Kategoriarkiv: Flümblad

Mardrömmar

Publicerat av
Svara

”Jag drömmer drömmar om att alla försvinner, en efter en”. Ett citat ur en låt som beskriver många av nätterna de sista halvåret. I morse vaknade jag ur en liknande dröm, en återkommande sådan som i grunden baseras på en verklig händelse.

Det vidrigaste, och egentligen det mest harmlösa temat på drömmar, är den då jag vet att de få vänner jag har i Falun umgås med varandra. Men jag sitter ensam hemma i tomhet eftersom en av gästernas närvaro gör att jag inte är välkommen. Det kan låta löjligt, men eftersom den baseras på en av vårens mest traumatiska upplevelser blir oftast hela dagen förstörd efter en sådan dröm. Dessa drömmar går även att koppla till osynlighet. Både i drömmarna och i verkligheten upplever jag, som jag skrev i Osynlighet, att ingen ser mig. Att jag är luft mellan andra människor som pratar rakt igenom mig.

En lika vanlig dröm borde vara mycket värre, för den är ännu mer verklighetsförankrad. Den som verkligen handlar om att ”alla försvinner, en efter en”. Alla de närstående personer och vänner som försvunnit ur eller klivit åt sidan i mitt liv i år skapar en enorm tomhet. Totalt ogreppbar. Det mest definitiva var förstås pappas död, något jag forfarande inte har reflekterat över eller förstått. Den enda gången jag direkt tänker på det är i drömmen då jag umgås med pappa och pratar som om inget hade hänt. Även den ständigt återkommande. Det tog några månader innan första gången, men den drömmen ger inga dåliga känslor. Bara en trygghet i att han lever kvar inom mig och att jag börjat bearbeta förlusten, om än undermedvetet. Ibland handlar drömmarna om vänner som dör eller försvinner. Men lika ofta kan det vara som i natt, att de finns kvar men inte ser mig längre.

Jag är väldigt ensam i Falun, dels på grund av det upptagna och aktiva liv jag levde de första 3½ åren här. En av de största anledningarna till att jag måste bryta med Falun på obestämd tid och KANSKE komma tillbaka en dag med nya mål och ny mening. Jag kan liksom inte bara ta kontakt med mina vänner igen eller bygga nya relationer här. Det är ett medvetet val att inte röra upp det som är för djupt förankrat i mitt förra liv. Jag vill inte börja träna igen, så då måste jag vänta. Jag har sagt upp mig från jobbet, för jag måste bort. Och sen är det inte många kvar att umgås med. Idag vaknade jag till en dålig dag. Men som jag skrev i Luften blir friskare när åskan går, vet jag hur jag ska vända det och hoppas kunna få något gjort idag ändå. för arbetsuppgifter har jag ingen brist på!

Parallellt med detta inlägg publicerar jag även dagens låt, Mardrömmar. Får bli ett dubbelinlägg idag!

Kram

Tusen bitar – Dagens låt 24 augusti 2012

Publicerat av
Svara

Ola tog en sedvanlig morgontitt i LP-hyllan och brast ut ”ÅH! Björn Afzelius – Tusen bitar!”. Självklart la han den på spelaren och det var ganska givet vilken som är dagens låt.

Spotify: Björn Afzelius – Tusen bitar

”Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå
Men det kan va’ svårt att tro när man inte ser den
Och det sägs att efter regnet kommer solen fram igen
Men det hjälper sällan de som har blitt våta

För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut
Ser man allt med lite andra ögon
Man övar sig, och långsamt blir man bättre på att se
Skillnad mellan sanningar och lögner

Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar;
Säger du att du är min vän så är du kanske det

Det sägs att det finns alltid nånting bra i det som sker
Och tron är ofta den som ger oss styrka
Ja, man säger mycket, men man vet så lite om sig själv
När ångesten och ensamheten kommer

För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut
Ser man allt med lite andra ögon
Man övar sig, och långsamt blir man bättre på att se
Skillnad mellan sanningar och lögner

Allting kan gå itu, men mitt hjärta kan gå i tusen bitar;
Säger du att du är min vän så är du kanske det”

The Sound Of Silence – Dagens låt 23 augusti 2012

Publicerat av
Svara

Idag har vi förvandlat huset. Det börjar likna ett hem. Vi möblerade en musikrum, bland annat med en elorgel och en soffa från Myrornas och en LP-hylla från Blocket. Självklart invigde vi hörnan med en vinyl. Ola fick välja och idag blev det Simon & Garfunkels Greatest hits. Så dagens låt fick utan större övervägande bli denna. 

