Har du ett hus på någon vacker plats i södra Europa? Gärna på landsbygden, men jag är öppen för förslag.

Ifall du är intresserad av att hyra ut ett dylikt hus till mig under någon månad i höst är du hjärtligt välkommen att höra av dig. Jag behöver en lugn och varm plats för att skriva klart musiken till mitt första album, delvis på egen hand men även ihop med vänner under någon eller några av veckorna. Självklart betalar jag skälig hyra.

Hör av dig till mig på info@andreaslundblad.se eller 0706934132 om du har något tips.

Till slut har jag börjat inse att jag måste få en fast punkt i livet. Ett centrum. Ett hem. Det spelar ingen roll vad det hemmet består i. För ett hem för mig kan vara en kompis eller ett jobb såväl som ett hus att bosätta sig i.

Kort sagt, jag letar efter ett jobb och en plats att bo på. Är totalt öppen för förslag, men för att det ska bli beständigt finns det några krav som måste uppfyllas. Dels måste jag befinna mig nära människor som jag tycker om och som tycker om mig. Dels måste jobbet vara givande på sikt. Ni som känner mig vet hur lätt jag tröttnar… I övrigt är jag inte bunden till NÅGONTING.

Mitt CV kan jag lägga fram när det efterfrågas. För Er som undrar vad för jobb som kan tänkas vara intressant kan jag säga att jag är en praktiskt lagd, stark, intelligent och driven byggingenjör med bred erfarenhet i förhållande till min ålder. Och jag gillar. Nej Älskar att tänka ”outside the box”. Insidan har jag nog aldrig riktigt sett…

Så, hör av Er om ni har förslag eller erbjudande om jobb och/eller bostad. Jag är bra på nästan allt. Jag vet bara inte riktigt om det själv än…

Min bästa vän sa till mig att stänga av telefonen, för jag måste vila. Jag höll med, så jag stängde av telefonen. I samma ögonblick kastade sig mörkret över mig. Sorgen. Jag har hela mitt liv i handen, och ändå är jag så långt ifrån levande. Ikväll har jag sett TV-program om både Britney Spears och Tomas Ledin, och båda höll på att knäcka mig.

Britneys balansgång mellan katastrof och succé under de senaste 5-10 åren påminner mig extremt mycket om mitt liv. Det som skiljer oss åt är kanske att jag inte tar några droger och att hon umgicks med folk och gjorde saker även när hon var som längst nere. Levde. Inget bra liv kanske, men ett liv. Tomas Ledin sjöng sånger om sorg. Som om det gick att leva med den. Men ändå på gränsen till förtvivlan. Jag har blundat för Tomas Ledin ganska länge, tänkt att han är plast. Förlåt för det. Du är grym, Tomas. Äkta.

Så var det sorg. Jag kommer inte ihåg förra gången jag grät inför någon annan. Jag tror jag började motarbeta det för ungefär 15-20 år sedan. Killar gråter ju inte, som bekant. Min största sorg, som sugit livet ur mig under alla dessa år, är den att inte kunna hantera relationer. Eller kanske inte ens kunna skapa relationer. Mitt första minne av en kompis som hade tjej var Rasmus. Jag har nog skrivit det förr, att det var och är det enda jag någonsin önskat av livet. Att dela det med någon. Det skulle dröja.

Jag var tolv år när jag började i högstadiet. Som i så många filmer bjöd jag in till kalas när jag fyllde tretton år, och precis som i filmerna kom det ingen. Det är en av alla sorger som fortfarande påverkar mig. Jag orkar aldrig bjuda in någon i något sammanhang, för jag är så rädd att ingen ska komma. För så sent som ett år sen visste jag att jag ville gifta mig och med vem. Men jag skulle aldrig kunna ha ett bröllop. Aldrig. För jag skulle aldrig våga bjuda in någon. Samma sak gäller alla födelsedagsfester som jag skulle kunna ha haft genom åren. Det har såklart fortsatt hända, trettonårsdagen är långt ifrån enda gången jag suttit ensam och väntat.

