Jag skrev om det i samband med att jag tog studenten för sju år sedan. Om människans behov av fysisk närhet. Texten finns kvar och jag hittade den när jag började skriva igen. Jag tror att det hänger ihop. Om jag ska skriva måste jag känna, eller åtminstone reflektera över mina känslor. Och jag har varken skrivit eller reflekterat mellan hösten 2005 och december 2011.

Min känslomässiga utveckling har stått nog i stort sett stått still under hela tiden. Och kontakten med mina egna känslor har förmodligen gått tillbaka. Idag skriver jag texter på löpande band, både i form av låtar och de flummiga utskrifter från hjärnan som jag publicerar här. Jag har till och med provat att spela in musik för första gången i mitt liv. Mina egna låtar. Har mycket att lära, men jag tror det kan bli bra till slut. Och jag tror som sagt att det hänger ihop med att jag reflekterar över och försöker få kontakt med mina egna känslor. Jag hade riktigt dåliga betyg i svenskakurserna på gymnasiet, trots att jag aldrig nästan aldrig hade gjort ett stavfel eller byggt en mening fel. För om jag inte känner något kommer det inte heller några ord.

Men nu har jag tappat tråden innan jag ens hann börja skriva om den. Det jag skrev om när jag var 19 handlade om tron på att vi är beroende av kramar. Jag hade precis blivit dumpad och dessutom var jag på väg att förlora den samhörighet jag kände hos mina klasskompisar. Alla andra firade studenten, men jag ville bara ha kvar min enda lilla trygghet i livet, och kunde bara låtsas vara lika glad som de andra. Och jag hängde upp det på kramar. Jag förstod nog inte riktigt då hur rätt jag hade. Eller så har jag inte blivit ett dugg klokare nu. Ibland kan jag få panikattacker som bara grundar sig på brist av närhet eller sällskap. Och det jag skriver här är ju inte på något sätt fakta. Det är ju bara min egen uppfattning av mig själv och min omvärld.

Hello Saferide – Loneliness is better when you’re not alone

Jag tror nämligen att fysisk närhet är lika viktigt som mat, vätska, motion och sömn för ett fungerande liv. I ett av mina andra inlägg står det att jag kramas extremt lite. Detta skriver jag någon vecka innan jag publicerar, så jag hoppas att det ändrats lite då. Även om jag inte tror det eller ser hur det skulle kunna förändras. För jag antar att det är upp till mig, och  det är inte det minsta naturligt för mig att springa runt och kramas hejvilt. I många fall är det rentav påfrestande för mig. Alla mina kusiner (finns bara tre) och deras familj har Aspergers syndrom, vilket fick mig att läsa om det. Jag hittade många saker (nästan allt) som stämde in på mig. Men det gör alla, så jag utgår från att jag bara har lite starkare drag tills motsatsen bevisas. Men en av sakerna var just problemen med att hantera fysisk kontakt. I mitt fall uppstår det förstås stora konflikter inombords, mellan behovet av kramarna och rädslan för dem. Och det är oerhört påfrestande när behovet av närhet krigar mot obehaget inför det. Kan man dö av krambrist? Kan man dö av en kram?

Det här stycket skriver jag mitt i natten efter en märklig kväll. En kväll då jag (som vanligt) inte kunde komma på någon att umgås med och samtidigt kände ett ännu starkare behov än vanligt. En kram hade jag nog inte fått på flera veckor. Min minnesbild är att världen var helt tom på folk. I godisaffärens kassa ser jag ingen person, på vägarna under min omväg hem ser jag inte en bil. Men bara i min hjärna. I verkligheten fanns det såklart. Det är märkligt, men inte konstigt, hur hjärnan blandar ihop känslomässiga intryck med det man ser. Jag satte mig vid datorn en stund och uppehöll mig med lite Facebookchatt och annan nätkommunikation bara för att få någon form av sällskap (även Facebook kommer dyka upp i ett eget inlägg snart, jag verkar vara bra på att koppla ihop mina inlägg). Chatten på Facebook slutade fungera, och jag la mig i sängen för att vila en stund. Ringde min finaste själsfrände men hon var upptagen. Sen somnade jag. Drömde konstigt. Vaknade några gånger. Och vid ett, när jag inte kunde sova längre, gick jag upp och började skriva. Jag tror nog att någon försökte säga till mig att jag behövde den här reaktionen. Tomheten gjorde sig påmind. Krambristen.

