För första gången i mitt liv skriver jag en årskrönika. Känner att jag kan behöva få perspektiv på saker som hänt under året. Långt, långt in på det gångna året påstod jag fortfarande att 2005 var det värsta som någonsin drabbat mig. Men nu har jag förstått att det faktiskt gick att överträffa. Kanske, kanske kan jag få med någon ljusglimt. Också… 

Januari
Den 6 januari körde jag sista rycket i den skidsatsning som pågått i ett gäng år. Åkte med Linus till Kläpparännet i Ljusdal. Åkte igenom loppet på en skaplig tid, presterade bättre än någonsin förut. Punkt.

Den 20 januari 11:00 satt jag vid min arbetsplats på WSP i Falun. Fick ett samtal från ”avdelningen” i Falkenberg där min pappa vårdades. Hälsar att det är bäst vi skyndar oss ner. Ringer Frida, lämnar jobbet och tar bilen neråt. Direkt till Vårdcentralen i Falkenberg. Anländer vid 20:30. Sista låten som hörs på bilstereon är ”Gôtt å leva”… Ringer på, porttelefonen svarar ”Palliativa enheten”. Slå upp det om ni vill, jag behövde inte göra det. Blev dock förbannad för att ingen sagt det till mig tidigare… Pappa är vaken och klar i huvudet men totalt oförmögen att kommunicera. Vi frågar om vi får sova i rummet. 04:30 vaknar Frida av att pappa hostar till och slutar andas. När vi går ut därifrån samma morgon kommer den första snön.

Ungefär samtidigt dog jag också, och Frida förlorade mig in i ett obeskrivligt mörker. Självklart förlorade jag mig själv också, men antar att det var värst för henne. Och det gör fortfarande mer ont att se hur jag var mot henne än vad det gör att se hur jag fortfarande är mot mig själv.

Februari
I början av februari begravdes Jan-Bertil Lundblad. Jag trodde att jag skulle få gråta för första gången på tre månader. Men icke. Jag var inte där, jag var nån annanstans. Som vanligt.

15 februari var slutdatumet för min tänkta provanställning på WSP Samhällsbyggnad i Falun. Det stressade mig enormt under flera månader eftersom jag inte hörde ett knyst om något. Tiden gick ut och en kort tid därefter uppenbarades att jag aldrig varit provanställd. Både jag och min chef hade missat att vi skrev på fel papper vid anställningen, och att jag hade varit tillsvidareanställd hela tiden. En konstig slags lättnad efter en totalt onödig stress.

Mars
6 mars flyttade 99% av mitt livs mening ut ur vår lägenhet, delvis av hänsyn till att jag höll på att kvävas av mitt mående. Jacob sov hos mig den natten. Tack Jacob.

8 mars fyllde jag 26 år. Eftersom jag inte var med på Facebook vid den tidpunkten var det bara mamma, mormor och min syster samt en vän som kom ihåg att säga grattis. Du vet vem du är, tack igen. Kvällen spenderades i ensamhet och helgen som kom blev en av de mest traumatiska och påfrestande någonsin. Svartsjuka, missförstånd och påhittade intriger pressade mig ännu längre in i min mentala grotta.

25 mars tog livet slut. Det liv jag inte längre hade. Mitt försvar brast och jag släppte taget om det enda som betydde något. En vän sa en gång ”När jag blev tillräckligt stark lämnade jag Honom”. För min del blev det ”När jag blev tillräckligt svag tappade jag greppet om Henne”.

April
April är ett svart hål i mitt minne. Minns att jag var sjukskriven på deltid, att jag fick tabletter som skulle hjälpa de positiva substanserna/signalerna (?) att sluta återupptas i hjärnan innan de fyllt sin funktion.

Tror att jag köpte hus. Visst var det i april? Eller?

Kanske var det under denna månad som kommunikationsproblemen i ett projekt på jobbet uppdagades. Det var en enorm lättnad att problemen ansågs vara orsakade av företaget. Problem som jag själv sett som en brist i mitt eget arbete. Inte riktigt vad jag behövde just då.

Maj
Någon gång i april eller maj gick jag med i en datingsida på Internet. Inte främst för att träffa någon, utan mer för att jag behövde få någon form av bekräftelse på att jag inte är osynlig. Mitt största hinder var som vanligt hänsyn till andra. Vad skulle Frida tro om jag redan utger mig för att leta upp någon ny, när jag precis släppt taget om henne?

Jag är glad att jag gick med där. Jag träffade väldigt snart en likasinnad. En vän. Faktiskt en själsfrände. Vi tänkte samma sak. Samtidigt. Hela tiden. Och jag vågade stå för det jag tänkte. Det kändes som att det var meningen. Det blev förstås inget mer än en djup vänskap och förståelse, men det gav mitt liv en mening i ungefär 1-2 månader. Och det behövde jag. Tack!

Juni
Det tydligaste minnet från juni månad är midsommarafton. Ännu en sjukt traumatisk dag som började med sällskap och livslust men slutade i ensamhet och dödslängtan. Gjorde jag något annat i juni? Ja just det, vi tömde mitt barndomshem samt hjälpte mamma att flytta under första veckan i juni. Det var ju.. Kul…Och jag persade på 5 km löpning. 16:27 efter 5 månader utan träning. Det var ju faktiskt kul.