Högstadiet var en hemsk tid. Såväl i som utanför skolan. Mina föräldrar var ofta oroliga för att jag alltid satt hemma om kvällarna. Satt inne vid datorn på dagarna. Andras föräldrar var förstås oroliga av motsatsen. Men det fanns helt enkelt inte. Nog för att jag hade kompisar. Men det där tonårslivet som beskrivs i filmer, låtar och böcker. Nej, det fanns aldrig i mitt liv. Jag var inte på ett enda disco mellan lågstadiets stå-längs-väggen-och-längta-efter-den-dag-då-någon-tjej-ens-skulle-komma-på-tanken-att-titta-på-mig-lågstadiediscon och gymnasiets stå-längs-väggen-och-längta-efter-den-dag-då-någon-tjej-ens-skulle-komma-på-tanken-att-titta-på-mig-när-vi-har-plankat-in-nattklubbsbesök. Strax före gymnasiet började vi dock vara ute lite mer om nätterna. Inte i sådana sammanhang men någon form av fest då och då. Men det blev nästan ännu värre. För då fanns det hundratals helger däremellan då man bara längtade efter att slippa sitta själv hemma i soffan. Innan dess visste jag ju inte bättre.

Efter ungefär halva gymnasiet började vår klass växa ihop till något som åtminstone jag kände mig hemma i. En familj. Ungefär samtidigt träffade jag kvinnan i mitt liv. Och äntligen vågade jag hoppas att vinden hade vänt. Vågade hoppas alltså. Inte tro. Jag var alltså 18 år. Med relationserfarenhet som en… Tioåring? Helt vilsen, men med den vackraste skapelsen jag någonsin sett i min famn. Jag undrar om jag ens vågade känna lycka. Om jag hann göra det innan det tog slut. Innan hon behövde ”vara själv ett tag”. Efter 363 dagar med mig. Två månader senare tog jag studenten. Och därmed splittrades allt vad ”hem” stod för i mina ögon, inom loppet av två månader. Det som jag långt in på 2012 ansåg vara det värsta året i hela mitt liv hade bara börjat.

Jag minns inte mycket från det året. Jag minns hur jag bankade huvudet mot tegelväggen framåt småtimmarna på studentfesterna. Hur vattnet i ån verkade mer lockande än att vakna nästa dag. Hur jag sakta men säkert återupptog och fortsatte bygga min bild av att jag helt enkelt får ställa in mig på att gå ensam genom livet. Jag minns att jag skadade benet efter bara två-tre dagar på Cypern och blev lättad när läkaren sa att jag inte fick dricka mer under resan. Jag var ändå aldrig där. De andra roade sig runt mig men jag var aldrig en del av det.

Hon kom tillbaka sen, kvinnan i mitt liv. Utan att säga var hon varit eller vad hon gjort. Jag tror faktiskt att jag inte ville höra. Jag tror att jag sa det till henne. Det kan vara ett av mitt livs största misstag. Jag trodde ju redan att jag visste att hon hade provat sig fram med andra killar för att till slut komma fram till att jag trots allt var nåt att ha. Så jag ville liksom inte höra varken sanningen eller några lögner om det. Så jag byggde upp en lögn inom mig istället. Bra Andreas. Jävligt bra. Återigen har du världens bästa tjej i din famn, och du väljer att inte kommunicera. Att blunda för det. Att låta bli att släppa in henne. Eller nu var jag nog taskig mot mig själv. Väljer är väl fel ord. Hur skulle jag kunna veta? Min relationsmognad hade ju vuxit till en nivå som motsvarar en normal… Tolvårings? Jag fyllde 20 några månader senare…

Nästan sju år till gick i samma anda. Nog för att jag bröt ihop titt som tätt, men både jag och hon blundade nog för det. Båda visste vad det handlade om, men vågade inte ta upp det. Sju år är en ganska lång tid när det kommer till att blunda för alla egna tankar och istället låta yttre faktorer styra. Så lång tid att man inte längre har förmågan att veta vad man vill och tänker. Vedervärdig upplevelse. En dag, om jag träffar henne och får ordet, ska jag fråga om hon någonsin sett mig gråta. För om inte hon har sett det, har nog ingen sett det.

Jag var svindlande nära att ta tag i problemen redan 2006, när Hon hjälpte mig att få kontakt med en kurator på ungdomsmottagningen. Det var studenttider, och jag var som vanligt på väg att få panik inför åsynen av lyckan i det som för mig var en tragedi. Men vi kom ingenstans. Det enda kuratorn lyckades luska fram var att jag troligtvis behövde komma igång med träningen igen, så då gjorde jag det. Bra kuratorn. Bra Andreas. Skitbra jobbat.