Spotify: Simon & Garfunkel – The Sound Of Silence

Egentligen är ord överflödiga. Bara soundet (haha) får hårstrån att resa sig på hela min kropp. Men det är även något med texten. Något som träffar mig mitt i bröstkorgen. Som om jag ville skriva låten själv. Som så många andra.

”Hello darkness, my old friend
I’ve come to talk with you again
Because a vision softly creeping
Left its seeds while I was sleeping
And the vision that was planted in my brain
Still remains
Within the sound of silence

In restless dreams I walked alone
Narrow streets of cobblestone
’Neath the halo of a street lamp
I turned my collar to the cold and damp
When my eyes were stabbed by the flash of a neon light
That split the night
And touched the sound of silence

And in the naked light I saw
Ten thousand people, maybe more
People talking without speaking
People hearing without listening
People writing songs that voices never share
And no one dared
Disturb the sound of silence

”Fools”, said I, ”You do not know
Silence like a cancer grows
Hear my words that I might teach you
Take my arms that I might reach you”
But my words, like silent raindrops fell
And echoed
In the wells of silence

And the people bowed and prayed
To the neon god they made
And the sign flashed out its warning
In the words that it was forming
And the sign said, ”The words of the prophets are written on the subway walls
And tenement halls”
And whispered in the sounds of silence”

Utan Er – Dagens låt 21 augusti 2012

Publicerat av
2

Även Magnus Ekelund har nämnts här tidigare, när jag skrev om festivalen i juli. Hur stort det är att han kan vara den som kompletterar Jakob Hellman. Den största genom tiderna. Helt klart överkvalificerad till dagens låt. Men desto större anledning att ta med den. Den borde faktiskt nomineras, och vinna, ett pris för årets låt. Årets nykomling. Eller nåt. Det här är stort!

Spotify: Magnus Ekelund & Stålet ft. Jakob Hellman – Utan er

Just idag är den så tydligt viktig för mig. I natt hade jag svårt att sova. Drömde Melissas mardrömmar om att alla försvinner, en efter en. Jag blödde näsblod igår på jobbet. Något som händer ibland när jag är utmattad eller överansträngd. Och nu har jag knappt gjort nåt krävande eller vettigt på flera månader. Jag är ingenting. Utan Er.

”Jag är ledsen
Att det blev såhär
Försöker hålla ut
Och stå emot

Skogens ljus
Allt försvann
Nu är det kris
Jag vill bli hel igen

Jag är hårt arbete
Jag är fattigt betald
Jag är revolvern mot tinningen
Jag är hjärtat i kras

Jag är ensam i skogen
Jag är allt slår tillbaks
Jag är den enda du känner
som har livsgnistan kvar

En kristall
I ögonvrån
Lyser upp
Och lyfter mig

Är det du
Du som håller mig
Jag faller i gråt
Du var en dröm

Jag är hårt arbete
Jag är fattigt betald
Jag är demonerna i spegeln
Jag är skilsmässobarn

Jag är paniken i bröstet
Jag är sanden i ett glas
Jag är elektroderna i pannan
Jag är draget på stan

Men jag är ingenting
Utan er
Jag är ingenting
Utan er

Kan ni höra mig
Jag kommer aldrig att bli klar här

Jag är nåjdens slag på trumman
Jag är djupa andetag
Jag är vattnet i källan
Jag är dagg om våren

Jag är handen mot stängslet
Jag är spring i benen
Jag är den siste kvar på jorden
Men kärlek är alltid mitt svar

För jag är ingenting
Utan er
Jag är ingenting
Utan er

Och ser du lågorna på vattnet och visst är det vackert
I reflektionerna på vågorna och jag i natten
Jag är besatt, jag måste veta att det blir nånting
Var är jag”

Devil’s dance floor – Dagens låt 20 augusti 2012

Publicerat av
Svara

I nära tio år väntade jag innan chansen kom. Att få se Flogging Molly live. Värt all väntan! Nu är det dags att presentera en cool låt med ett grymt intro. Dagens låt för idag. Den här gången är, tro det eller ej, texten av mindre betydelse. Faktiskt en låt som skulle få mig att rusa till dansgolvet. Men det är nog inte så stor chans att det tillfället kommer. Eller?

