Ett av mina största personliga problem är osynlighetskänslan. Ofta får jag känslan, när jag sitter i en grupp av männsikor, att de ser rakt igenom och förbi mig. Som om jag bara var luft och… Osynlig. Det ger en obehaglig känsla i magen. Ibland kommer den tillsammans med tankar som ”Om jag skulle försvinna nu skulle ingen börja leta på väldigt länge”.

Oftast kan jag trivas ganska bra med att vara osynlig, ifred. Men de tillfällen då jag får chansen att umgås med folk är känslan högst ovälkommen. Som så många andra inlägg fick jag inspirationen till det här genom ett samtal med en vän. Om dans, faktiskt. Ni som känner mig har väl slutat förvånas över mina associationskedjor, men i det här fallet finns det en ganska tydlig koppling. Tycker jag…

Det började med en kommentar till mitt inlägg om att lyssna på musik. Hon berättade att hon framförallt lyssnar på musiken, känner den och låter den ta över kroppens rörelser. Därför är det ganska oviktigt för henne med texter, variation och annat. För henne handlar det mer om att det är en skön och medryckande, uppslukande känsla. Som jag tolkade det. Jag berättade att jag också ville lära mig att kunna dansa sådär. Och det tog en liten stund innan vi förstod varann. För det är inte så att jag inte kan känna musiken, eller röra mig till den. Jag tror mig faktiskt vara ganska bra på just det. Utan mer att tillåta mig att göra det. Gilla att göra det, utan att tröttna. Inte minst när nån annan ser på. Fortfarande pratade jag i termer om att ”behärska” dansen, medan hon mer försökte förklara att det handlar om att låta musiken ta över, och att det inte spelar så stor roll hur man gör. Tror jag? Vi kom till kärnan, att jag blir uttråkad när jag har slut på ”moves”. När jag kommer till den gräns då jag börjar reflektera över vad jag håller på med. Och det går fort. Oftast hinner jag inte ens börja. Då tänker jag att de runtomkring ser mig, och tycker att jag ser lika löjlig ut som jag känner mig. Trots att jag förmodligen inte ser ett dugg mer löjlig ut än de andra.

Det här gäller nog såväl ”apdans” som bugg och andra mer ordnade former av dans. Bugg sägs det att jag är ganska bra på, att det är kul att dansa med mig. Men jag själv börjar be om ursäkt när jag kört de 4-5 turer jag kan, för att det börjar bli fantasilöst. Det är ingen annan som reflekterar över det. Men det begränsar mig. Nåt så djävulskt. Sen att överhuvudtaget komma till det läget att jag dansar bugg med någon, är ganska osannolikt. Jag själv har aldrig blivit uppbjuden, varken till apdans eller styrdans. Och att försöka bjuda upp någon är extremt sällan aktuellt. Och allt återkopplas till självkänsla, självbild, självförtroende och andra termer som jag fortfarande försöker lära mig.

Nu ska jag försöka hitta kopplingen till osynligheten igen. När vi pratade om det här råkade jag säga att ”det känns som att alla ser vad jag gör och att det ser löjligt ut”. Och då slog det mig att mitt problem i övrigt brukar vara att jag känner mig helt osynlig. Så jag försökte vända på det. Är det så att jag kanske vill synas? Sticka ut? Kunna nåt som ingen annan kan? Vara grym på att dansa? Det kanske är så jag fungerar? Jag måste kanske känna att jag behärskar något fullt ut för att känna mig bekväm med att göra det bland folk… Här hittar jag iallafall en röd tråd genom idrott, jobb, musik, hantverk… Ja, det mesta jag tar mig för… Intressant i mina ögon, dravel i någon annans. Men allt det här hamnar återigen i nån slags tema om prestationsångest, självkänsla, självförtroende och självbild. Det här hade jag faktiskt inte insett innan jag började skriva inlägget. Så nog är det nyttigt för mig att skriva. Sen om ni som läser får ut nåt av det, spelar egentligen ingen roll. Men det är kul när ni känner igen er och blir berörda!

Kram.

Med en viss ironisk underton har jag använt det där påståendet ganska ofta på slutet. Som en följd av att stora delar av mitt liv formats utifrån en lögn vid sex års ålder.

Jag har snuddat vid det i något av mina tidigare inlägg. Hur jag isolerade mig från nära relationer till tjejer under hela min uppväxt. Jag var sex år och gick på ”lekis” när jag fick frågan om där fanns några söta tjejer, och om jag var kär i någon. Jag vet inte varför jag svarade ”Marie”, men jag fyllde i med att alla killar på lekis var ihop med henne. Att vi hade en vecka var. Så det där påståendet om att barn aldrig ljuger har jag av naturliga skäl aldrig varit något stort fan av.