Jag fortsatte alltså blunda för smärtan, sorgen, viljan, tankarna och depressionen. I Sex år till. Under den tiden fick min mamma en hjärntumör, morfar dog, pappa blev svårt cancersjuk, farmor dog, jag släppte in känslor för en annan tjej, jag slutade åka skidor, pappa dog, Hon flyttade, jag… Dog… De sista fem hände dessutom inom loppet av ett halvår. Och konstigt nog är jag lite glad för det. För tydligen krävdes allt det där för att den berömda bägaren skulle rinna över. Sen den dagen jag började stöta bort Henne, hon som definierade mitt liv, har livet allt som oftast känts meningslöst. Och det är ju ett problem. Jag har aldrig varit huvudperson i mitt eget liv. Ett stort problem?

Under det knappa år som gått sedan dess har jag lärt mig oerhört mycket. Motgångar har fortsatt träffa mig i jämn takt, och jag har till och med slutat reagera på dem. Farligt. Jag orkar inte hantera ett vanligt enkelt jobb, det blir för tungt att genomföra. Jag ”insåg” redan förra våren att jag måste lära mig att leva ensam för att kunna lära mig att dela livet med någon. Annars kommer jag falla tillbaka i samma mönster igen. Och det var också en av anledningarna till att jag inte längre orkade hålla kvar Henne i mitt liv. Men först under de senaste veckorna har jag förstått att ”leva” och ”ensam” inte på något sätt går att sätta i samma mening. Inte för mig. Men jag är nu 26 år, med en relationsmognad som en normal… 15-åring? Så ekvationen är svår att lösa. Trots att jag är grym på matte. Jag har sett en mening med mitt liv under några utspridda veckor under det senaste året. Och alla har haft en gemensam nämnare. Sällskap. Någon att planera med. Drömma med. Leva med. De flesta sådana vänner försvinner förstås lika fort som de kom. Men det händer iallafall att de dyker upp då och då. Och några finns alltid kvar. I telefonen.

Så när jag stängde av telefonen ikväll, som jag skrev i ingressen, var det något som dog. Jag håller stenhårt i telefonen och rycker upp den så fort den säger något. Och jag kan egentligen inte stå för det, jag vill inte ha det så. Men i ärlighetens namn är telefonen och datorn det enda stället där Ni finns. Ni som betyder något. Jag är glad för de få tillfällen då vi möts i verkliga livet. Så sorgligt. Ännu en sorg. Som får knyta ihop det här. Jag är så sprängfylld av sorg, men så oförmögen att släppa ut den. Jag vet inte ens om jag försöker. Jag ser nog helt enkelt ingen mening med det när jag ändå är ensam i det. Som med allt annat.

God natt.

För första gången i mitt liv skriver jag en årskrönika. Känner att jag kan behöva få perspektiv på saker som hänt under året. Långt, långt in på det gångna året påstod jag fortfarande att 2005 var det värsta som någonsin drabbat mig. Men nu har jag förstått att det faktiskt gick att överträffa. Kanske, kanske kan jag få med någon ljusglimt. Också… 

Januari
Den 6 januari körde jag sista rycket i den skidsatsning som pågått i ett gäng år. Åkte med Linus till Kläpparännet i Ljusdal. Åkte igenom loppet på en skaplig tid, presterade bättre än någonsin förut. Punkt.

Den 20 januari 11:00 satt jag vid min arbetsplats på WSP i Falun. Fick ett samtal från ”avdelningen” i Falkenberg där min pappa vårdades. Hälsar att det är bäst vi skyndar oss ner. Ringer Frida, lämnar jobbet och tar bilen neråt. Direkt till Vårdcentralen i Falkenberg. Anländer vid 20:30. Sista låten som hörs på bilstereon är ”Gôtt å leva”… Ringer på, porttelefonen svarar ”Palliativa enheten”. Slå upp det om ni vill, jag behövde inte göra det. Blev dock förbannad för att ingen sagt det till mig tidigare… Pappa är vaken och klar i huvudet men totalt oförmögen att kommunicera. Vi frågar om vi får sova i rummet. 04:30 vaknar Frida av att pappa hostar till och slutar andas. När vi går ut därifrån samma morgon kommer den första snön.