Flogging Molly – Devil’s dance floor (Spotify)

”Her breath began to speak 
As she stood right in front of me 
The colour of her eyes 
Were the colour of insanity 
Crushed beneath her wave 
Like a ship, I could not reach her shore 
We’re all just dancers on the Devil’s Dance Floor

Well swing a little more, little more o’er the merry-o 
Swing a little more, a little more next to me 
Swing a little more, little more o’er the merry-o 
Swing a little more, on the Devil’s Dance Floor

Pressed against her face 
I could feel her insecurity 
Her mother’d been a drunk 
And her father was obscurity 
But nothin’ ever came 
From a life that was a simple one 
So pull yourself together girl 
And have a little fun

Well she took me by the hand 
I could see she was a fiery one 
Her legs ran all the way 
Up to heaven and past Avalon 
Tell me somethin’ girl, what it is you have in store 
She said come with me now 
On the Devil’s Dance Floor

Well swing a little more, little more o’er the merry-o 
Swing a little more, a little more next to me 
Swing a little more, little more o’er the merry-o 
Swing a little more, on the Devil’s Dance Floor
Swing a little more, on the Devil’s Dance Floor

Well swing a little more, little more o’er the merry-o 
Swing a little more, a little more next to me 
Swing a little more, little more o’er the merry-o 
Swing a little more, on the Devil’s Dance Floor

The apple now is sweet 
Oh much sweeter than it ought to be 
Another little bite 
I don’t think there is much hope for me 
The sweat beneath her brow 
Travels all the way 
An’ headin’ south 
This bleedin’ heart’s cryin’ 
Cause there’s no way out

Well swing a little more, little more o’er the merry-o 
Swing a little more, a little more next to me 
Swing a little more, little more o’er the merry-o 
Swing a little more, on the Devil’s Dance Floor

Well swing a little more, little more o’er the merry-o 
Swing a little more, a little more next to me 
Swing a little more, little more o’er the merry-o 
Swing a little more, on the Devil’s Dance Floor
Swing a little more, on the Devil’s Dance Floor
Swing a little more, on the Devil’s Dance Floor”

Gästinlägg: Om Black outs och problem att tala från hjärtat

Publicerat av
Svara

Några av mina vänner, tillika läsare av denna bloggen, har vid flera tillfällen inspirerat mig till nya tankar och inlägg efter långa intressanta diskussioner. De har fått frågan om de vill skriva gästinlägg med egna tankar. Här kommer den första. Tack och välkommen!

Jag blir imponerad av min kompis Andreas som skriver den här bloggen av flera anledningar. Dels modet att exponera sig, skriva om sådant man inte brukar prata om, för vissa mår ganska bra och har kanske ingen aning om hur det kan kännas att må riktigt dåligt, sen också skickligheten i att skriva, och att uttrycka sig själv, att han kan skriva vad han känner.