Det här följdes av att jag vid varje kalas där min släkt närvarade (vet inte hur länge, det var ju ett tag sedan…) fick frågor om hur det gick. Och blev lite retad och påhoppad med jobbiga kommentarer om mig och Marie. Det hade nog inte varit så farligt om jag överhuvudtaget hade någon relation till Marie. Men vi gick bara på samma lekis. Jag kan inte ens minnas att jag pratade med henne på den tiden. Lögnen fick mig att intala mig själv att aldrig mer berätta för min familj att jag var intresserad av tjejer. Och det höll i sig. Håller i sig. Jag pratade, efter det året, aldrig med min familj om hur något kändes. Slöt mig själv och blev inåtvänd. Trots att jag uppfattades som helt tvärtom. Som en följd av det vågade jag aldrig ”fråga chans” på någon (det har jag också nämnt tidigare). Kan inte heller minnas att någon frågade mig. Men det var det enda jag ville. Men dagar blev till månader, till år. Tolv år.

Ganska tidigt, och naturligt, förändrades min inställning. Från ”Jag ska aldrig berätta nåt om vad jag känner”. Till ”Jag kan aldrig bli ihop med nån”. Till ”Ingen vill ha mig”. Till ”Om jag nånsin träffar någon som vill ha mig tänker jag aldrig släppa taget”. Och det gjorde jag aldrig heller. Först tog det lång tid innan jag träffade någon som besvarade mina känslor, och sen vägrade jag släppa taget. I alla lägen. Jag var arton år när jag blev ihop med min första och enda tjej. Tolv år senare. Jag tror att jag aldrig riktigt berättade för min familj att vi var ihop, det blev ju ändå uppenbart. Jag kunde aldrig heller krama eller pussa henne inför någon annan, för att lögnen var så djupt förankrad i mig.

Nu står jag där igen. Mellan ”Ingen vill ha mig” och ”Om jag nånsin träffar någon som vill ha mig tänker jag aldrig släppa taget”. Något som låser mig väldigt mycket. För om det är något jag har lärt mig så är det att man inte kan veta idag vad som händer i morgon. Att man inte kan gå in i en helt ny bekantskap och förvänta sig att den ska vara hela livet ut. Men det är så svårt för mig att ens föreställa mig hur man gör. Hur man blir ihop med någon utan att tro/hoppas på ett livslångt förhållande. Hur man tar första steget till en relation utan att förvänta sig/hoppas på mer. Och om jag nånsin ska träffa någon igen måste jag lära mig det. Att allt har sin tid. Att man inte vet förrän efteråt. Att livet är en dans på rosor, men en dans med svåra steg.

Lars Winnerbäck – Fröken Svår

Sista tiden har jag pratat en del med en vän från högstadiet. Som av en händelse faktiskt var Maries bästa kompis på den tiden. Om hur saker i barndomen sätter djupa spår som fortfarande påverkar vardagen och livet. Vi gick förmodligen i en av de värsta högstadieklasserna genom tiderna. Och jag vill gärna skriva ett inlägg ihop med henne. Om dessa sår. Och spår. Om hur sjukt det var. Hur mycket vi hatade det. Jag hoppas att det blir av. Det får tiden utvisa. Som så mycket annat…

Kram

För en tid sedan började jag på ett utkast till ett inlägg. Ett inlägg om meningen med livet. Frågan som vi aldrig får svar på, men som vi ändå ställer oss då och då. Åtminstone jag. Eftersom jag precis tagit ett steg som ger mitt liv riktning känner jag mig redo att skriva klart detta inlägg.

Mina funderingar den dagen fick mig att konstatera att min mening med livet går att sammanfatta i tre delar. Att längta, att uppleva och att minnas. Men längtan får inte vara hopplös eller förgäves. För att må bra behöver jag längta till någon, något, en plats eller en tidpunkt. Något konkret. Som jag verkligen tror på. Sen måste jag leva i nuet när detta inträffar, uppleva det med alla sinnen. Och slutligen kunna se tillbaka, minnas, med glädje och ro i kroppen.

Förmågan att längta och att leva i nuet, ja även den att minnas saker i en positiv anda, har varit som bortblåst för mig under hela 2012 fram tills nu. För nu har det äntligen börjat hända saker. Planer faller på plats, om än luddiga. Jag kan uppleva saker som berör mig. Om än väldigt lite. Och jag kan minnas saker från förr. Och njuta av minnet, men slippa längta tillbaka. För numera kan jag längta framåt. Åtminstone ibland. Åtminstone lite. Ibland till en person, ibland till en plats, ibland till en händelse och ibland till en tidpunkt. Och kanske till och med allihop på samma gång.

