Idag har vi förvandlat huset. Det börjar likna ett hem. Vi möblerade en musikrum, bland annat med en elorgel och en soffa från Myrornas och en LP-hylla från Blocket. Självklart invigde vi hörnan med en vinyl. Ola fick välja och idag blev det Simon & Garfunkels Greatest hits. Så dagens låt fick utan större övervägande bli denna.
Spotify: Simon & Garfunkel – The Sound Of Silence
Egentligen är ord överflödiga. Bara soundet (haha) får hårstrån att resa sig på hela min kropp. Men det är även något med texten. Något som träffar mig mitt i bröstkorgen. Som om jag ville skriva låten själv. Som så många andra.
”Hello darkness, my old friend
I’ve come to talk with you again
Because a vision softly creeping
Left its seeds while I was sleeping
And the vision that was planted in my brain
Still remains
Within the sound of silence
In restless dreams I walked alone
Narrow streets of cobblestone
’Neath the halo of a street lamp
I turned my collar to the cold and damp
When my eyes were stabbed by the flash of a neon light
That split the night
And touched the sound of silence
And in the naked light I saw
Ten thousand people, maybe more
People talking without speaking
People hearing without listening
People writing songs that voices never share
And no one dared
Disturb the sound of silence
”Fools”, said I, ”You do not know
Silence like a cancer grows
Hear my words that I might teach you
Take my arms that I might reach you”
But my words, like silent raindrops fell
And echoed
In the wells of silence
And the people bowed and prayed
To the neon god they made
And the sign flashed out its warning
In the words that it was forming
And the sign said, ”The words of the prophets are written on the subway walls
And tenement halls”
And whispered in the sounds of silence”