Jag blir nog så imponerad av det för att jag är motsatsen. Jag sitter med alla funderingar inne, för att jag inte lärt mig att sätta ord på dem. Kanske för att jag inte vågar sätta ord på dem ifall jag skulle misslyckas med att framföra min poäng, eftersom det är halvfärdiga tankar. Kanske för att jag är rädd för hur det kan låta och tycker det är alltför viktigt att framföra en god och stabil bild av mig själv. Ibland känns det som om min kropp, eller min själ är för liten för allt som försiggår där inne, nästan som om den kan spricka. Kan liknas vid ett förråd fullpackat med saker. Mitt förråd är tokfullt, men jag kan inte ställa ut dem utanför. Jag kan inte ventilera så att säga utan måste stå inne i förrådet med alla grejer och ställa iordning dem – lätt klaustrofobisk känsla. Skulle vilja ställa ut grejerna och kolla hur de hänger ihop, vad som hör till vad, sortera upp dem i lådor, kunna dela med sig av rätt saker till rätt personer, slänga en del saker och sen ställa in det man behöver. Mitt problem är att vägen mellan hjärtat och munnen inte är så rak och bred utan smal och krokig och ofta blir den helt förstoppad. Faktum är att jag brukar får Black outs när det gäller att prata om hur jag känner. Har aldrig fått black out på något prov eller så i skolan, kanske för att det inte har varit min svaga sida, har jag lärt mig något och förstått det så glömmer jag det inte. Men sina känslor kan man inte alltid förstå och då kan det vara bra om det går en väg direkt från hjärtat till munnen, eller om man är väldigt bra på att förstå sina känslor så att man rent intellektuellt kan förstå dem och förklara dem. Det kanske är så att jag inte är särskilt emotionellt intelligent, EQ som det kallas och därför inte kan förstå mig själv så bra. Det kanske är därför jag lätt får black out när jag ska säga det jag känner eller verkligen tycker. Jag gillar inte alls det, för jag tycker och känner ganska mycket, och vill egentligen väldigt gärna prata om det. När jag är själv kan jag fantisera att jag pratar med någon och jag berättar massa saker och det låter ganska intressant i mina öron, som om jag verkligen skulle kunna säga det i verkligheten. Men sen när det kommer till kritan säger jag det inte, jag kommer inte till skott att säga något, det blir liksom aldrig som jag tänkt mig. Ofta har jag glömt bort det helt, jag får en black out kan man säga, sen kommer jag på det igen när jag är själv. Ibland blir det inte så här, men det beror på just den andra personen, om hen  börjar prata om det jag vill säga, men det gör folk sällan, kanske någon gång då och då. Skulle jag sluta få black outs kanske jag skulle kunna säga det, men annars är det svårt.

Loneliness is better when you’re not alone – Dagens låt 19 augusti 2012

Publicerat av
Svara

Ett inlägg med snarlik titel har redan skrivits. Jag gjorde nämligen en spellista på Spotify med låttiteln som namn. Men låten förtjänar att nämnas igen. Den säger så mycket. Utan att berätta allt. Som så många vackra låtar gör. Den här gången om att vara och behöva vara ensam, men samtidigt behöva närhet och sällskap mer än någonsin. Vidrig känsla. Fin låt.

Hello Saferide – Loneliness is better when you’re not alone (Spotify)

”What would you say if I asked of you
– out of loneliness, out of loneliness
What would you say if I asked of you
– out of loneliness, out of loneliness
Could I be with you
Can I be with you

It’s warm inside the night club
Your face is lit up by a disco light
I don’t want to go home alone, not tonight
I have a picture of a man who used to sit in that chair
I will go anywhere
Just as long as I’m with someone
You will do, just take me home for tea

If I told you my stories and sang you my songs
Would you laugh at me
Would you pity me
What would you say if I asked of you
Not out of accident, out of loneliness
Would you shelter me
Will you shelter me

I will be gone when you wake up
No awkward breakfasts, I swear
And don’t you look for me, because I could be anywhere
In someone else’s house
In someone else’s arms
With someone else to warm the pain away

What can I ask of you
What would you want from me
What would you say if I just fell asleep”

Osynlighet

Publicerat av
Svara

Ett av mina största personliga problem är osynlighetskänslan. Ofta får jag känslan, när jag sitter i en grupp av männsikor, att de ser rakt igenom och förbi mig. Som om jag bara var luft och… Osynlig. Det ger en obehaglig känsla i magen. Ibland kommer den tillsammans med tankar som ”Om jag skulle försvinna nu skulle ingen börja leta på väldigt länge”.

Oftast kan jag trivas ganska bra med att vara osynlig, ifred. Men de tillfällen då jag får chansen att umgås med folk är känslan högst ovälkommen. Som så många andra inlägg fick jag inspirationen till det här genom ett samtal med en vän. Om dans, faktiskt. Ni som känner mig har väl slutat förvånas över mina associationskedjor, men i det här fallet finns det en ganska tydlig koppling. Tycker jag…