Det värsta är när kramarna och närheten tappar sin kraft. Eller rentav tar energi istället för att ge. När man känner att man börjar tappa fotfästet, när världen rasar utanför. Och de man älskar gör allt för att hjälpa till. Håller om och stöttar. Men det når inte fram. En av de som aldrig nått fram är mamma. Hon behöver kramar minst lika mycket som jag just nu. Och hon tar dem. Det får hon gärna, men för mig blir det en konflikt inombords. Och kramarna tar energi från mig istället för att ge. Men så länge det hjälper mamma så finns det ju något gott i det.

Återigen: Kan man dö av krambrist? Kan man dö av en kram?

Kram.

Ett inlägg om konflikter mellan ytlighet och djup. Om skillnaden mellan den inneboende känslan och den yttre fasaden. Om att ramla mellan stolarna och bli missuppfattad. Ett inlägg där jag som vanligt tappar tråden flera gånger i varje stycke.

En vän sa en gång till mig ”Det är för att du inte är singel” när jag påpekade att jag inte tycker det är kul, ja nästan avskyr att vara ute på krogar och ”köttmarknader”. Jag svarade att ”Det var ännu värre när jag var ensam”. Nu är jag ensam igen, 7 år klokare än sist, ännu mer osäker och med en ännu större skillnad mellan min egen självbild och den person ni andra ser. Men denna gången är jag medveten och har förmågan att jobba på det.

På utsidan har jag vuxit. Jag har tränat på elitnivå i ett antal år. Min kropp ser ut lite mer som en mans och lite mindre som en pojkes. Jag är i många ögon fortfarande lika charmig och rolig som jag alltid har varit. Jag har tydligen till och med gått och blivit ”sexig”. Ett ord som jag aldrig gillat men nog måste lära mig. Men på insidan är det annorlunda. På insidan bor det en liten, liten undernärd pojke som helst gömmer sig hemma framför datorn och programmerar eller mixtrar med musik och texter istället för att vara ute med de andra barnen och leka. Inte för att han inte vill leka med de andra utan för att han aldrig känner att han passar in. En pojke som aldrig skulle våga fråga chans på en tjej för att han en gång ljugit och sagt till sina föräldrar att han inte tycker om tjejer.

Fråga chans säger man förresten inte längre i den värld pojken numera lever i. Han är 26 år och de jämnåriga slutade fråga chans för 15 år sen. Något som pojken aldrig provade. Nu står han vilse i vimlet och ser vuxna kvinnor och män gå hem tillsammans. Kanske för att ha en ytlig, het natt och aldrig mer träffas. Kanske är de på väg in i ett förhållande. Kanske är de gifta. Kanske har de barn.

