Det är lite skrämmande att jag inte ens har hört talas om den förr. Kanske är det så att jag inte är tillräckligt allmänbildad. Kanske hade jag inte heller känt till internationella kvinnodagen ifall jag inte råkade vara född just det datumet. Genom insikten om mina egna existentiella och psykologiska brister och problem har jag även fått mycket insikt i andras. Och andras syn på det hela. Och tyvärr ser jag en väldigt tydlig bild mellan manligt och kvinnligt i det här. Idag är det Internationella mansdagen, och detta är mitt inlägg till dess ära.

Risken är att jag blir väldigt sågad för det här, men det skiter jag faktiskt i. Jag kommer generalisera en hel del. Men det blir lätt så när man har väldigt bristande underlag och kunskap. Jag kan bara prata utifrån de jag pratat med och utifrån mig själv, och egentligen hoppas jag verkligen att jag har fel. Hoppas att jag är mer ensam om det här än vad jag tror. Men tyvärr vet jag att så är inte fallet.

Det finns någon slags utbredd bild av att kvinnan är det utsatta könet, män är svin, män styr världen, you name it. Men ta en titt på relationer som spricker, barn som växer upp, dating, socialt umgänge. Vilka är det som lär sig att älska sig själva, kommunicera om sina känslor, visa, känna och läsa reaktioner? Vilka är det som lär sig att vara tyst om sina känslor och vara likgiltig i alla lägen? Vilka är det som, från barnsben, blir kallade BÖG om de på något sätt uttrycker en längtan efter närhet eller uttrycker något fint inför någon, även om det är en person av motsatt kön?

Egentligen hoppas jag att vi alla har olika svar på det här, eftersom jag inte önskar någon den inställning till mig själv som jag själv har. Men jag vet att det finns många som känner igen sig i det här. Och jag hoppas att de tjejer som känner likadant också känner igen sig i det jag säger, även om ni kanske reagerar negativt på mitt svartvita synsätt.

Vart jag ville komma är att jag under det senaste åren känt och sett så mycket känslomässigt utanförskap och tomhet hos killar. Själv har jag varit ”singel” (hatar det ordet) i snart åtta månader, och jag ser fortfarande ingen som helst slut eller framsteg i arbetet med att lära mig tycka om mig själv. De flesta (inte alla) tjejer jag pratar med om det jag snart ska försöka måla upp, är helt oförstående. De har från början fått lära sig att älska sig själva, klara sig själva, prata och ventilera sina känslor, krama och söka trygghet hos vänner och familj. Med andra ord kan de, när de bryts loss ur ett förhållande eller kanske i jakten/väntan på sitt första eller nästa förhållande eller i sin rena ensamhet, känna sig trygga med sig själv och vila i det tills nästa fas i livet kommer. Killar däremot, de jag pratat med, är så svaga i sin egen person att de helst vill träffa någon IGÅR. För utan någon annan finns man inte. Det värsta är de (det är inte alls ovanligt) killar jag känner som vid 25, 30, 40, 50, 60, 70, 80 års ålder (eller döden) fortfarande aldrig träffat någon. Aldrig kommit nära en annan person. Helt friska, ibland attraktiva, starka människor som helt enkelt aldrig fått lära sig hur man gör. Hur det går till. På de datingsidor jag varit medlem i under det senaste halvåret (http://andreaslundblad.se/natdating) går det ungefär tjugo killar på en tjej. Säkert ingen fullständig sanning men det är tillräckligt nära. Detta gör att det självklart helt och hållet är tjejerna som styr. Och att de män som inte vet ”hur man gör” aldrig heller kommer träffa någon. Tjejerna går med i datingsidorna (det här tar jag från deras presentationer) för att de är trötta på ”krogragg och one night stands” medan killarna (utifrån min egen erfarenhet) går med för att få någon form av bekräftelse på att man duger och kanske i bästa fall träffa någon. Eftersom det är näst intill omöjligt för många av oss att träffa någon i andra sammanhang. Själv har jag nog aldrig riktigt hoppats på att träffa någon, utan mer kanske önskat att jag kan hitta mig själv i kommunikationen med andra.