Det började med en kommentar till mitt inlägg om att lyssna på musik. Hon berättade att hon framförallt lyssnar på musiken, känner den och låter den ta över kroppens rörelser. Därför är det ganska oviktigt för henne med texter, variation och annat. För henne handlar det mer om att det är en skön och medryckande, uppslukande känsla. Som jag tolkade det. Jag berättade att jag också ville lära mig att kunna dansa sådär. Och det tog en liten stund innan vi förstod varann. För det är inte så att jag inte kan känna musiken, eller röra mig till den. Jag tror mig faktiskt vara ganska bra på just det. Utan mer att tillåta mig att göra det. Gilla att göra det, utan att tröttna. Inte minst när nån annan ser på. Fortfarande pratade jag i termer om att ”behärska” dansen, medan hon mer försökte förklara att det handlar om att låta musiken ta över, och att det inte spelar så stor roll hur man gör. Tror jag? Vi kom till kärnan, att jag blir uttråkad när jag har slut på ”moves”. När jag kommer till den gräns då jag börjar reflektera över vad jag håller på med. Och det går fort. Oftast hinner jag inte ens börja. Då tänker jag att de runtomkring ser mig, och tycker att jag ser lika löjlig ut som jag känner mig. Trots att jag förmodligen inte ser ett dugg mer löjlig ut än de andra.

Det här gäller nog såväl ”apdans” som bugg och andra mer ordnade former av dans. Bugg sägs det att jag är ganska bra på, att det är kul att dansa med mig. Men jag själv börjar be om ursäkt när jag kört de 4-5 turer jag kan, för att det börjar bli fantasilöst. Det är ingen annan som reflekterar över det. Men det begränsar mig. Nåt så djävulskt. Sen att överhuvudtaget komma till det läget att jag dansar bugg med någon, är ganska osannolikt. Jag själv har aldrig blivit uppbjuden, varken till apdans eller styrdans. Och att försöka bjuda upp någon är extremt sällan aktuellt. Och allt återkopplas till självkänsla, självbild, självförtroende och andra termer som jag fortfarande försöker lära mig.

Nu ska jag försöka hitta kopplingen till osynligheten igen. När vi pratade om det här råkade jag säga att ”det känns som att alla ser vad jag gör och att det ser löjligt ut”. Och då slog det mig att mitt problem i övrigt brukar vara att jag känner mig helt osynlig. Så jag försökte vända på det. Är det så att jag kanske vill synas? Sticka ut? Kunna nåt som ingen annan kan? Vara grym på att dansa? Det kanske är så jag fungerar? Jag måste kanske känna att jag behärskar något fullt ut för att känna mig bekväm med att göra det bland folk… Här hittar jag iallafall en röd tråd genom idrott, jobb, musik, hantverk… Ja, det mesta jag tar mig för… Intressant i mina ögon, dravel i någon annans. Men allt det här hamnar återigen i nån slags tema om prestationsångest, självkänsla, självförtroende och självbild. Det här hade jag faktiskt inte insett innan jag började skriva inlägget. Så nog är det nyttigt för mig att skriva. Sen om ni som läser får ut nåt av det, spelar egentligen ingen roll. Men det är kul när ni känner igen er och blir berörda!

Kram.

En 14-åring med huvudet på skaft

Publicerat av
Svara

… Och som hjälper till att motarbeta fördomen att killar aldrig tänker så här, har skrivit ett förslag till Skolverket. Finns en hel del att tillägga och utveckla i förslaget, men jag imponeras av killen som vågar/klarar av att tänka så här och dessutom skriva om det. Mitt i yngre tonårens fruktansvärda turbulens.

Förslag till Skolverket – Inför socialkunskap!

Jag kanske riskerar att bli påhoppad som trångsynt nu, men jag tycker det är såå viktigt att det är en kille som skrivit det här inlägget. Som jag minns det var det fullt normalt för tjejerna på högstadiet att gå till kuratorn i tid och otid, medan vi killar aldrig ens visste vad kuratorn skulle ha för funktion. Att gå till kuratorn skulle troligtvis vara en direkt källa till mobbing. Som sagt, förslaget måste säkert utvecklas. Men killen som skrivit det borde få någon slags hederspris! Självklart vore det naivt att tro att all mobbing skulle försvinna. Tyvärr har jag svårt att se en värld utan mobbing, det kommer alltid finnas ett behov att sätta sig över andra. Men förståelse för beteenden och framförallt en ökad självkännedom skulle många, i mina ögon framförallt killar, kunna bli mycket starkare av. Själv hade jag till exempel ingen aning om vad självförtroende, självkänsla eller självbild innebar så sent som för ett halvår sedan. Det var bara tomma ord i mina öron, och jag har fortfarande en lång väg att gå för att bygga upp något som borde ha skapats redan i barndomen. Ett problem som jag tyvärr tror att jag inte är ensam om.