I pojkens ögon är detta motbjudande och äckligt. Kanske för att han är avundsjuk på de som vet hur man gör. Kanske för att det inte är hans grej och aldrig kommer att bli. Fast det kan han ju inte veta så länge han är en av de som aldrig har gått hem med någon? Kanske för att han var 26 första gången han upplevde sex som något skönt och givande, och därmed är avundsjuk på de som har en sån avslappnad inställning. Kanske är det av rädsla att någon part ska få falska förhoppningar om mer. Något som han själv blev utsatt för under hela tonåren. När de jämnåriga hade haft sina ”fråga chans”-förhållanden med sina barndomskärlekar, något lite längre och vuxnare förhållande. Kanske ”förlorat oskulden” till någon och mått dåligt eller varit glad över det. Nu var det dags för omgivningen att prova sig fram, leka lite, leva livet. Så det hånglades hejvilt. Kanske en och annan ogenomtänkt sexakt. Ibland stod den lilla pojken i vägen för jakten. Blev bestulen på några kyssar, hann bli överlycklig, tänkte att ”äntligen ska jag få en tjej som jag tycker om”. Någon vecka gick, ibland med kontakt. Tills det gick upp för pojken att tjejen hade varit med 20 andra killar. Samma kväll. Eller kanske hade pojkvän redan. Falska förhoppningar byggdes upp och bröt ner den lilla pojken lite till. Pojken fick till slut sin tjej vid 18 års ålder (självklart inte någon han träffat i ett ytligt forum), kramlade sig fast och levde lycklig i massor av år. Kramade ur det som gick ur förhållandet tills det inte längre fanns något kvar att kämpa för. Men han kämpade ändå. För han visste ju: om detta tar slut kastas jag direkt tillbaka till tonåren. Eller ännu längre. Och han visste innerst inne att han kände henne utan och innan, men inte längre visste vem han själv är. Och om han skulle bli ensam innebär det att han måste ta reda på det. Och att det kommer ta tid.

Till ämnet igen. Tonårsresumén behövdes för att förklara vad jag gjort mot mig själv för att undvika uppbyggnaden av allt vad självbild, självförtroende och självkänsla heter. Min mognad när det kommer till relationer motsvarar förmodligen en normal 14-årings. En av mina finaste vänner har en son som är tolv år. Han har en tjej och jag har varken träffat honom eller henne. Men i flera avseenden ser jag upp till honom och känner mig underlägsen. Jämfört med en tolvåring… Inte så att jag vill ha en tjej just nu, det finns inte på världskartan att jag skulle gömma mig bakom någon annan på det viset igen. Men i det stora sammanhanget som kallas livet har det alltid varit det enda som betytt något på riktigt. Och en dag, när jag har gett mig själv en betydelse i mitt liv, vill jag självklart dela det med någon annan. Däremot, för att överhuvudtaget överleva just nu, behöver jag vänner. Vänner som förstår. Lyssnar. Kramar. Jag har inte gjort någon undersökning men jag skulle gissa att jag blir kramad omkring 1-2 gånger i månaden. Mer om kramar och behov av fysisk närhet kommer i ett senare inlägg.

Dit jag ville komma är att jag insett att jag faller mellan stolarna. På utsidan är jag den där populära killen som får vad han pekar på och ska vara nöjd med sitt liv, sitt utseende och sin person. Som kan reglerna i ”spelet” och vet precis hur jag ska göra för att få kontakt med de personer jag är intresserad av. Bullshit. Visst, jag är varken blyg eller ensam. På utsidan. För jag har fått träna nåt så djävulskt på att hålla uppe fasaden och anpassa mig till normen. De personer som letar efter ytlighet förväntar sig att jag ska följa spelets regler, och om jag vågar ta kontakt blir de skrämda av det djup och den osäkerhet som syns när man kommer lite närmre mig. De ville ju bara ligga med mig så de skyndar vidare och letar upp nån annan som kan och vill reglerna. Och de djupa personerna, som uppskattar mitt djup när vi väl blir vänner, kommer väldigt sällan nära. De ser ytan och förväntar sig inte djupet. Och vi blir alltid ”bara” vänner. För att jag är rädd att förstöra vänskapen genom att visa att jag ville nåt mer. Och för att jag är så rädd att bli avvisad. Vänner är fint, men fysisk närhet är ett viktigt mänskligt behov. OK, jag har redan skrivit att jag inte vill något mer. Men detta är lika mycket en referens till tonåren som en reflektion över nutiden. Jag har fått höra i efterhand att jag var jättepopulär på gymnasiet. Jag blev nästan utskälld för att jag berättade om hur ensam jag kände mig på den tiden. Men vad spelar det för roll om man är populär, när ingen berättar det? När det inte känns? När man likt förbannat är ensam? Kvar står jag, med kroppen i det tomma skalets ytlighet och själen i det svarta bottenlösa djupet, utan en kropp att bo i. De har extremt dålig kontakt med varandra och ett av mina mål i livet är att själen ska få flytta in i skalet tids nog. Helst med både ytligheten och djupet bibehållet.