Ungefär samtidigt dog jag också, och Frida förlorade mig in i ett obeskrivligt mörker. Självklart förlorade jag mig själv också, men antar att det var värst för henne. Och det gör fortfarande mer ont att se hur jag var mot henne än vad det gör att se hur jag fortfarande är mot mig själv.

Februari
I början av februari begravdes Jan-Bertil Lundblad. Jag trodde att jag skulle få gråta för första gången på tre månader. Men icke. Jag var inte där, jag var nån annanstans. Som vanligt.

15 februari var slutdatumet för min tänkta provanställning på WSP Samhällsbyggnad i Falun. Det stressade mig enormt under flera månader eftersom jag inte hörde ett knyst om något. Tiden gick ut och en kort tid därefter uppenbarades att jag aldrig varit provanställd. Både jag och min chef hade missat att vi skrev på fel papper vid anställningen, och att jag hade varit tillsvidareanställd hela tiden. En konstig slags lättnad efter en totalt onödig stress.

Mars
6 mars flyttade 99% av mitt livs mening ut ur vår lägenhet, delvis av hänsyn till att jag höll på att kvävas av mitt mående. Jacob sov hos mig den natten. Tack Jacob.

8 mars fyllde jag 26 år. Eftersom jag inte var med på Facebook vid den tidpunkten var det bara mamma, mormor och min syster samt en vän som kom ihåg att säga grattis. Du vet vem du är, tack igen. Kvällen spenderades i ensamhet och helgen som kom blev en av de mest traumatiska och påfrestande någonsin. Svartsjuka, missförstånd och påhittade intriger pressade mig ännu längre in i min mentala grotta.

25 mars tog livet slut. Det liv jag inte längre hade. Mitt försvar brast och jag släppte taget om det enda som betydde något. En vän sa en gång ”När jag blev tillräckligt stark lämnade jag Honom”. För min del blev det ”När jag blev tillräckligt svag tappade jag greppet om Henne”.

April
April är ett svart hål i mitt minne. Minns att jag var sjukskriven på deltid, att jag fick tabletter som skulle hjälpa de positiva substanserna/signalerna (?) att sluta återupptas i hjärnan innan de fyllt sin funktion.

Tror att jag köpte hus. Visst var det i april? Eller?

Kanske var det under denna månad som kommunikationsproblemen i ett projekt på jobbet uppdagades. Det var en enorm lättnad att problemen ansågs vara orsakade av företaget. Problem som jag själv sett som en brist i mitt eget arbete. Inte riktigt vad jag behövde just då.

Maj
Någon gång i april eller maj gick jag med i en datingsida på Internet. Inte främst för att träffa någon, utan mer för att jag behövde få någon form av bekräftelse på att jag inte är osynlig. Mitt största hinder var som vanligt hänsyn till andra. Vad skulle Frida tro om jag redan utger mig för att leta upp någon ny, när jag precis släppt taget om henne?

Jag är glad att jag gick med där. Jag träffade väldigt snart en likasinnad. En vän. Faktiskt en själsfrände. Vi tänkte samma sak. Samtidigt. Hela tiden. Och jag vågade stå för det jag tänkte. Det kändes som att det var meningen. Det blev förstås inget mer än en djup vänskap och förståelse, men det gav mitt liv en mening i ungefär 1-2 månader. Och det behövde jag. Tack!

Juni
Det tydligaste minnet från juni månad är midsommarafton. Ännu en sjukt traumatisk dag som började med sällskap och livslust men slutade i ensamhet och dödslängtan. Gjorde jag något annat i juni? Ja just det, vi tömde mitt barndomshem samt hjälpte mamma att flytta under första veckan i juni. Det var ju.. Kul…Och jag persade på 5 km löpning. 16:27 efter 5 månader utan träning. Det var ju faktiskt kul.

Juli
Första helgen i juli gjorde jag downhillpremiär i Åre. Tack Affe, Markus, Andreas och Krister. Det var en viktig upplevelse för mig. Jag var inte riktigt där mentalt, som vanligt. Men det var kul större delen av tiden. Väldigt ovanligt för att vara 2012. Tack.

Andra helgen i juli var jag på festival för första gången i mitt liv. En lärorik helg av blandad karaktär. En vecka senare hade jag tröttnat på att spendera semestern ensam i ett hus medan jag tittade ut på regnet. Så jag åkte ner till Falkenberg för att stanna längre än väntat.

