pass i månaden är roligt och resten en pina.

Nu har jag tappat tråden väldigt många gånger här, men för er som orkade hit ner: Lär er att känna vad ni själva vill och känner, innan nåt annat tar över! OCH Grattis Camilla och Ansin på ettårsdagen! För att sy ihop säcken har jag alltid kommit ihåg och försökt glädjas åt mina egna årsdagar. Men aldrig någonsin kännt någon fullständig glädje över dem. En konflikt mellan logik och känslor. Som så mycket annat.

Kram.