Inte allt för sällan får jag frågan ”Ser du inte hur hon tittar på dig?”. Men jag kan inte se det. Lika lite som jag är medveten om de signaler jag sänder ut, lika lite kan jag läsa de signaler andra människor ger mig. Inte ens tjejen som klängde runt min hals och stönade i örat ”Du är så jävla sexig” nådde fram. Jag kan inte ta det på allvar, för det är så totalt skilt från min självbild. Och då var det ändå en person jag gillar skarpt. Både på ytan och på djupet. Det enda jag kan ta med mig från såna tillfällen är ett litet, litet steg mot en själ som är mer medveten om sitt skal. Och jag hoppas att de ska få mötas en dag. Att själen ska hitta skalet och flytta in. Att jag ska lära mig kommunicera med andra människor och kunna leva med både djupet och ytligheten. Vem vet, en dag kanske jag till och med kan se fram emot en utekväll, helt utan förbehåll? Utan att vara tvungen att ligga på den ”perfekta” alkoholhalten för att kunna slappna av och ha roligt…

Kram

Ensamhet är ett annat begrepp som jag analyserat och utsatt mig själv för i alldeles för hög grad under den senaste tiden. Sedan länge har jag alltid haft svårt för att se de till synes ensamma människorna. Mannen som sitter själv i ett hörn på restaurangen med en tallrik mat och ett glas vin. Barnet som sitter tyst och själv i ett hörn av klassrummet. Personerna som lever ett ”helt” liv utan att få dela det med någon. Sällan har jag dragits med i utfrysningen/mobbingen. Oftast har jag varit (till synes) likgiltig. Ibland har jag tagit initiativet att engagera mig i dessa personer.

Men det är först nu jag ser grunden till mitt obehag. Större delen av mitt liv har jag nämligen kännt mig just sådär ensam och skyddat mig själv från att acceptera/inse det. Visserligen med människor runt mig för det mesta, men nästan aldrig helt förstådd eller ett med omgivningen. Tidvis har jag ansträngt mig extremt mycket för att anpassa mig till normen, men lika ofta gått min egen väg helt och hållet och därmed isolerat mig från all samhörighet. De senaste åren har jag hittat träningen och tävlandet som en ”plats” i en grupp där jag kände mig hemma. Och jag tror att det höll mig i Schack. På gott och ont. Tyvärr tränade jag på alldeles för hårt trots att jag tappat motivationen och orken, och numera är jag så bränd att det är jättesvårt för mig att komma iväg på de där träningspassen. Jag tror något inom mig är rädd för att bli lika bränd igen trots att jag vet att jag skulle må väldigt bra om jag kom ut lite oftare. Åtminstone motionera lite. Återigen en konflikt mellan logik och känslor/instinkt.

Den nedrustning av livet som jag genomfört sista halvåret har dragit allt till sin spets. Det började med en känsla av att vara ensammast i världen utan att vara själv. Sakta men säkert, och omedvetet, plockade jag bort alla samhörighetsfaktorer. Det var så mycket mindre påfrestande att känna sig ensam när jag verkligen var ensam.

De senaste veckorna har jag tagit små, små försiktiga steg i processen att bygga ett fungerande liv. Grunden är långt ifrån färdig men jag tror att det går åt rätt håll. Men ensamhetskänslan vägrar släppa greppet. Det finns några enstaka personer som jag känner mig fullständigt förstådd av och hemma hos. Och ni vet förhoppningsvis vilka ni är. Men i de allra flesta sammanhang ser jag mig själv fly eller önska att jag kunde.

Det värsta av allt är utekvällar. Ibland får jag den korkade idén att det skulle vara kul att gå ut en kväll och träffa lite nytt folk. Ibland lyckas jag hålla mig på den hårfina gränsen mellan kontroll och helborta. Men vid de allra flesta tillfällen gömmer jag mig bland de jag känner eller stryker runt ensam och ber om ursäkt för att jag finns. Detta är ett beteende som säkert går att träna bort men i dagsläget blir det bara en belastning som läggs på högen bland alla andra.