Största anledningen att åka ner till Halland var att jag var utsedd till biträdande byggchef vid två etapper av O-ringen. Något som jag inte på något sätt kunde hantera. Jag kollapsade av värmeslag/utmattning på onsdagen och fick kasta in handduken. Jag har fortfarande inte frågat mina kollegor hur det blev sen. Samma kväll var jag förstås dödstrött, men blev medbjuden på grillning i Falkenberg. Jag var egentligen på väg hem efter maten, men följde mina vänner till utestället där resten av natten skulle spenderas. Efter en halvtimma där var jag på väg att gå hem men mötte en vacker skapelse som stod och stirrade rakt mot mig. Jag sa: Hej. Vad heter du? Det som började i kollaps och planer på att sova bort natten slutade i en främlings säng och mitt livs första och enda one night stand. Märklig grej det där. Men jag får nog ändå se det som en positiv vändning. Nu vet jag: Det där är inte min grej.

Den 30 juli kom beslutet som en blixt från klar himmel. Plötsligt var jag helt övertygad om att säga upp mig från jobbet första bästa dag som jag sätter min fot på kontoret igen. Utan att planera mer än att flytta till Stockholm.

Augusti
7 augusti sa jag upp mig från mitt jobb i Falun. Jag började fundera på hur jag skulle göra med mitt hus men kom fram till att uthyrning nog var det bästa alternativet. Två dagar senare hade Ola flyttat in. Det var ju bra.

Några veckor gick, i sällskap av Ola och snart även Erik. Jag var fortfarande tafatt, men så länge någon gav mig energi kom det ut kreativitet och handling. Tack Ola och Erik.

September
I början av september flyttade jag till Stockholm. Låste lägenheten utifrån med nyckeln på insidan och kastade därmed in mig själv i ett äventyr från första dagen. Men det löste sig. Tack för sovplatsen, Jeppe!

Några veckor senare började jag på kursen Song writing and Music Production vid SAE Institute i Solna. Det var ju bra, även om jag inte hade råd…

Oktober
Oktober är lite suddigt för mig. Men jag tror att det beror på stress. För egentligen var det en ganska bra månad. Jag var tränare på ett skidläger i Torsby, där jag träffade en ovärderlig vän. Jag fick timjobb på Alewalds. Jag var på fest i Göteborg av en slump, och träffade även där en ovärderlig vän. Jag höll en ”föreläsning” i Falkenberg om allt det här året hade lärt mig.

Som sagt, det var egentligen en ganska bra månad. Dock hände allt det där på bara lite mer än en vecka, så jag hängde aldrig riktigt med i svängarna. Som vanligt. Allt positivt måste hända samtidigt, så att allt negativt kan ligga och dra ut sig över flera månader däremellan. Typ…

November
November vet jag inget om. Den var nog mest konstig, kluven och förvirrande. Det hände några enstaka bra saker, och säkert många dåliga också. Men i ärlighetens namn minns jag inte så väl. Men tack ändå, ni som gav mig ljusglimtar. Ni vet mycket väl vilka ni är!

December
December började med ett läger i Skeikampen, där jag var inhyrd som instruktör av Den Danske Skiskole och Köbenhavns Ski Club. Meget dejlig!

I övrigt var månaden ganska mörk och ensam, men jag vill tacka Edvin, Anna, Eva och Johny för sällskapet på Julafton. Klockan 10:30 trodde jag fortfarande att eftermiddagen och kvällen skulle spenderas i ensamhet. Tack!

Sista skoldagen före jullovet var jag helt övertygad om att hoppa av utbildningen. Men det verkar vända under ledigheten, och nu ser jag fram emot att komma tillbaka igen. Det är ju bra.

Juldagen var en sjukt jobbig dag. Ännu en sån där oändligt ensam. Jag tror den initierades av samtalet jag hörde på väg hem från Bagarmossen på julaftons kväll. Hur som helst var det en katastrof.

Även nyår ser ut att bli lite bättre än vanligt. Jag kan inte minnas att jag någonsin har varit på en riktig nyårsfest men i år har jag blivit bjuden till Köpenhamn av en av de övriga instruktörerna från Skidlägret i Skeikampen. Och jag vågar faktiskt tro och hoppas att kvällen är bra. Inlägget skrivs redan innan det inträffar. Så vi får se helt enkelt… Men.. Det ser lovande ut 🙂 Tack Ture.