Det kränger i mitt liv nu. Fram och tillbaka, hårt och fort. Och jag gillar det. Jag har mycket kvar att jobba på och det kommer fler flummiga inlägg på den här sidan. För jag är inte längre rädd för livets utmaningar. Jag längtar efter att få krossa dem. Eller ta dem i handen och gå vidare. Eller både ock.

Jacob
Jacob är en av mina finaste vänner. Jacob är kristen. Troende. På riktigt. På ett sätt som gör att han kan dela med sig av sin trygghet och framtidstro. Han skrämmer inte bort någon, predikar inte sin tro. Bara förklarar vad han varit med om och hur Gud hjälper honom i hans liv. Jacob gifte sig i lördags, med sin vackra Matilda. Jacob lever med mening och mål, genom gud. Kärleken och äktenskapet mellan Jacob och Matilda Vändin är så äkta, så vackert, att jag var nära att gråta. Det skulle ha blivit första gången på över ett halvår, men det fick tydligen vänta ett tag till. Jag skriver det här för att tacka Jacob. Du har hjälpt mig, genom din tro, utan att försöka övertyga mig att dela den. Hjälpt mig att hitta en riktning för mitt liv. Jag är fortfarande inte kristen. Inte det minsta. Dock tror jag på musik. Jag sjöng på bröllopet, lite oanmält. En dag när jag får tag på videon ska jag publicera den. Och i samma inlägg tacka Jacob ordentligt.

Kram

Jag vet inte vad det är jag är så rädd för att visa eller se. Men jag har så oerhört svårt för att se folk i ögonen när jag pratar med dem. Något som jag blivit medveten om till och från, men det är först nu som jag börjat få höra det från andra.

I de flesta fall är det inte så jobbigt. Men ibland har jag blivit konfronterad med frågor som ”Vill du inte prata med mig?”, ”Ljuger du för mig?” eller ”Är det nåt fel på mig?”. Men det hänger inte ihop. Jag har nästan aldrig ljugit för någon annan än mig själv. Och de jag har svårast att se i ögonen är nog de jag tycker allra mest om, och följdaktligen njuter av att få umgås och prata med. Kanske har jag lärt mig att titta bort för att förtrycka en attraktion eller stark känsla? I andra lägen, när jag väl vågar fastna med blicken och ta åt mig av den energi som pumpas ut från någon vacker väns ögon, kan jag bli ”anklagad” för att vilja ligga med personen i fråga. Kanske inte helt konstigt, och kanske är det just därför jag inte vågar möta blicken?

Jag frågade min själsfrände om hon hade reagerat på det: ”Jo, jag vet att du har problem med ögonkontakt. Men jag har inte upplevt det som att det är olika beroende på om du tycker om folk eller inte, det verkar vara olika överhuvudtaget, kanske hur du mår just för stunden eller vad du pratar om.”

Hon har svar på allt. Fina, förstående svar. Men problemet kvarstår. Jag tittar ner i marken, på munnen eller upp i himlen. Och när jag väl vågar möta blicken blir jag missförstådd. Ensam. Liten. Hur tränar man på ögonkontakt? När får man titta folk i ögonen? Hur får man göra det? Ett av alla mina sociala hinder som blockerar mig i mötet med andra människor. Som om inte skillnaden mellan den utifrån upplevda Andreas och den på insidan sanna Andreas vore nog? Eller är det just det jag är så rädd för att avslöja? Jag känner mig oftast väldigt mörk och tom i ögonen. Sådär som man blir när man är känslomässigt utbränd. Jag kanske är rädd för att skrämma bort mina vänner och bekanta med den avgrund som under den senaste tiden lär ha speglats i mina ögon?

Ögonen är trots allt något av det vackraste vi har. Och jag vill lära mig använda dem. Själens spegel!

Kram

Kjell Höglund sjunger så i den mycket märkliga men tänkvärda låten ”Genesarets Sjö”. Kom att tänka på det idag. Hur lätt det är att andas dagen efter en riktig skitdag. Hur livet plötsligt känns hoppfullt, idéer frodas och beslut blir lättare att ta.

Igår var en riktigt tung dag. En sån då Lång dag ekar mellan hjärnhalvorna. Allt känns hopplöst, inget har någon mening. Du vet inte vem du är, har glömt var du kommer ifrån och vet inte vart du är på väg. Redan igår sa jag att ”men jag vet att det är bättre redan i morgon”. Och det var bättre idag. Dessa skitdagar behövs. För eftertanke och grubblerier. För att hitta sig själv i sitt liv. Så länge det är de bra dagarna som får övertaget. Jag har lyckats vända det. För en kort tid sedan gick det ibland månader mellan mina bra dagar. Nu går det oftast veckor mellan de dåliga istället.