Det som fick mig att börja skriva detta inlägg var helgens Downhillresa till Åre tillsammans med tre gamla vänner och en ny. Vi hade grymt roligt och jag höll mig mirakulöst nog ”på hjulen” hela helgen. Trots att jag var nybörjare och, som de flesta vet, alltid oförsiktig. Ni andra kan ju ta en titt mellan sekund 13-16 på http://www.facebook.com/photo.php?v=25954721416&set=t.507728597&type=2 om ni vill se ett exempel på hur det brukar gå när jag vill göra något jag inte behärskar. Men känslan av att aldrig riktigt bli en i gruppen, trots att jag känner tre av personerna sedan länge och verkligen trivs med dem, gjorde sig ständigt påmind. Jag flyter iväg, längtar bort men ingenstans, tappar den känsla av glädje och tillhörighet som ändå infinner sig under dagen när vi tillsammans gör något grymt roligt.

Det är något i min själ som är så oerhört rastlös och jag är så trött på det. Jag vill vila men kan inte slappna av. Jag behöver vara själv men jag klarar inte av att vara ensam. Logiken och känslorna krigar och jag är för trött för att göra något åt det. Jag är inne i samma negativa spiral som jag alltid startar i tid och otid, men lyckas bryta någon gång ibland. Jag är så ensam att jag överreagerar när jag träffar någon som vill prata med mig och är så rädd att förstöra denna nya viktiga relation att jag blir tyst och snart ännu mer ensam. Känslomässigt. Logiken säger mig: ”om du slutar prata med honom/henne tror han/hon att du inte är intresserad av att prata mer”. Känslan säger mig: ”om jag säger fel sak nu kommer han/hon aldrig mer vilja prata med mig”. Så jag är tyst, för ”prestationsångesten” inför att säga rätt sak blir för stor.

Och ännu en ny bekantskap vänder sig om och går vidare i livet som om inget hade hänt. Kvar sitter jag med ännu en person i mitt hjärta. Där inne är det fullt av underbara människor som jag träffat genom åren och som fått sin egen lilla plats. Vissa har jag kontakt med ibland, andra ser jag aldrig mer. Men själv har jag nog aldrig varit där.

Mitt hjärta slår för Er andra. Men det slår iallafall förbannat hårt.

Kram

Efter mitt förra utlämnande inlägg fick jag en hel del respons, vilket jag hade hoppats på men inte förväntat mig. Lika naket blir det denna gången, och jag vill varna för att det kan ta rätt hårt på personer som är eller varit i min närhet. Men det spelar ingen roll, för en dag kommer det en skiva med låtar jag skrivit och de är lika nakna och lika vassa. Jag förväntar mig ingen respons den här gången heller, men det klart jag hoppas…

För mindre än en vecka sedan återvände jag till Facebook efter några månader i exil. Idag fick jag läsa att min syster och hennes kille Andreas (ja det är förvirrande, men som tur är använder han sällan sitt riktiga namn) varit ihop ett år. Detta inlägg är tillägnat dem som ett Grattis-med-förklaring-om-varför-det-inte-kan-komma-från-hjärtat. Men det kommer lika mycket vara en reflektion kring olikheten mellan logik, känslor och tankar. Jag är verkligen glad att Camilla äntligen har träffat en kille som ger henne precis det hon behöver. Både trygghet och upplevelser förpackat i en riktigt rolig personlighet.

Men så var det det här med ettårsdagar… Det kanske låter lite konstigt för icke-insatta, men jag har aldrig upplevt en sådan trots att jag var tillsammans med en av världens finaste människor i nästan åtta år. Som så många andra speciella dagar och högtider har jag själv tagit ifrån mig möjligheten att njuta eller glädjas åt dem. Det skulle vara så lätt att skylla på andra. Exempelvis för att jag blev dumpad precis innan vår ettårsdag eller för att jag i samma tid var på väg att ta studenten och därmed (hittills) fått panikattacker varje vår när de vita hattarna åkt fram. Men det är väl inte någon annans fel att jag aldrig lärt mig bearbeta traumatiska upplevelser och konflikter? Nej. Det är jag som misshandlat mig själv sen jag var 6-7 år genom att försöka bygga upp en fasad av odödlighet och känslokyla. Som så många andra av mitt kön.