Juli
Första helgen i juli gjorde jag downhillpremiär i Åre. Tack Affe, Markus, Andreas och Krister. Det var en viktig upplevelse för mig. Jag var inte riktigt där mentalt, som vanligt. Men det var kul större delen av tiden. Väldigt ovanligt för att vara 2012. Tack.

Andra helgen i juli var jag på festival för första gången i mitt liv. En lärorik helg av blandad karaktär. En vecka senare hade jag tröttnat på att spendera semestern ensam i ett hus medan jag tittade ut på regnet. Så jag åkte ner till Falkenberg för att stanna längre än väntat.

Största anledningen att åka ner till Halland var att jag var utsedd till biträdande byggchef vid två etapper av O-ringen. Något som jag inte på något sätt kunde hantera. Jag kollapsade av värmeslag/utmattning på onsdagen och fick kasta in handduken. Jag har fortfarande inte frågat mina kollegor hur det blev sen. Samma kväll var jag förstås dödstrött, men blev medbjuden på grillning i Falkenberg. Jag var egentligen på väg hem efter maten, men följde mina vänner till utestället där resten av natten skulle spenderas. Efter en halvtimma där var jag på väg att gå hem men mötte en vacker skapelse som stod och stirrade rakt mot mig. Jag sa: Hej. Vad heter du? Det som började i kollaps och planer på att sova bort natten slutade i en främlings säng och mitt livs första och enda one night stand. Märklig grej det där. Men jag får nog ändå se det som en positiv vändning. Nu vet jag: Det där är inte min grej.

Den 30 juli kom beslutet som en blixt från klar himmel. Plötsligt var jag helt övertygad om att säga upp mig från jobbet första bästa dag som jag sätter min fot på kontoret igen. Utan att planera mer än att flytta till Stockholm.

Augusti
7 augusti sa jag upp mig från mitt jobb i Falun. Jag började fundera på hur jag skulle göra med mitt hus men kom fram till att uthyrning nog var det bästa alternativet. Två dagar senare hade Ola flyttat in. Det var ju bra.

Några veckor gick, i sällskap av Ola och snart även Erik. Jag var fortfarande tafatt, men så länge någon gav mig energi kom det ut kreativitet och handling. Tack Ola och Erik.

September
I början av september flyttade jag till Stockholm. Låste lägenheten utifrån med nyckeln på insidan och kastade därmed in mig själv i ett äventyr från första dagen. Men det löste sig. Tack för sovplatsen, Jeppe!

Några veckor senare började jag på kursen Song writing and Music Production vid SAE Institute i Solna. Det var ju bra, även om jag inte hade råd…

Oktober
Oktober är lite suddigt för mig. Men jag tror att det beror på stress. För egentligen var det en ganska bra månad. Jag var tränare på ett skidläger i Torsby, där jag träffade en ovärderlig vän. Jag fick timjobb på Alewalds. Jag var på fest i Göteborg av en slump, och träffade även där en ovärderlig vän. Jag höll en ”föreläsning” i Falkenberg om allt det här året hade lärt mig.

Som sagt, det var egentligen en ganska bra månad. Dock hände allt det där på bara lite mer än en vecka, så jag hängde aldrig riktigt med i svängarna. Som vanligt. Allt positivt måste hända samtidigt, så att allt negativt kan ligga och dra ut sig över flera månader däremellan. Typ…

November
November vet jag inget om. Den var nog mest konstig, kluven och förvirrande. Det hände några enstaka bra saker, och säkert många dåliga också. Men i ärlighetens namn minns jag inte så väl. Men tack ändå, ni som gav mig ljusglimtar. Ni vet mycket väl vilka ni är!

December
December började med ett läger i Skeikampen, där jag var inhyrd som instruktör av Den Danske Skiskole och Köbenhavns Ski Club. Meget dejlig!

I övrigt var månaden ganska mörk och ensam, men jag vill tacka Edvin, Anna, Eva och Johny för sällskapet på Julafton. Klockan 10:30 trodde jag fortfarande att eftermiddagen och kvällen skulle spenderas i ensamhet. Tack!

Sista skoldagen före jullovet var jag helt övertygad om att hoppa av utbildningen. Men det verkar vända under ledigheten, och nu ser jag fram emot att komma tillbaka igen. Det är ju bra.

Juldagen var en sjukt jobbig dag. Ännu en sån där oändligt ensam. Jag tror den initierades av samtalet jag hörde på väg hem från Bagarmossen på julaftons kväll. Hur som helst var det en katastrof.

Även nyår ser ut att bli lite bättre än vanligt. Jag kan inte minnas att jag någonsin har varit på en riktig nyårsfest men i år har jag blivit bjuden till Köpenhamn av en av de övriga instruktörerna från Skidlägret i Skeikampen. Och jag vågar faktiskt tro och hoppas att kvällen är bra. Inlägget skrivs redan innan det inträffar. Så vi får se helt enkelt… Men.. Det ser lovande ut 🙂 Tack Ture.