Nästa gång jag har en dålig dag ska jag tänka på kvällens chatt med Tekla Fridén och se fram emot nästa dag på ett helt annat sätt. Vet inte om det var Tekla som hjälpte mig att komma fram till det. Men det var till henne jag skrev det. Att jag gillar dagen efter dåliga dagar. Har inte tänkt på det innan. Att det är så mycket lättare att andas då. Precis som luften blir friskare när åskan går. Det gav mig också mer förståelse för ovan nämnda låt av Kjell H.

Idag har jag nämligen tagit ett ganska avgörande beslut inför hösten. Vad det går ut på blir inte officiellt förrän jag vet om det går att genomföra. Men till er som vet och som är inblandade: Tack. Ni kanske inte hjälpte mig att komma fram till beslutet, men ni hjälpte mig att ta det genom att jag tvingades uttrycka det i ord och kunde känna efter om det låter vettigt. Och lösa praktiska detaljer. Det har vuxit fram under en längre tid men först idag föll pusselbitarna på plats. Mycket tack vare den lättnad jag kände efter gårdagens oerhört tunga känsla, som toppades av att jag såg pappas gravsten för första gången. Och fortfarande kände mig helt oberörd av att han är borta. Oerhört läskigt, men senaste veckan har jag faktiskt fått känna starka känslor för första gången på jättelänge så jag vet att det är på väg åt rätt håll. Inga mer detaljer om det, ni som vet vet!

Jag skulle nog kunna utveckla det här mer, men det känns överflödigt. Det jag ville ha sagt är: När ni har en dålig dag nästa gång kanske ni också kan använda er av dagens erfarenhet?

Mina inlägg har börjat bli ganska populära, märker jag på statistiken. Kul! Kommentera gärna så jag vet vilka ni är och hur ni hittat mig 🙂

Kram

Jag var relativt sen med att gå med i Facebook. Det började explodera precis när jag var som absolut minst intresserad av att umgås med folk eller hålla kontakten med dem. Förra sommaren tog jag bort mig från Facebook för första gången…

Jag tyckte att jag lade alldeles för mycket energi på något som absolut inte gav mig någonting. Efter några månader gick jag med igen. Jag ville visa nån bild för någon och hade missat nåt evenemang. Utan Facebook finns man inte. Skrämmande men naturligt i dagens samhälle. Tog bort mig igen någon gång i samband med att pappa dött eftersom jag satt framför datorn hela kvällarna ”för att skydda mig mot ensamheten och tvivlet, och mot tomheten efter explosionen”.

Lars Winnerbäck – Nånting större

Återigen hade jag hamnat i ett ”missbruk” av Facebook. Åtminstone i mina ögon. Jag behövde vila. Det kommer hända igen, jag vet det. Men nu har jag förstått att jag kan må bra av Facebook ibland men inte alltid. Så jag har accepterat att jag förmodligen kommer gå ur och gå med när det är läge även i framtiden. Kanske flera gånger per år. Och nyckeln till mina ställningstaganden kommer i första hand vara graden av Ensamhet. Förra gången jag gick ur Facebook var det för att jag fastnade i en ensamhetskänsla och inte tog mig för att träffa folk eller bearbeta det som händer runt mig. Efter några månader var jag ensam på riktigt. Väldigt ensam. Känslan var, och är fortfarande; ”Ensammast i världen”. Även om jag vet att så inte är fallet. Men efter några månader till hade jag isolerat mig ändå, och umgicks inte med någon trots att jag frigjort mig från datormissbruket. Så jag valde att gå med igen, för på Facebook finns de flesta av de som bryr sig. Och de jag bryr mig om. Men de finns aldrig i min närhet geografiskt. Som jag påpekat flera gånger tidigare. Men om jag finns på Facebook så vet jag att Ni finns kvar på riktigt. Så, kort och gott:

• När jag gör mig själv ensam trots att jag har folk runt mig, då går jag ur. Då blir Facebook ett hinder och en belastning i mitt liv.
• När jag känner mig ensam och verkligen är ensam på riktigt, då är jag med. För då är Facebook ett verktyg för att må bättre eller kanske rentav en förutsättning för att överleva.

Jag skrev ett inlägg för någon månad sedan (faktiskt i skrivande stund exakt en månad sedan) som jag kallade för ”Hemma? Vad betyder det?”. Om att aldrig kunna känna sig hemma någonstans. Och det är ett annat lågvattenmärke för mig. När Facebook / internet börjar kännas som ett hem. Då är det dags att gå ur. För längesen.

Jag har hittat något handfast att hänga upp mina Facebook-avhopp och -återkomster på. Vet inte om någon känner likadant, men reflektera över det. Jag tror nämligen att hela befolkningen mår, mer eller mindre, dåligt av det extrema informationsflöde vi lever i. Men det där är inte mina ord, det har jag hört andra säga. Många gånger.

Kram