Men idag kände jag en tydlig skillnad. När jag läste om min systers ettårsdag fick jag visserligen en klump i bröstet, men istället för att deppa ihop och tjura gjorde jag det till ett mål. Att någon gång i livet få uppleva en ettårsdag som något positivt. Om inte min egen så någon annans… Tack Camilla, och Grattis igen!

Det jag utlovade i första stycket var en reflektion om tankar, känslor och logik. Något som jag lärt mig extremt mycket om under det halvår som nu ligger bakom oss. Under hela mitt vuxna liv (nåväl, jag är väl inte så gammal, men ändå…) har jag låtit logiken, slumpen och omgivningen styra. Jag trodde mig veta att något är bra (logik) så därför håller jag fast vid det. Jag trodde att omgivningen förväntade sig en specifik version av Andreas, så då försökte jag vara den versionen. Men mådde jag bra? Ville jag träna? Var jag så trygg som jag ville vara? Mådde jag bra av att flera gånger varje år bli påmind om saker som skar så djupt i mitt inre att jag tappade hoppet om livet varje gång? Och att den som fanns där och lyfte upp mig (eller egentligen ”hjälpte” mig att ignorera depressionen) varje gång själv var inblandad i många av de saker jag mådde dåligt av? Nej.

Eftersom jag publicerar det här offentligt vet jag att det finns en överhängande risk att fel personer läser det här. Och ni får gärna hata mig. Men ni har varandra. Sitt ni och skäll på mig, bara jag slipper höra det. Det finns ingen som kan hand om mig i mina panikattacker och när jag mår dåligt. OK, det är för att jag inte låter någon göra det. Men lika mycket för att mina närmsta vänner är så långt bort geografiskt. Innan jag lämnar det här bittra stycket vill jag förtydliga en gång till: det är mitt eget fel att jag behandlat mig själv på det här viset. Ingen annans. En dag ska jag försöka övertyga mig själv om att även jag har ett värde.

Nog med bitterhet, jag ville ju vara konstruktiv och intressant. Vad jag ville komma till var att  dela med mig av erfarenheter från det jag går igenom. I många år har jag undvikit sanningen vad det gäller egen vilja och drömmar, eget värde, egna känslor och bara rättat mig efter annat. Och först nu när jag stannat upp inser jag hur fel det var. För mig har det gått så långt att jag inte längre hade någon kontakt med vad jag själv ville eller kände. Nu har kontakten börjat återvända långsamt, men det går så mycket upp och ner att jag sällan orkar bry mig om att försöka greppa det. Ena dagen tror jag mig veta precis vad jag vill och  känner, jättestarkt. Andra dagen är jag helt apatisk och helt plötsligt blir jag nästan äcklad eller rädd av det jag tänkte föregående dag.

Så om du läser detta och vill ta med dig något av det. Läs noga nu: Det är ditt liv, det är kort, pågår här och nu och du själv bär ansvaret för att ta vara på tiden. Ingen annan. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra det och bara tänkt ”äh vaddå? det är väl helt självklart? hur skulle man kunna göra fel?”. Bara för att jag varit så obekväm med sanningen. En av de största vändningarna kom för mig när jag fick en bok om självkänsla. Jag fick den på min förra namnsdag. Varje ord jag läste gjorde så jävla ont, för jag insåg hur fel jag hade gjort och hur jag sakta men säkert monterat ner allt vad självförtroende, självkänsla och självbild heter. Och jag insåg redan då (November 2011) att jag skulle behöva ändra mitt liv från grunden för att må bra på riktigt. Men det verkade för svårt och jobbigt så jag valde att blunda och försöka fortsätta i samma spår.