Jag har redan snuddat vid ämnet några gånger tidigare men jag tror verkligen på att det handlar mycket om att tro på sig själv. En tanke slog mig tidigare idag, nämligen att det är intressant med folk som VET att de ser bra ut fast de egentligen inte gör det. Kanske för att jag själv är precis tvärtom. Jag VET att jag är totalt ointressant trots att jag egentligen inte är det. Jag är nämligen kille och har genom en rad olika erfarenheter lärt mig att mobba och avsky mig själv sedan barnsben. Dels som skydd för andras mobbing. Om jag säger något taskigt till, eller argumentera emot mig själv innan nån annan hinner göra det, slipper jag känna mig nedtryckt av nån annan. Dels som en produkt av alla tjejer jag INTE kommit nära genom åren. Egentligen handlar det om att ingen någonsin väglett/lärt mig hur man gör. Men till slut blev det lika mycket en övertygelse om att det var mig det var fel på. Att ingen vill ha mig för att jag är totalt ointressant.

Sen kommer det känsligaste. Kanske för att det kan låta som smutskastning av mina egna föräldrar. Men det är verkligen inte det. Jag har formats av hur de varit som personer och deras relation, och de har i sin tur formats av nåt annat. Och sen har jag själv stängt ute min familj ganska rejält under hela min uppväxt, så de fick nog aldrig någon ärlig chans. Och det är nog lika mycket det hårda klimatet i skolan och alla elaka barn som är orsak. Jag har aldrig varit mobbad av någon annan än mig själv, men det hade jag troligtvis blivit om jag varit just mig själv. Men hur som helst. Något i min uppväxt har tagit bort all självkänsla och raderat det fina ur min självbild. Jag vet inte hur man visar känslor eller läser andras signaler. Jag vet inte hur man gråter inför andra människor. Jag vet inte hur en relation ser ut. Jag vet inte hur man löser en konflikt. Jag vet inte hur man pratar om sina innersta tankar och låter någon stötta en. Jag vet inte hur man ber om hjälp. Det finns säkert många tjejer som känner igen sig. Av samma eller andra anledningar. Men i den lilla värld jag lever i är detta ett stort problem för killar. Och en stor anledning att uppmärksamma just internationella Mansdagen. För det är väl jämställdhet vi kämpar för? Inte att stärka kvinnorna och trycka ner männen?

Jag tror på jämställdhet. I den bemärkelsen att beakta både män och kvinnors styrkor och svagheter samt skillnaden mellan könen. För att utvecklas tillsammans. När det uppnås kommer även jag uppskatta internationella kvinnordagen och skriva ut dess namn med stora initialer.

Tack till den som införde Internationella Mansdagen. Nästa år ska jag uppmärksamma den mer!

”Pojkar vill – killar kan!”… Inte…. 🙁

Ett meddelande till en vän blev även ett inlägg här. Äntligen kan låta som en märklig rubrik på detta meddelande, men jag tror att det får bli så.

Usch. Nu minns jag vad jag drömde innan jag vaknade. Jag är pappa på dödsbädden. Magen är så uppspänd att jag knappt kan andas, och till familjen som står vid sängkanten får jag inte fram annat än enstaka ord. ”Ska jag dö nu?” är den enda kompletta meningen och ingen kan/vill svara. Till slut känner jag hur strupen fylls med maginnehåll och jag kvävs av min egen kropp. När jag vaknar känns det precis som i drömmen. En bra sak är att jag äntligen börjat bearbeta det där. Men det gör mig påmind om min egen rädsla. Ska jag leva längre än farfar och pappa gjorde? Kommer jag hinna träffa mina barnbarn? Blir nog inte mycket sömn i natt….

Snart är det bara ett dygn kvar tills jag ska ställa mig framför folk jag känner och kanske även folk jag inte känner och berätta om delar av min syn på livet.

Ifall det bara hade varit okända människor hade jag nog inte blivit ett dugg nervös. Men nu ska jag alltså prata inför folk som tror att de känner mig! Läskigt! Inte ens jag känner ju mig! Men det ska bli kul. Alla är Hjärtligt välkomna i morgon klockan 18. Läs mer under följande länk:

andreaslundblad.se/cafe-hjartat