När pappa dog i januari dog jag också. Inuti. Och det är jag väldigt glad för. Det var något som krävdes för att jag skulle vara tvungen att bygga upp mitt liv från grunden. Jag försöker ta genvägar hela tiden men tids nog hoppas jag att jag ska lära mig att det är nuet och morgondagen som spelar roll och inte det förflutna.

Min insikt om skillnaden mellan logik, känslor och tankar yttrar sig på flera sätt. Logiskt sett vet jag numera om att jag är vältränad, rolig, snygg, sexig och intelligent. Men jag kan omöjligtvis känna det. Om det råkar nå fram till mig att någon tycker de där sakerna om mig blir jag lika chockad varje gång. Och stressad över att jag varken vill eller kan ta vara på den här ”Enda personen i världen” som tycker så och ser det.

I det här fallet är det logiken som måste övertala känslan att ändra inställning. Men när det kommer till andra saker, som min egen vilja och känslor så är det tvärtom. Ett tydligt exempel är den hårda träning som jag genomförde i många år. I början gjorde jag det förstås av egen vilja men någonstans på vägen vände det till att det bara var byggt på logik och förväntningar. ”Jag lever ju i min dröm, det klart jag ska träna/tävla”, ”Jag mår ju bra av det här, det klart jag ska fortsätta”, ”Jag förknippas med det här, utan träningen är jag inget” är några exempel på de ”sanningar” som fått styra sedan viljan och motivationen brunnit ut. På samma sätt har jag utgått från min kunskap om vad som utvecklar kroppen på bästa sätt för att nå resultat i träningen. Men jag har äntligen förstått att det i grunden är en sak som är viktigare än allt annat i träningen. Det måste vara roligt och du måste vilja träna på riktigt för att du ska utvecklas. Självklart måste man träna även de tråkiga passen ibland om man vill bli bäst i världen. Men det får inte vara så att 1 pass i månaden är roligt och resten en pina.

Nu har jag tappat tråden väldigt många gånger här, men för er som orkade hit ner: Lär er att känna vad ni själva vill och känner, innan nåt annat tar över! OCH Grattis Camilla och Ansin på ettårsdagen! För att sy ihop säcken har jag alltid kommit ihåg och försökt glädjas åt mina egna årsdagar. Men aldrig någonsin kännt någon fullständig glädje över dem. En konflikt mellan logik och känslor. Som så mycket annat.

Kram.

 (Midsommarafton 2012-06-22, 16:13-17:22)

Det kan te sig märkligt att jag skriver så självutlämnande och offentligt, men jag har inte så mycket att dölja och något inom mig hoppas nog att jag ska kunna få ett svar på min fråga. Kan någon ge mig ett svar? Vad betyder ordet ”hemma”?

Jag har aldrig varit någon entusiast vad det gäller att fira högtider som exempelvis dagens midsommarafton. Så i år valde jag att bara ta dagen som den kommer. Och det visade sig bli en dag för eftertanke och grubblerier. För någon timma sedan kom jag ”hem” till huset i Falun. Hem säger jag för att jag äger huset och för att det är där jag är folkbokförd. Men ordet ”hem” står för så mycket annat för mig. Jag kommer ihåg att jag kände mig som hemma när jag och Frida flyttade in på Hans Järtas väg för drygt 1½ år sedan. Jag minns att jag reflekterade över just det och att det var första gången i mitt vuxna liv som jag verkligen kände att jag hade kommit hem. Det varade i ungefär ett år.

Det var när en av de finaste personer jag känner beskrev sin känsla inför området där hennes pappa bor som det slog mig igen. Hon beskrev så vackert och tydligt hur känslan av att komma hem stegras när hon närmar sig pappans hus. Och kanske framförallt den varma famn och det stöd hon får från pappans sambo. Det är nog något nytt även för henne, för jag vill minnas att hon berättade samma dag som hon själv upptäckt det. Jag är så glad för hennes skull, för att hon får känna lite ro och trygghet mitt i det krig hon utkämpar inombords just nu. Men samtidigt så avundsjuk. Avundsjuk på alla som får komma hem ibland och bara vara hemma. Bli omhändertagen och/eller koppla av. Avundsjuk på alla som säger ”det ska bli så skönt att komma hem till föräldrarna. Äta mammas mat och bli bortskämd”. Det handlar inte om att pappa dog för snart ett halvår sedan, och inte heller om att det snarare är jag och min syster som fått ta hand om dem än tvärtom. Utan om att känslan av att vara ”hemma” aldrig kan infinna sig. Att jag får panik och gör allt för att hålla mig därifrån så fort jag är ”hemma” i Falkenberg och hälsar på. Och dåligt samvete för att jag tror mig ge mamma känslan av att inte räcka till när jag bara flyr hela tiden.

Idag när jag satte mig på järnvägsstationen bestämde jag mig, på riktigt, för att ta första bästa tåg och bara se var jag hamnar. Något som jag velat göra ganska länge. Klockan var 11:45 när jag gick fram till tavlan och läste ”12:00 Falun Gävle, 12:15 Hallsberg Mjölby, osv”. Skitkul. Så jag klev på tåget mot Falun, för jag tänkte att det förmodligen var meningen att jag skulle komma ”hem” och att det kanske skulle bli skönt. Kände att jag kanske äntligen skulle orka stapla den sista veden, klippa gräset och framförallt flytta in ordentligt. Huset är fortfarande ett bombnedslag där jag kryssar mellan flyttkartonger och halvpackade väskor.

På tåget överraskade jag mig själv med att göra något som jag sällan vågar. Nämligen att börja prata med den söta tjej jag såg när jag klev på tåget. Hon var lite blyg först och djupt engagerad i Youtubeklippen på telefonen som hon höll i handen. Men efter en stund fick jag ur henne att hon hette Denise och var 3 år gammal. Hon skulle fira midsommar hos sin mormor i Lindesberg. Jag erbjöd henne en av mina persikor och att låna min rosa Ukulele som jag köpte igår. Men telefonen var så mycket intressantare och jag pratade lite med hennes mamma istället. Hon kallas Mirre och är 26 år. Som jag. Bara 1½ månad äldre. Rent matematiskt alltså. Mentalt är jag nog närmre Denise i ålder.

Tillbaka till det ämnet. Denise och Mirre gick av tåget och jag var åter ensam med min ukulele och mina telefoner med sinande batteri. Några desperata försök att hitta någon form av midsommarfirande gjordes men jag fann mig i att ”jag hade ju chansen att åka till festen i Stockholm. Det blir inget firande och jag är lika glad för det.”. Jacob råkade vara på stationen i Borlänge samtidigt som jag så vi satt och pratade i 5 minuter innan hans buss gick till Avesta och mitt tåg gick vidare till Falun. Jag kom hem efter att ha åkt Longboard genom Falun utan att se en enda människa. Efter 2 skottkärror ved kände jag hur knäna vek sig under mig, samtidigt som en längtan växte sig allt starkare. En längtan att gå rakt in i skogen tills jag stupar och ingen någonsin hittar mig. Längs stigen som leder till den inre frid som jag så desperat försöker jaga. Trots att jag vet att man inte kan springa sig lugn. Hemlängtan? Är det så det känns? Är det skogen som är mitt hem? Hur som helst gick jag upp mot skogen men hann bara till första bästa sten innan jag var tvungen att sätta mig och gråta. Som vanligt kom det bara en tår och jag blev besviken. Det finns något förlösande i att gråta floder och det är precis vad jag har behövt göra i över ett halvår nu. Men det kommer aldrig. En tår i taget men aldrig mer. Eller ett påklistrat skratt som syns utåt men inte når in till mig själv.

Så vad betyder hemma? Och är det någon mer än jag som trampar runt i evig rotlöshet? Kan man hitta hem utan att veta vad det betyder? Är mitt enda hopp att hitta personer som får mig att känna mig som hemma eller kan jag hitta det på egen hand, inom mig själv?